Hålla sig vid liv. En metod, Michel Houellebecq, översättning Mats Leffler, Ellerströms

Provokatören Michel Houllebecq blev tidigt en fixstjärna för en viss typ av intellektuella som gärna doppar sina tår i den kittlande avgrunden. Men ska man till punkt och pricka följa den här franske enfant terriblens program får man finna sig i att ställa sig utanför samhället, något som man inte gärna gör som medelklassig intellektuell. Paradoxalt nog har ju också denna författares vilja att tillhöra de utstöttas skara bara lett till att han omkramats allt mer, och lär inkassera sitt förutsägbara Nobelpris inom kort.

Själv tyckte jag det fanns poänger i några av hans tidiga romaner, men jag har tröttnat på monomanin och tror inte ens jag orkade läsa hans senaste, Serotonin. Nu har det utkommit några smärre skrifter, däribland en liten poetik från 1991, Hålla sig vid liv, som då det begav sig utgavs parallellt med en diktsamling och en bok om H.P. Lovecraft. Kristoffer Leandoer har skrivit ett oinspirerat efterord som landar i den banala slutsatsen att det är bristen som gör oss till konstnärer.

Men så ser också Houllebecqs program ut, realiserat redan i bokens första mening som utlovar stort lidande i världen (originellt, eller hur?). Så: varför skriva? För att överleva, menar han, på fullt allvar. Den här texten består då av aforismer, och får mig att komma ihåg hur uppburen E.M. Cioran var på 90-talet, då han lanserade nästan identiskt bittra syllogismer. Ja, och tro mig: om tiotalet år är det någon helt annan som kommer att inneha positionen som den tryggt bildade medelklassens favoritguru, och även denne kommer att yttra saker där allt redan har sagts av Nietzsche.

Så, kontentan i denna lilla bok består av följande: allt är åt helvete, men du kan göra något åt det. Det är bra att lida, för då blir du en bra konstnär. Om du inte lider får du väl hitta på, uppfinna ditt lidande. För all del, välj inte glädjen men välj livet, och begå inte självmord, för vad tror du hade hänt om Baudelaire hade lyckats ta sitt liv när han var drygt tjugo? Drick lite alkohol, publicera några dikter, invänta den postuma berömmelsen. Om den inte kommer? Tja, det vore inte så illa det heller.

Det här är en smått pubertal bok fylld av en viss sorts truismer som alltid låter lite finare än de kan leva upp till: ”En död poet skriver inte mer. Därför är det viktigt att hålla sig vid liv.” Eller en viss sorts new age-iga fraser: ”Till sist löser kärleken alla problem. På samma sätt leder varje stor passion slutligen in i en zon av sanning.”

Det är de skenbara djupen som Houllebecq helst lodar. Så blir det här en bagatellartad skrift som säkert lockar fansen till högläsning och skrockande, och det finns kanske något betryggande i det, med en författare som har en subversiv agenda men som avväpnas av att reduceras till frasmakare. Det potentiellt farliga hos honom blir genomskådat, och det är något kännetecknande i just detta med pessimismen när den exponeras som affärsidé som jag finner djupt osmakligt.