Caesaria, Hanna Nordenhök, Norstedts

Om man lite förenklat kan dela in svensk fiktiv prosa i böcker som antingen fokuserar på intrig eller på atmosfär, då hör Hanna Nordenhöks romaner definitivt till den senare kategorin. Själva handlingen i Caesaria rör ”Lill-Katta”, en ung tjej som omhändertas av en doktor Eldh och assistenten mäster Valdemar på en herrgård. Tiden är sent 1800-tal, och det experimenteras på hennes kroppsliga utveckling, som männen vill bromsa. Hon är fånge, men får också undervisning. 

Men det är den kusliga och smått sinistra atmosfären som är Nordenhöks tillgång och bidrag, och det som får hennes roman att avge ett mörkt skimmer som är ytterst inbjudande. Det är mycket underliv, blod och andra kroppsvätskor, samt djur och en närliggande tjärn. Nordenhök upphäver gränser mellan verkligt och overkligt, och har skrivit en roman som det är oerhört lockande, för att inte säga hypnotiskt, att vistas i. Man läser den mer för att uppleva ynnesten att vara där i figurernas närvaro än att få veta hur det ska gå för dem.  

(Också publicerad i Vi, 5/20)