Ordkonst; Embla; Provins

I inledningen till filmen Gräsänklingar (1982?) köper Gösta Ekmans rollfigur, en arkitekt, det senaste numret av den litterära tidskriften Bonniers Litterära Magasin (”BLM” betydde alltså något annat för oss som levde på 1900-talet). Det är en förunderlig scen, som visar att till och med i en lättviktig komedi – den tidens motsvarighet till Peter Magnusson-filmen, kanske – figurerade en litterär tidskrift som en viktig markör för en insatt publik. Skulle det fungera om en karaktär i en nutida svensk komedi köpte senaste numret av OEI?

Den litterära tidskriften har väl länge varit på dekis, men det finns ju relevanta undantag. Några av dem tänkte jag nämna här. Till att börja med: Ordkonst. Nya numret (2020:2) är så snyggt formgiven att ingen figur i någon svensk komedi behöver skämmas om hen har den som accessoar. Det gula tillhör ett konstverk av Anna Ting-Möller, och den gula färgen återkommer i en snygg gul markering på sidorna, liksom i det nät som kastats över de medverkandes namn.

Mestadels innehåller detta nummer prosatexter och poesi, och där fastnar jag helst för en längre svit prosadikter av Melanie Kitti om kropp och förlossning. ”Ge mig mer av detta!” tänker jag stillsamt. Men överlag, och detta är förstås ingen överraskning då jag följt Ordkonst i flera år, är det ambitiöst och underhållande att läsa. Till exempel Axel Hellbys essä om Sven Delblanc. Här finns också en kritikavdelning, där man bland annat recenserar Elis Monteverdi Burrauas nya, danska Asta Olivia Nordenhofs kryptiska Penge på lommen, liksom en väldigt intressant genomgång av hur Han Kang översatts till engelska.

Pandemin har påverkat utformningen och arbetet med detta nummer. Liknande gäller nya numret av Embla, ett skötebarn från Göteborg och tillhör epitetet ”Tungsinne” (känd och respekterad twittrare). Det är ett fanzine, en utformning som tillhörde DIY-kulturen och var flitigare på 70- och 80-talet, och något som jag trodde hade dött ut i och med 00-talets bokbloggare, eller 10-talets poddar. Problemet verkar inte bekomma redaktionen (som nämner tiktok som mer rimligt gebit). På tal om poddar recenseras 10 stycken bokpoddar.

Numret (som blygsamt presenteras som #13 i ordningen) spretar, som sig bör, och växlar mellan det sublima och det löjeväckande. Det är mestadels kul med denna entusiasm, och om Ordkonst flaggade för Delblanc drar Embla sina lansar för Hjalmar Bergman och Selma Lagerlöf. Här finns även en finfin satir om ”Den norrländska romanen”, och likt all genuin satir är den både kärleksfull och småelak.   

På tal om det norrländska ska Provins också nämnas. Om Ordkonst är halvprofessionell – utges av litteraturvetenskapen i Lund – och Embla är amatörmässig, är Provins helprofessionell, och alltid läsvärt. Nr 2/2020 har också drabbats av pandemin, och lämpligt nog ägnar sig Malin Palmqvist åt en riktigt Corona-roman i serien ”Omläsningen”, som är tidskriftens återkommande trumfess: Marlen Haushofers Väggen.  

Det visar också att Provins kan röra sig längre än de norrländska räjongerna, men faktum är ju att Väggen är urtypen för en provinsiell roman. I övrigt blandar man mellan poesi, konst och essä: till det sistnämnda hör en fin essä om vilsenheten av Malin Isaksson. Eftersom vilsenheten är temat är det extra glädjande att Staffan Westerberg får skriva en slags apologi i sagoform om sin berömda beryktade serie ”Vilse i pannkakan”.

Så kontentan blir: sämre accessoarer kan man ha än de här tre litterära tidskrifterna.