Sidor

9 maj 2020

Nätterna på Winterfeldtplatz, Elin Boardy, Wahlström & Widstrand


Med fyra tidigare romaner har Elin Boardy hittat en egen nisch i den svenska samtidslitteraturen. Konsekvent har hon fjärmat sig från samtidens små osämjor i historiska romaner, där hon oftast elegant och lekfullt har väckt liv i en förfluten tid. Hon betar av olika skikt, och aktualiserar med subtila medel sitt material. Övertydliga didaktiska pekpinnar saknas; här tillåts man som läsare dra sina egna slutsatser.

För tre år sedan var det medeltidens pestepidemi i Tidenär inte än, en roman som möjligen känns ännu mer aktuell i år. I sin nya roman Nätterna på Winterfeldtplatz beger sig Boardy till Berlin, och inleder mot slutet av 1920-talet. Weimarepokens Berlin är alltid aktuell, kan tyckas – omskriven, omsjungen och omtalad. Så det räcker? Nja, det är i vilket fall modigt att ta sig an marker som kunde te sig en smula överexponerade.


Som huvudperson figurerar den unga Hedvig, som flytt hemstaden Göteborgs trångsynthet för dekadensen i Berlin. Om än inte helt sanktionerad av myndigheterna sågs det mellan fingrarna med det mesta under några få år, och det är inte att säga för mycket att hävda att Hedvig är på rätt plats och i rätt tid.

Som förkläde fungerar en faster, men hon kan förstås inte kuva Hedvigs så mycket större frihetslängtan, lika lite som föräldragenerationen på något sätt kan hejda detta. På det kontor hon arbetar på träffar hon en lite rebellisk kvinna, Mina, som blir en slags mentor, som tar henne till kamraterna Heinz och Florian, som arbetar på Institutet för sexualvetenskap, och så vidtar fester med alkohol, droger, bisexualitet.  

Det är livsbejakande, men inte glättigt. Boardy har skrivit en HBT-roman, om en plats och tid när friheten att leva ut sin identitet var större än tidigare, och i många fall även större än senare. En roman om kärlek, ja, men i högre grad faktiskt om vänskap. Hedvig möter män och kvinnor och blir mer någon som tar för sig än någon som passivt blir utnyttjad av andras sexuella begär. Så läser jag också det här som en roman om samtycke. Men det handlar definitivt inte enbart om Hedvigs utveckling från blyg viol till handlingskraftig individ, utan här finns ambitioner att också skildra de politiska förändringar som var att vänta. Här blir det då frågan om innocence lost i dubbel mening.

Det är ett vanskligt uppdrag att skriva med facit i hand, och som läsare är det förstås svårt att inte notera emfasen kring vissa av de företeelser som antyds i bakgrunden här, alltså det nazistiska övertagandet som var att vänta. Men att det är svårt betyder inte att en författare ska låta bli. Strax efter andra världskriget skrev nederländska Ida Simons Timmen före midnatt, som gav en kuslig insikt i stämningen innan krigets utbrott, och något liknande gäller ju även för Kjell Westös Hägring 38. I den mån det blir för bokstavligt kan man lika gärna invända att nazisternas förseelser i sig var för bokstavliga.

Det är så skickligt gjort av Boardy att man då och då glömmer bort att denna roman utkommer nästan hundra år senare än den tid då den utspelas. Ändå är det inte riktigt en pastisch, då hon i hög grad förlitar sig på effektivt berättande i dialog och med rapp meningsbyggnad, inslag som inte riktigt var på modet i 20-talets litteratur. Lika anakronistiska är alla besöken på WC, där vi rentav får veta att personer kissar – sådant som skulle ha väckt skandal på den tiden. Men det är som om Boardy verkligen vill poängtera denna förändring. Hennes Hedvig blir både en relaterbar angelägenhet för oss i nutiden och en typisk representant för sin tid.

Bifigurerna blir mer mångdimensionella ju mer vi lär känna dem. Det gäller främst en av männen Hedvig möter, Erwin, med sin PTSD från första världskriget, och Florian med sin ångest. Så också en Frau Hoffmann, vars son stupade i Flandern, och där hennes moderskärlek blir en påtaglig påminnelse om de uppoffringar som krig kräver. 

Kontakt etableras metodiskt och noggrant, och lokalkännedomen ger djupare insikt i de öden som skildras. Det är också tydligt att Boardy verkar vilja protestera mot tidsandan med sina romaner, som verkligen erbjuder något annat än att sondmata rastlösa läsare skadade av – tja, vad vet jag, sina sociala media-flöden, kanske? Hennes sätt att skriva kräver en tålmodig läsare, men också kanske en läsare som inte ägnar sig åt självskadebeteendet att bingetitta på tv-serier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.