Kälda, Birgitta Lillpers, Pequod Press

Andra nationer får göra anspråk på kärleksdikten. På den religiösa dikten. På idédikten. På den politiska dikten. Och så vidare. Det skulle bli så att Sverige fick naturdikten, eller med andra ord: blott Sverige svenska naturdikter har.

Ja, och hos Birgitta Lillpers har denna natur utforskats med stark konsekvens sedan debuten 1982. Nu har hennes fjortonde diktsamling utkommit: Källan, på nytt förlag efter att länge ha tillhört Wahlströms & Widstrand. Titeln är förstås dubbelbottnad (såg ni vad jag gjorde?). Det är alltså både frågan om en bokstavlig källa och en bildlig, där man kan hämta både vattnet och poesin.

I dikterna följer vi årstiderna, där det är skrivet som en slags rapport över ett lantligt liv. Det är hästar, det är kor, det är en källa. Det liknar en dagbok, eller en instruktionsbok, och det torra tilltalet ger ingångar till en odramatisk dramatik. Vädret skiftar. Människan avsätter sina spår mot den likgiltiga naturen, och källan har inget annat val än att flöda och flöda:

                      hur kan det verkligen rinna och rinna

                      såhär

                      det finns en rädsla

                      som inte kan djupna mer

                      och ett erfarenhetens äckel.

                      Men flödet har ingenting

                      med givmildhet att göra,

                      eller slösaktighet –

                      det är bara så

                      att det ska gå runt

                      såhär.

Det kan förstås läsas allegoriskt, med den ojämlika relationen mellan människan och naturen. Vi hamnar rätt i samtiden med de polska brandmännen som passerade sommaren 2018 och bistod tafatt svensk räddningstjänst när vi hade skogsbränder. Lillpers ärende är inte utskrivet, men underförstått finns hela tiden en bekymran och en omsorg över hur illa vi har handskats med naturen.

Så finns ett temperament som ibland tappar livslusten, där det umgås med omgivningen. Det är ju lockande att ta sig bort från alla sammanhang, isolera sig och bli helt ensam. För det är ju jobbigt att umgås med människor, speciellt när det bara förstärker ens existentiella villkor, som tillhör ensamheten. Så kan Lillpers skriva om vådan i att vara både omgiven av människor och skild från dem, om det innebär att man behöver sällskapa med de mediokra:

                      Det känns som jag är

                      så full av folk.

                      Det är en sorts ensamhet

                      tror jag.

Det finns en hög abstraktionsnivå som matchas med en hög konkret nivå, som ger Lillpers poesi en viss spänning. En liten avslutande not upplyser att de kursiverade orden är skrivna på Orsamål, och det dialektala draget känns igen från tidigare böcker av Lillpers, böcker som jag med viss möda har tagit till mig. Det är antagligen en orättvis betraktelse, men – jag känner mig utanför. Det finns också en viss dragning åt slöa klichéer om det mörka oroliga gäckande ominösa vattnet.

Men det blir också en läsning som förminskar de många dragen i hennes poesi. Källan som rinner och rinner kan förstås också kopplas till något kroppsligt, och så kan man följa hur hela dikten blir ett samspel mellan de biologiska entiteterna, människokroppen med sina egna källor, och det vatten som finns i den bokstavliga källan på gården.