Sidor

28 jan. 2021

Trogen mot sin vilja. Erotiska dagboksblad, Johann Wolfgang von Goethe, översättning Bengt Anderberg, Ymer

Idag råkar det vara William Butler Yeats dödsdag. Det ger tillfälle att påminna sig om att begreppet ”kulturman” är ganska nytt. Det saknades ord för att definiera den typ av dåtida beteende vi lärt oss känna igen som den själviskhet som inte tar hänsyn till samtycke eller andras integritet. Yeats var också känd för att i hög ålder ge uttryck åt sin könsdrift. Med dåtidens språkbruk kunde man kalla honom en åldrad erotiker.

 

Detsamma gäller Esaias Tegnér och Johann Wolfgang von Goethe. Den senare skrev en dikt i 24 strofer om en episod som utspelade sig när han 61 år gammal övernattar på ett värdshus, lockas av en snygging till uppasserska och bestämmer ett nattligt möte med henne, trots att hon är kysk – fast, han är ju en berömd skald, så är beredd att göra ett undantag. När de ska ligga med varandra blir han – enligt egen utsaga för första gången i sitt liv – impotent.

 


Det här är då dikten Trogen mot sin vilja. Erotiska dagboksblad, som Bengt Anderberg översatte till svenska 1962. Då den utgåvan torde vara en smula svårfunnen är det välkommet med Ymers snyggt hallonfärgat klammerhäftade nyutgåva. Den är tvåspråkig. Som dikt betraktad kunde man kalla den för lättsinnig och bagatellartad, i synnerhet om man jämför med Goethes stora verk Faust och Wilhelm Meisters läroår.  

 

Men kul är det, på sätt och vis. På tal om Wilhelm Meister, ni kanske vill veta vad Goethe kallar sin penis? Tag och läs. På känt manér från antikens litteratur skyller Goethe ifrån sig på yttre omständigheter. På den gamla tiden: Eros förtrollar människan. Det blir ett listigt försvarstal när Goethe ger ord åt sin åtrå:

 

                      En flicka kom, en sällsynt fager tärna,

                      med ljus i hand. Vårt hjärta är bedrägligt!

                      Här, tänkte jag, jag övernattar gärna,

                      här kommer jag att trivas outsägligt.

                      Så syndaren, som utan fäste svävar,

                      vävs in i Skönhetens subtila vävar.  

 

Men det är en poet som inte riktigt är i ropet, denne Goethe som åtminstone för inte mer än en generation sedan räknades som central, då man fortfarande kunde hitta nyskrivna biografier på svenska (Carl-Göran Ekerwald 1996 och Synnöve Clason 1999), eller Faust som pocket (2003). Känns inte lika troligt att det skulle hända nu.  

 

Lika mycket i ropet som Goethe varit, men som numera minst sagt är förpassad till en undanskymd och mer ifrågasatt plats i kanon, är Lord Byron. Till sin erotiska dikt väljer Goethe det versmått, ottave rime, som Byron skulle förädla i sitt mästerverk Don Juan. Som sagt, Byron är inte comme il faut, men den som vill lära sig hur satir ska skrivas kan påbörja sitt letande här. Det är åttaradiga strofer, där rimflätningen lägger sig ömsedigt på varannan rad i de sex första raderna med en snärtig kuplett som avslutning, som när han återger sin sexiga hustru:

 

                      Ni kände oss, ni veta hur vi stredo,

                      jag outtröttlig och hon ständigt redo!

 

Vad Goethe gör i sin dikt är raffinerat. Han träffar på den vackra unga kvinnan, men kan inte utföra sitt avsedda samlag (på arkaiskt sätt lyckas han inte ”belägra” henne). Hon somnar, och han surnar till. Men så tänker han på sin hustru – intrikat nog är dikten tillägnad henne – och det stimulerar hans kåthet, speciellt när han erinrar sig hur han inte ens under bröllopet i kyrkan kunde undvika att få stånd. När han nu närmar sig kvinnan ångrar han sin tidigare intention dock, då kärleken till hustrun är starkare.

 

Att skriva om impotens är unikt i världslitteraturen, menar översättaren Anderberg i sitt efterord. Möjligen stämde det bättre 1962, men nog har det skrivits mycket om dåligt sex senare. Inte minst har ju många yngre svenska författare, till exempel Alice Dadgostar med Roxy, skrivit om män med sviktande libido. Inom rockmusiken finns det otaliga låtar av bland andra Joy Division, Nick Cave, Marc Almond och Jarvis Cocker som skildrar samma erfarenhet som Goethe gör. Efter att Knausgård i sin romansvit Min kamp skildrat skammen kring bland annat för tidig utlösning kunde man hävda att det mesta har sagts nu.

 

Ändå är det nöjsamt att läsa Goethes eleganta dikt. Är det en bagatell? Ja, på sätt och vis. Men det är läsvärt, inte minst som en påminnelse om hur nöjsamt det är att läsa bunden vers.  

 

Den här formen som Ymer har valt är lämplig, och det kunde vara stilbildande. På samma sätt som Novellix i det lilla formatet uträttat stordåd för att popularisera novellen kunde tilltag som detta popularisera dikten. Möjligen är det en trend, efter förlagen Tromones små häften och Antis smörpappershäften, och det nystartade förlaget Pamflett, som bland annat gett ut Lina Rydén Reynols nya diktbok. Det borde vara stilbildande, eftersom poesi lämpar sig så väl för att läsa till exempel i den kollektivtrafik som vi kommer att nyttja sedan efter att ha blivit vaccinerade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.