Det sena verket. Från Andningsvändning till Tidsgård, Paul Celan, översättning Anders Olsson, Bonniers

Poesi är ingen Rubiks kub där man kan vrida sin tolkning rätt för att ett enhetligt mönster bildas. Mer är det frågan om ”det du inte kan förutse”, som Mikael van Reis skrev i sin fina bok om Paul Celan, Den sista poeten, som kom för fem år sedan. Du får nöja dig med ovisshet och kaos.

 

Fast nog finns det kubiska i Celans kompakta och hårt tillskruvade dikter, om än mer kufiska än kubiska kanske man kunde säga. De ter sig allt mer ordknappa, att han går mot eller snarare in i en tilltagande tystnad. Fast inte helt, menar översättaren Anders Olsson, när han påpekar att de sista åren fram till självmordet i april 1970 var produktiva.

 

En bok som verkligen förnekar myten om en tystad poet finns nu tillgänglig, lagom till poetens 100-årsdag (han föddes 23/11 1920). Bonniers visar dålig tajming när de ger boken Det sena verket recensionsdatum sex dagar för tidigt, men det vore synd att klaga när det är en så ambitiös och snygg utgåva. Olsson har då kompletterat sin översättning av Andningsvändning (som också kom för fem år sedan), med översättningar av fem ytterligare böcker.

 

Redan titlarna är tillräckliga indikatorer på vad det här är för poesi: Andningsvändning, Trådsolar, Inmörkat, Ljustvång, Snöstämma, Tidsgård. Det här är en tvåspråkig utgåva, vilket är både bra och dåligt. Bra, eftersom Celans tyska är så beroende av nybildade ord och oväntade sammansättningar, att en översättning ständigt måste arbeta kreativt för att göra ordens valörer rättvisa. Dåligt, eftersom boken blir onödigt tjock med sina nästan 1000 sidor. Samtidigt vet jag inte vad jag hade föredragit: en box med separata häften, kanske?

 

Till boken hör utmärka texter av redaktören Gabriel Itkes-Sznap och Olsson själv. Först tänkte jag att det räcker väl med Itkes-Sznaps förord, då det ger tillräckliga nycklar för en nytillkommen läsare. Han presenterar Celan som nuets poet, vilket är en gynnsam position. Men också: Celan skriver inte om katastrofen, utan han – skriver katastrofen. Det är erfarenheter som har bearbetats hårt, som strävar mot lugn, mot ro. Hur svårt det är visas i ett brev han skrev strax före självmordet, om läkarbehandlingen på den psykiatriska anstalten: ”Man har läkt sönder mig”.

 

Vad kan sägas om den tyska Celan skriver? Född i Rumänien blev tyskan ändå hans poetiska idiom, med undantag för några ungdomsdikter på rumänska. Han skriver då på fiendens språk, erövrarnas språk, nazisternas språk. Som kompensation uppfinner han en slags variant, en med tiden allt mer avlägsnande tyska, ungefär så som Audre Lorde i sin uppfordrande essä menar att ”the master’s tools will never dismantle the master’s house”, det vill säga att det krävs nya verktyg för att skapa en framkomlig estetisk och politisk väg.

 

Få poeter ger upphov till så fantasifulla tolkningar som Celan. Här avses fantasi som en positiv kritisk egenskap. Vad lär man sig av att läsa Paul Celan? För att travestera Duras kunde man säga att man lär sig att läsa Paul Celan – men det stämmer inte helt, för jag tror det är helt avgörande att utsätta sig för den poesi Celan ägnade sig åt, denna ofta utmanande och svåromfattande poesi. Den kan vara lika bångstyrigt sned som Emily Dickinson, som hörde till de poeter Celan översatte (han översatte från sju olika språk).

 

Kopplingen mellan Celan och Dickinson är inte så långsökt, som Stig Larsson visade i en dikt i sin samling Ett kommande arbete 1991: ”Språket som triumfvagn: poeter som Celan / och Mandelstam / och Emily Dickinson / som med något av det allra minsta – / ord i rispande slingor / som ju som ord / knappt väger något alls i halsen och på tungan – / kunde varsna hur de var verksamma i en annan värld / med il-blixtrande pilar bort till den världen.” 

 

Det är viktigt att helt enkelt utsätta sig för det som är annorlunda, för det som inte lovar omedelbara lösningar eller svar. Celan skriver kompakta och kryptiska dikter, men hans bildspråk är ändå intresserat av konkretiseringen mer än av abstraktionen, och den som vill kan spåra användningen av händer och stenar och stjärnor, men också hur vissa ord ständigt vägrar fästa sig vid statiska modeller. Ord som ”andningskristall”, ”kometbryn”, issorgsfjäder”, ”snöfransskugga”. Dessa ord välkomnar mer än främmandegör. De skapar en ny sorts emfas, där våra tankar leds i nya banor.

 

Även om det är lätt att fastna i det svåra, dunkla, mystiska, är Celan inriktad på dialog, i dikter som konsekvent söker ett du åt sitt jag. Därmed blir dikterna gestaltningar av allas våra liv, hur många märkliga adjektiv och av-

stavningar och nybildade sammansättningar han än arbetar med. Det blir inte sökt, inte på det ansträngda sätter som man ibland erfar vid en viss poesi. Det blir mänskligt, i referenserna till händer, gester, de åtbörder som gör oss mänskliga. I efterordet påpekar Olsson också en del saker som ger mer biografisk förankring till dikter som annars ser ogenomträngliga ut.

 

Ett sådant exempel finns i dikten som inleds ”Vi låg / redan djupt i macchian”. En googling ger vid handen att det är ett slags buske. Men i Sydfrankrike heter det le maquis, och där gömde sig motståndsrörelsen under andra världskriget. Med andra ord: ”Vi låg i motståndet”. 

 

Fast Celans dikter är också lackmustest. Man antingen fastnar för dem eller bara låter dem studsa ifrån sig. Så här kan en typisk dikt se ut, från Andningsvändning:

 

                      STÅ, i skuggan

                      av sårmärket i luften.

 

                      Stå-för-ingen-och-inget.

                      Okänd,

                      endast

                      för dig.

 

                      Med allt som får rum där,

                      också utan

                      språk.

 

Är det här en dikt som är självtillräcklig, eller är den – för att återigen tala med Dickinson – ett brev till den värld som aldrig skrev tillbaka? I en av de allra sista dikterna, från en av de postuma samlingarna, anropar Celans diktjag ”ickehjälparna” som lämnar honom bakom sig. Är det dikter som rör sig mot tystnad, enskildhet och isolering – detsamma gäller ju Dickinsons ord om den själ som väljer sitt eget sällskap och sedan sluter dörren om sig – eller är det dikter som vill kommunicera?

 

Mer än instängdhet känner jag rymlighet. I stället för att göra världen rimlig gör han den rymlig. Världen är inte rimlig, och likaledes vill Celans dikter inte bete sig så eller uppmuntra till denna rimlighet. Poeterna vet detta, eller borde veta det. De ska vara besvärliga, eftersom det finns för mycket som vägrar vara det: det finns för mycket av stagnationen, av liknöjdheten, av anpassningen, av brist på nyfikenhet helt enkelt. Det är för mycket som ”inrättar sig”, vi behöver fler som skriver på tvären. Hos Celan är allt vertikalt: hans rörelse pendlar uppåt och nedåt.

 

Celan förbjöd ordet ”som” i sin poetik. Hans metaforer är inte heller av det slaget som pekar ut, utan mer vill bevara skillnaderna mellan de led som sammanförs. Olssons efterord visar hur Celan pendlar mellan saklighet och mångtydighet. Det är bra att efterordet redovisar även svårigheterna i översättningsarbetet, då det ökar förståelsen och respekten för det tålmodiga arbete som är själva premissen för att det ska bli översättningar som heter duga. Så är verkligen fallet den här gången.

 

Den bästa poesin är också våldsam och konfrontativ. Den vidgar tanken och idéerna, skapar rymlighet (som när ordet ”olycksbådande” utsätts för en glidning och blir ”olycksbebådande”). Mer och viktigare än intelligent är den intuitiv och vinddriven. Celan skriver inte bara om konflikter, utan hans dikt-händer är tröstande, hans dikt-armar är omfamnande. 

 

Ta bara ordet som förklarar kärlek: ”tvångströjevacker”. Roligt – och sant. Celan är nog underskattad som kärlekspoet, även om Olsson gör en del i sitt efterord för att betona denna aspekt. Så här ser en av dessa vackra mörka kärleksdikter ut, från Ljustvång:

 

                      JAG KAN ÄNNU SE DIG: ett eko,

                      berörbart med känslo-

                      ord, på avskeds-

                      branten.

 

                      Ditt ansikte skyggar tyst,

                      när det med ens

                      ljusnar, lapmlikt

                      i mig, på den plats

                      där man som mest smärtsamt säger Aldrig.

 

Kritikerklyschan ”läs långsamt” har ingenting med Celan att göra. Jag har läst honom i trettio år, jag har läst långsamt och jag har läst om, gång på gång, men det är dikter som inte går att förstå. Det är befriande att Olsson i sitt efterord visar hur han går bet på det vi brukar kalla förståelse, i tolkningar som respekterar diktens integritet. Hur ska vi förstå när orden används som byggsatser, eller fraser som denna: ”Spåret av ett bett i Ingenstans”? Eller: ”Ett uns av sanning i villfarelsens djup”? Det är rader som rör sig i flera olika riktningar samtidigt.

 

Mer än ordvrängeri och effektsökeri blir det ett nytt sätt att se på tillvaron. För att återkomma till det frekventa versala ”Ingenstans”. Är det en utopisk trop? Eller när han låter en allegorisk Sanning framträda som ett barn. Är det för att sanningen är värnlös? Eller är det för att den har potential – den må vara svag nu, men i sinom tid ska den växa upp och bli stark? Att sanningen har en framtid, att den har möjligheterna på sin sida, det är ju den vackraste bild man kan tänka sig. Det är också något av det viktigaste vi har att ta itu med nu, såsom det politiska läget har utvecklat sig, och så blir det också i enlighet med Olssons uttalade åsikt att vi nu, femtio år efter att dikterna skrevs, mer än någonsin har förutsättningar att ta till oss dem.

 

Tidigare i år Nelly Sachs samlade dikter i en likaledes tjock men asksvart utgåva. Två av 1900-talets mest avgörande poeter, tillsammans med kanske Rilke, Eliot, Södergran och Plath, finns nu ännu mer tillgängliggjorda på svenska. Det är mer än fint, och nu fattas oss bara de första fyra samlingarna i sin helhet.