Skrivarlinjen Skurups folkhögskola, 2019-2020, Skurups skrivarlinje/Ellerströms

Corona-pandemin har slagit hårt mot kulturutövare beroende av kontakt med sin publik. Något som inte drabbar bidragstagarna från Skurups skrivarlinje, och det är också något som tas till fasta på i efterordet till årets antologi, att det kan bli ett tillfälle att fokusera starkare på texten i sig, låta den utgöra det dokument som når läsare i isoleringen.

Givetvis är det så, med förbehållet att läsarna måste vara intresserade. En cynisk läsart skulle hävda att en antologi från en skrivarskola når endast de närmast sörjande, och blir en angelägenhet för anhöriga blott. En mer välvillig läsart skulle dock poängtera att det är viktigt för den nyfikna allmänheten att snappa upp talanger för framtiden.

Jag har läst och skrivit om några av senare års böcker (2016, 2018 och 2019), och det som är nytt för i år är att det ser ut som en påkostad skrivbok, och att titeln är av byråkratiskt snitt: Skrivarlinjen Skurups folkhögskola 2019-2020. Typsnittet är minimalt, och fungerar hyggligt för poesin men sämre för prosan, låter mina ögon hälsa. Innehållet följer givna mönster. Sexton författare, en majoritet skriver poesi, och återväxten ser starkare ut bland kvinnor än män, åtminstone kvantitativt.

Vanligt är också att innehållet skevar och spretar åt olika riktningar, och det är förstås bra att likriktning saknas. Det är ändå ett kollektivt arbete, där samarbetet förstås har präglat tillkomsten av texterna. Om jag tidigare gnällt på en del saker, som att det finns plattityder och för lite samtidsförankring, har det väl förbättrats en del, då det finns fler inslag av smartphones än i till exempel fjolårets antologi. Skulle en samlande rubrik anges kunde det vara följande återkommande teman: kroppslighet, sagor, sex.

Dikterna först. Gabriella Knudsen låter prydliga rim kollidera mot ett rått och obearbetat innehåll i sina stundtals hårt konstruerade dikter. Jag tilltalas av skärpan, även om det finns en onödig förtjusning i ordboksplundring i dikterna. Annie Bergstedt nuddar starka känslor i sina dikter. Det finns ett utpräglat narrativ, men referenserna till kroppslighet och psykisk ohälsa flimrar bara förbi utan att ges fäste. I Hampus Behms dikter dominerar de fåordiga fragmenten i en slags tweet-liknande poesi. Den är full av sofismer, men också av något som visar att Elis Burrau definitiv har ersatt Bruno K. Öijer som skrivarskolornas favoritpoet: ”stämningen är äcklig / stämningen lyser / med sin närvaro / som en vidrig sol”.

Maria Bodin skriver dikter som har ett ärende, och parerar risken att det blir lärdomsaktigt med att investera en förundran. Det är religiöst, eller snarare bibliskt, i dikter som lanserar sin ankomst smygande, dröjande, och övertygande. I Love Axelssons halvt pornografiska dikter finns en hätskhet som hotar att uppfattas som pueril. Om avsikten är att provocera fram en reaktion lyckas det inte helt. Ovanligt nog skriver Samuel Owen Teeland på engelska, men når inte heller riktigt fram med sitt budskap. Fotografierna tillför inte mycket, och dikternas yta är stängd.

Kajsa Jur begår amatörmisstaget att centrera sina dikter, något som aldrig sett lika bra ut i en bok som det gör på en skärm. Dikterna är bättre än de ser ut att vara, där de skildrar en white trashig uppväxt i ett radhus, med övergrepp och droger, och en stark vilja att bryta mönster och åstadkomma något Fenixaktigt ur den aska som barndomen lämnar i arv. Jur är på väg mot något, och hennes insikter är lovvärda: ”det är aldrig mitt fel och alltid barndomens”. Nicole Jonsson Wallin syr och broderar sina dikter om biologin och moderskapet. De flitiga ordlekarna stör och ställer sig i vägen för det som ska berättas.

Så det som går under namnet prosa. Lukas Olsson bidrar med två kapitel ur ett större verk, något som alltid är vanskligt att bedöma – i synnerhet när det som här etablerar sagans förutsättningar. Ordval som ”manicker” signalerar barn- och ungdomsbok, men ett större problem är att det på det begränsade utrymmet, nio sidor, är svårt att levandegöra gestalterna. I Cecilia Falkmans suggestiva novell ”Voyeuren” finns tyvärr ett didaktiskt drag. Hon använder instaprefixet, vilket ju kompenserar en del.

Minja Mårtensson låter ett nonchalant tonfall samspela med ett koncentrerat innehåll. I texten om en nybliven mamma finns ett detaljseende som imponerar, och en kombination av det finstämda och grova, när pappan tar med henne på en utflykt i en bokskog. Även om det här är den längsta av prosatexterna ger den mersmak. Att Denise Henningsson låter sin berättelse utspela sig i Uganda på 70-talet är en bra idé, och ökar genast svårighetsgraden i det som ska skildras. Språkligt är det inte helt klanderfritt (vem sa ”jösses” ens på 70-talet?), och även repliker av typen ”Jag tenderar att …” blir för skriftligt stela.

I Julius Viktorssons ovanliga berättelse finns något som sällan skildrats i litteraturen, alltså en plastikoperation. Han skriver med en lika ovanlig saklighet, kliniskt och med den precision som man kan förvänta sig en kirurg äger. Fast vad blir själva kontentan? Att man opererar sig till ett barn, man vill se yngre ut, det känns lite väl banalt som slutsats. Hebe Åkerberg bidrar också med ett utdrag ur ett större verk, och blandar med en del poesiaktiga protokollartade inslag. Att liknelserna är slitna och att språkkänslan vacklar en smula kan säkerligen friseras av en nitisk redaktör (prepositionerna vill inte alltid trivas i sin kontext), för viktigare är att denna rapport om kroppen vill utveckla och göra något konstruktivt ur ett litterärt avseende.

Sten Nygren dumpar en dagboksvecka i vårt knä. Det rör sig om filosofiska hugskott som spretar, och referenserna till ”Fjantfurtskolan” kan nog te sig en smula interna för en utomstående läsare – det vill säga, det som är roligt för stunden kanske inte riktigt tål att lämna sitt sammanhang. Och så Olga Brinkborgs kusligt mardrömslika novell om ett hål. Här finns en närvarokänsla som är påtaglig och som förstärker skräcken, liksom ett egensinnigt och självständigt idiom, helt befriat från yttre påverkan.

Poeterna har läst Sapfo, Emily Dickinson, Anne Sexton – och givetvis Elis Burrau. Vad prosaisterna har läst är mindre uppenbart. Det är förstås och som sig bör en spretig samling, där man får ha fördragsamhet med en del språkliga tabbar. Men tar man mer intryck av ansatserna finns en hel del att berömma hos poeter som Knudsen, Behm, Bodin och Jur, liksom hos prosaisterna Falkman, Mårtensson, Åkerberg och Brinkborg. Finge jag plocka en enda värdesak ur denna ask vore det nog Brinkborgs novell.