En dramatikers dagbok 20152019, Lars Norén, Bonniers

I den fjärde installationen av Lars Noréns dagböcker är innehåll och tonläge lika mörkt som ljust. Det är en ärlig skildring av ett människoliv i helfigur, där kropp och själ får tala till punkt.

 

Kritikern Carl-Johan Malmberg har gett oss det bästa argumentet varför Lars Noréns dagböcker är mer oumbärlig än andras som är ute i liknande ärende. Han menar att medan Karl Ove Knausgård skriver för andra skriver Norén endast för sig själv. Just därför blir det mer belönande att vistas i denna kompakta textvärld, som inte vill vara inställsam eller söker bekräftelse.

 

Lyckligtvis är det en stor läsupplevelse, vill jag betona, då det är just en kompakt och massiv text som dessa dagböcker består av. De fyra böckerna väger totalt fem kilo. Denna senaste – förhoppningsvis inte sista – berör åren 2015-2019. Och det är som vanligt: att läsa dagböckerna är som att ställa sig i ett starkt och klargörande ljus –  det är att befinna sig i ren salighet.  

 

Jag har offrat sömnlösa nätter för att klara förlagets snålt tilltagna recensionsdatum, men det har jag gjort med sällsynt glädje, eftersom läsningen har skänkt en sällsam energi. Om de tidigare böckerna i viss mån varit infama i sina angrepp på andra kulturutövare har han rört sig mot ett mer introvert skrivande, mindre sysselsatt med personangrepp och praktiskt regiarbete, men desto mer med läsningen av filosofer som Martin Heidegger och Simone Weil.

 

Det är suverän litteratur, inte för att Norén alltid har rätt (vad nu detta ”att ha rätt” betyder, och hur viktigt det är?), utan mer för att han förblir intuitiv, sökande – ibland rentav irrande. Därför lämnas texten vidöppen för en läsning som blir inkluderande, inspirerande och ofta utmanande.

 

Visst: han förblir småsint, arg, osäker, paranoid, och ibland så principfast att vänskaper offras på hårklyveriets altare. Allt visar bara att han är mänsklig. Den ensamhet som han rör sig mot och har rört sig mot allt sedan serien inleddes – den första boken inleds 2000 – ger honom också en total frihet. I den friheten kan han ge sin nyfikenhet fritt spelrum, och det är det mest inspirerande, att han orkar fortsätta.  

 

Några av de händelser som bereds utrymme under de år som denna volym behandlar är Donald Trump och #metoo, och dess efterföljder för Svenska Akademien, som han följer med hyenans glupska intresse. En hel del handlar om vardagsbestyren med yngsta dottern S, som börjar skolan. Hon ger honom en villkorslös kärlek som man gärna unnar honom. Deras bussresor är oförglömliga i all sin enkelhet, eller kanske just därför: de är okomplicerade, och bildar en ljus kontrast till den ångest som annars hemsöker honom.

 

För nog är det så, att Norén bär sitt lidande med stil. Hans beryktade klädinköp fortsätter så pass att han tvingas gå i terapi. Mer och mer avskärmar han sig från offentligheten, och medan han tidigare oroat sig för åldrande och sjukdom blir det här mer konkret, när han återger hur minnet ett flertal gånger sviker honom. Kroppen sjangserar, själen förblir obeveklig.

 

Det här är en receptivt skriven berättelse om en allt mer ensam gammal man. Hans språk är finkalibrerat och mjukt, och fyllt av ljus och renhet. Man kan störa sig på åtskilligt, men det är också poängen, att det är en uppfordrande och ärlig demonstration av de tillkortakommanden som tillhör oss alla.    

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/11 2020)