Sidor

30 juni 2020

Falla (Eurydike), Agneta Enckell, Nirstedt/Litteratur

Böcker bär inte klockor, påstod Jeanette Winterson, men då kände hon inte till hur svenska bibliotek krymper sina bestånd och förpassar uppenbara klenoder till i bästa fall magasinen. Men man får vara bra nog hängiven för att hitta det man inte ens visste att man letade efter.

 

Många sådana böcker ges ut i Nirstedt/Litteraturs serie Poesibiblioteket, där turen nu är kommen till finlandssvenska Agneta Enckells diktsamling Falla (Eurydike) från 1991. Knappast en bok som en potentiell läsare ska finna förstautgåvan av i brådrasket. Ändå är hon aktuell i år med boken (med eget namn, ditt namn, utan namn). Som synes: det här är en poet som vet hur parenteser ska användas (emfatiskt).

 

Lägg till bildtext

John Swedenmarks förord är välskrivet och inriktat på tekniska detaljer i dikterna, samt polemiskt då han går till strid mot tidigare tolkningar av Åsa Beckman och Tatjana Brandt. Det är ok – Enckells dikt uppmuntrar till den typen av läsningar, alltså konfrontativa och ifrågasättande. Swedenmark skriver uppmärksamt och engagerat om Enckells verb och lyckas av bara farten skapa det egna verbet ”konflikta”. Han föreslår en läsart där verklighetens fasthet övergår i fantasins upplösta konturer, med drömmen som slutmål för diktens narrativ.

 

Men i dikten är narrativ mindre pålitligt än i prosan. Så den mordhistoria som Enckell konsekvent använder är kanske inte helt bokstavlig. Låt oss nöja oss med att hon skriver om ett eventuellt mord: om övergrepp, om orättvisa förhållanden, men än mer om den avskyvärda och skändliga världen. Hon skriver en dikt som avbildar och förvränger verkligheten. Den mening som uppstår kallas i själva dikten ”envis” – man kunde också kalla den lika påträngande som den är diskret. Poesin är ju paradoxens konst.

 

Det är en poesi som lever av motståndet. Som gör motstånd, mot själva språket, men som förstås också tvingas förhålla sig lojal med sin fiende. Resultatet är en bråkig bok, skrivet i en sönderhackad och rentav sönderskuren rytm. Oron inskärps av metaforer som livnär sig på bävan:

 

                      i nattens tigertimma kom en man in i mitt rum –

                      vad han gjorde där: ingen vet?

                      kanske du nångång?                            tiger s; ässet på stenen, ryter han

                      kanske jag nångång berättar det för dej,

                      kanske han kommer igen, retades

                      hon när solen behagfullt sjönk under flyende moln, nej hotande moln, hotande

 

Den här tigern ska vi fortsätta följa, som ett vagt outtalat hot, någon som stör det fridfulla.

 

Och Enckell skriver ingen ljuvt ljudande dikt, utan låter sina allitterationer halka fram, hårda hackiga och hätska. Jag klagade nyss på Niklas Rådströms valhänta allitterationer (i boken Då, när jag var poet), men Enckell visar tydligt skillnaden, med allitterationer som medvetet går över gränsen, blir opassande, riskabla: ”heligt! svajar, höfter häftigt halkande / hatiskt med händerna hamnar hisnande i håret hämnas hackande”.

 

Det är en råbarkad dikt Enckell skriver, på gränsen till vulgär, med de för svenskspråkig poesi så ovanliga glosorna ”kåt”, ”knulla”, ”fitta”, ”kuk” … Hon låter oss följa med i det svindlande när du faller för någon eller något – det är som skrivet vid ett stup. I processen finns närheten mellan förälskelse och avsky, om de motstridiga känslor som förenas i attraktionen, i det som uppstår när man springer i, med diktens egna ord, ”en skog av speglar”.  

 

Enckells användande av myt är tidstypiskt. Samma år utkom Katarina Frostensons Joner, som friskt refererar till grekiska myter, liksom Rut Hillarps En strand för Isolde. Om man accepterar premissen att Enckells narrativ innehåller en mördare kan man tänka sig att 1991 utkom även den svenska översättningen av Martin Amis bästa roman London Fields, som på svenska fick den onödiga titeln Kvinna söker sin mördare.  

 

Frågan om det är en riktig eller bara tänkbar mördare i Enckells dikt kan ju kvitta. Hon skildrar upplevelsen, och uppvaktar hela tiden det oväntade. Det är en fantastisk bok, och en välgärning att den på det här påtagliga sättet lyfts ur sin tillfälliga glömska. Här finns också samspelet mellan den fragmentariska stilen och det lugn som utsöndras i gläntor där berättelsen kommer fram till ett slags lugn:

 

                      dina ord slår mej i sten, i flaska

                      – men ord har hål

                      :jag kryper in i hålen, gör mej osynlig     gör mej rum, att röra

                      mej: alltid i rörelse     i rörelse, bort –

 

                      vi liknar inte längre varandra     har jag har

                      redan passerat brännpunkten –

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.