Mad, Bad, Dangerous to Know. The Fathers of Wilde, Yeats & Joyce, Colm Tóibín, Penguin

Åtskilligt har skrivits om de tre irländska nationalklenoderna Oscar Wilde, W.B. Yeats och James Joyce. Även deras familjerelationer har varit fokus för många senkomna biografiers intresse. Romanförfattaren Colm Tóibín, själv irländsk, har ändå gett sig i lag med just de här tre obestridliga centralfigurerna i den irländska litteraturen – för att inte säga världslitteraturen. Och han gör det med boken Mad, Bad, Dangerous to Know, som alltså fokuserar på författarnas respektive fäder. 

Titeln är förstås en anspelning på Lady Caroline Lambs ord efter att ha mött Lord Byron för första gången. Jag måste erkänna att jag läste fel första gången, eller om det var Joyces ordvitsande spöke som vägledde mig: Mad, Dad, Dangerous to Know …

Att läsa den här boken ger en påminnelse om det gamla skämtet att irländare har ett sjätte sinne – nämligen minnet. Tóibín inleder med att vandra i Dublin, och peka ut ställen med litterär anstrykning, där förvånande mycket av hemsökta platser inte har rivits av riskkapitalisterna. Skulle man ge den här boken en kort sammanfattning kunde den lyda: om skapande söner som fullbordar sina fäders kaotiska intentioner. I synnerhet Yeats far var oförmögen att avsluta sina målningar.

Det är skrivet i kronologisk ordning, från den äldste Oscar Wilde (f 1854), via W.B. Yeats (f 1865) till James Joyce (f 1882). Fast nu handlar det om deras fäder? Mnja, det blir ju – i synnerhet i Oscar Wildes fall – också en bok om de mer berömda sönerna. Infallsvinkeln till kapitlet om de två Wilde är raffinerat. Colm Tóibín befinner sig inlåst i cell C.3.3. i Reading-fängelset, alltså där Wilde avtjänade sitt fängelsestraff för ”gross indecency”. Det är en oktobereftermiddag 2016, och han högläser De Profundis för nyfikna besökare som kan kika in genom en lucka.

Tóibín skriver fint om denna kanske litteraturhistoriens finaste verk, alltså det brev Wilde skrev till sin svekfulle älskare Lord Alfred Douglas: ”It was created for the world to read and composed for the eyes of one man and written to satisfy the prisoner himself, sometimes all at the same time. It is a great guilty soliloquy about love and treachery, about despair and darkness. It is also often wise and filled with sorrowful, eloquent melancholy.”

Sant, förstås, men vad har det med pappan, William Wilde, att göra? En hel del, faktiskt, även om han knappt nämns i brevet. Om det tidigare mer har handlat om Oscars mamma, den färgstarka Jane, hon som publicerade dikter under namnet Speranza, får vi här chansen att stifta bekantskap med en minst lika färgstark och excentrisk karaktär. Han var berömd ögon- och öronläkare, och behandlade bland annat en svensk prins som sedermera skulle bli kung Oscar II – om det var denna episod som ledde till att hans andra son fick namnet Oscar låter jag vara osagt (varför låta sanningen ofreda en god historia?).

Han umgicks med författare som Sheridan Le Fanu, som skrev den lesbiska vampyrnovellen ”Carmilla”, och Bram Stoker, som skrev den homoerotiska vampyrromanen Dracula. William Wilde var också själv författare till ett ansenligt antal verk, bland annat en bok om Jonathan Swift. Kort sagt, en hypokondrisk, depremierad arbetsnarkoman som bedövade sig med alkohol. Han adlades för sina insatser i att reformera den irländska sjukvården.

Pikant nog hamnade han i en rättegång, som företar slående likheter med den rättsprocess som inleddes mot sonen Oscar. Båda angreps när deras berömmelse befann sig i zenit. I båda fallen var det frågan om förtalsanklagelser. I faderns fall var det en kvinna som anklagat honom för att ha sövt henne med kloroform för att sedan våldta henne. Även om båda dömdes finns skillnaderna i utfallet efteråt, där pappans liv i stort sett fortsatte som vanligt, och hustrun kunde lättsamt informera att han hade fler patienter än innan, medan sonen fick sitt liv förkortat och dog bara ett par år efter frigivningen. Men själva det faktum att fadern hamnade i rättsprocessen kan ha bidragit till Oscars trotsiga inställning till sin egen process – han växte upp i en atmosfär som präglades av pappans rättsfall och den rebelliska inställningen till rätt och fel, lag och rättvisa.

Pappan till W.B. Yeats ägnar Tóibín störst utrymme åt, och i synnerhet hans emigration på ålderns höst till New York, där han skulle leva sina sista femton år, utan att återse Irland. Kapitlet handlar mest om hans oförmåga att avsluta sitt sista självporträtt (efter sju års arbete säger han att han för tillfället ”håller på att måla händerna”). Och det är det oavslutade som blir hans signaturmelodi. Förgäves försökte han försörja sig som konstnär, och man kan bara ana frustrationen och bitterheten när sonen Jack blev en framgångsrik konstnär som vuxen. W.B. Yeats ger en god karakteristik av faderns metod i ofullbordande i beskrivningen av en landskapsmålning: ”He began it in spring and painted all through the year, the picture changing with the seasons, and gave it up unfinished when he had painted the snow on the heath-covered banks.”

Tóibín skriver om John B. Yeats blick, som återfinns i de efterlämnade skisserna. Det är också ett begrepp som tar sig in i sonens poesi, med flertalet referenser från dikterna. Det bråkades en del mellan fadern J.B. och den allt mer berömda sonen W.B., men bland konflikterna finns också vänskap. Fadern lånar pengar av sonen. Han framstår här som en fyndig och intelligent men hjälplös människa. Åren i New York återgav honom en slags ålderdomens vitalitet, något som ju sonen W.B. skulle skriva mycket om i sin sena poesi.

Det citeras flitigt ur de kärleksbrev fadern skrev till en kvinna på Irland. Denna kvinna Rosa Butts var märkligt nog dotter till Isaac Butts, som en gång i tiden agerade advokat åt den kvinna som stämde Oscar Wildes far i rättegången. Så finns det flera kopplingar mellan de tre författarna och deras fäder: John B. Yeats träffade till exempel en ung James Joyce i Dublin en gång, och sonen W.B. Yeats skulle ge finansiellt stöd till både Oscar Wilde och James Joyce.

Om kapitlet om Wilde mer handlar om sonen än om fadern är relationen annorlunda i kapitlet om Yeats. Här hamnar fadern verkligen i fokus, och framstår som en stor gåta, som något som inte kan lösas i ett relativt kort bokkapitel. (Tóibín skrev om Yeats pappa redan i essäsamlingen New Ways To Kill Your Mother, som kom för några år sedan.) Kapitlet om Joyce befinner sig någonstans mittemellan.

James Joyces pappa var pratkvarn, fyllbult och våldsverkare, som en gång försökte strypa sin hustru men övermannades av barnen. Med Tóibíns lakoniska summering: ”It would be easy then to consign John Stanislaus Joyce to the position of one of the worst Irish husbands and worst Irish fathers in recorded history.” De levde ett kringflackande liv på grund av faderns oförmåga att bli kvar på sina jobb, och familjen med nio barn hade under en period av elva år nio olika adresser. Vad sonen, den berömde författaren till Ulysses, fick i arv var humorn, historieberättandet och sångrösten.  

Frågan är då om sonen James lyckades frigöra sig. Ja, menar Tóibín, och det i högre grad än den yngre sonen Stanislaus, som i flera böcker skrivit om sitt fadershat. Det kan ha fungerat frigörande för W.B. Yeats att ha sin far på behörigt avstånd i USA, och som bekant valde ju James Joyce att själv gå i exil. Han skulle inte heller återse sin far.

I främst novellen ”De döda” och i partier från både ur-versionen av Ett porträtt av konstnären som ung, den som går under namnet Stephen Hero, och från Ulysses finns fadern närvarande i anekdoter. Här blir han mindre kategoriskt ondskefull än i den yngre sonens version. Vad som då framgår är hur beroende författaren varit av fadern, om än mestadels motvilligt, och mer än så motstridigt. Det är vanskligt att göra en så uttalat självbiografisk läsning, något Tóibín även i tidigare böcker varit inne på, och slutsatserna tenderar att bli sköra. Till hans fördel nyanseras tolkningarna och blir ändå övertygande.  

Liksom tidigare har Tóibín en skarp, kritisk blick, och han skriver makligt men aldrig avmätt. Det är resonerande, utan de stora gesterna (bland hans tidigare non-fiction vill jag rekommendera en väldigt fin bok om Elizabeth Bishop). Han är något så enkelt som en stilist av rang, och då behöver man inte bekymra sig över fyrverkerier eller storslagna poser.