Eros den bitterljuva, Anne Carson, översättning Niklas Haga, Bonniers

Nu kanske du förväntar dig en saklig och objektiv recension här, men eftersom det är Anne Carson som har skrivit boken måste jag fangirla, och om du tycker det blir pinsamt kan du lika gärna sluta läsa nu. Till mitt försvar vill jag då anföra att det i mångt och mycket är hennes eget fel – att hon är den slags författare som får de läsare hon förtjänar, och att hon med sin metod att skriva entusiastiskt om sitt ämne uppmuntrar den typen av läsning som jag nu kommer att illustrera.

Eros den bitterljuva är den mångsidiga kanadensiska poeten, professorn och essäisten Carsons första bok, utgiven bara några ynka månader innan Jorge Luis Borges upphör att existera i den oskrivna världen. Jag nämner det som en kuriositet, då båda ägnar sig åt en viss typ av exegetik som kanske inte är helt unik men av det sällsynta slaget: det vill säga, en entusiasm som yttrar sig i ett konsekvent sätt att förhålla sig till litteraturen som en förmedlare av verklighet. 

Så, Borges lär ut inlevelsen, och det gör Carson också. Den här boken är verkligen förbluffande och häpnadsväckande, och det är kanske inte så märkvärdigt för den rutinerade Carson-läsaren. Men. Det är hennes första bok. Vad ger henne auktoriteten att uttala sig så här kategoriskt och självsäkert? Och vad är det för metod, det här sättet att skriva liksom i mellanrummet mellan det tvärsäkra och tvivlet? Som typisk refräng fungerar en ärlig fråga, som hon för säkerhets skull gör explicit, och skriver bokstavligen i sin text: ”Varför då?”

Carson lyckas alltid skriva originellt utan att det blir sökt. Här finns exempel på alla hennes discipliner. Alltså filologin, essän, forskningen, litteraturvetenskapen – men också poesin. I de fantasifullt spekulativa tolkningarna finns poesin, i hennes sätt att gå i dialog med de klassiska texterna. I första hand Sapfo, förstås. Bland annat görs här en dramatisk tolkning av Sapfos berömda 31:a fragment, det som i Hagas oftast lyhörda och klanderfria version (det vill säga, han tolkar Carsons engelska version av grekiskan) inleds: ”Han förefaller mig jämlik gudar den mannen”.  

Carson skriver om eros dubbla funktion att vara både bitter och ljuv. Eller snarare, med ett exempel från Sapfo, ljuv och bitter, då hennes grekiska ord glykypikron kan översättas ”ljuvbitter”, med tanken att en grekisk publik genast skulle förknippa eros med det ljuva, medan det bittra blir ett tillskott. Så det är både eros – adjektivet – och Eros – substantivet – vi har att göra med här, i denna essä om dubbleringar, om gränser, om brister, om kanter, om trianguleringar, om blinda punkter, om klyvnad, om flykt, om ambivalens. Eros är både en fiktiv karaktär och en egenskap. Både en vinst och en förlust, både att bli berövad och bli berikad.  

Anne Carson är ett geni. Varför då? För att hon väcker frågor. För att hon har briljanta metaforer. För att hon gestaltar hänförelsen. För att hon erbjuder ett nytt sätt att se på bekanta saker. Kärleken, passionen, förälskelsen. En sådan kliché. Och så kommer hon med sina oväntade infallsvinklar. Om saker som tempus – det enda som räknas för den förälskade, ju, dess eviga och alltid kursiva nu. Den tid som alltid är utmätt och alltid för kort.

Med hjälp av sina antika källor, som rör sig sömlöst från Homeros och Sapfo & co och de tidiga romanförfattarna till filosoferna, visar Carson att eros ler både sött och bittert. Bittert och – ljuvt, som det ju blir på svenska (originalets ”bittersweet” är lite annorlunda). Söt är en mer ackurat tolkning än ljuv. Den dubbla funktionen är bekant genom mången kärlekssång (Kiss sjöng emfatiskt: ”Sweet pain, my love will drive you insane”). I sin tolkning av detta Sapfos mest berömda fragment når hon en enastående slutsats: ”I den här dansen rör sig nämligen inte människorna. Det är begäret som rör sig. Eros är ett verb.” (Med Massive Attacks ord från den sublima ”Teardrop”: ”Love, love is a verb / Love is a doing word”.) För begär är ju också en fråga för språket.

Nog är det njutbart att läsa Anne Carson, visst, men också en aning besvärligt och krävande. Tur då att belöningen är så rikhaltig. Hon exemplifierar sina resonemang med egna frivola översättningar av de grekiska texterna. N.B. att min definition av ordet ”frivol” troligen är mer frikostig än din – för så är det ju med glosor, att vi måste skapa våra egna, privata definitioner. Det är så språk fungerar – ett sätt att göra orden till dina egna bundsförvanter.

Hur är det att läsa Carson? Ja, man kan exemplifiera med hennes bild av hur det är att läsa generellt, när hon diskuterar en isbit hos Sofokles. En detalj? Ja, för det är ju inte Djävulen som bor i detaljerna (ett modernt påfund, vem kom på det, var det Mona Sahlin, var det Conor Oberst?) utan Gud – som klassikerna visste, som Flaubert visste, som Nabokov visste, och som Carson vet: ”Frånvaron av de mer förutsägbara egenskaperna överraskar dig, likt ett trappsteg som saknas, men du går vidare ändå, uppåt i dikten.” Ett trappsteg? Ja, för är det ändå inte så det är att läsa, att du ibland måste låta foten ta sig vidare även när den inte möter motstånd. Det här är en bok som är rik på sådana stunder, alltså de som både förklarar och bjuder nya insikter, levererar svar som ger nya frågor …

Dubbelheten hos eros (/Eros) visar sig också i Catullus kärnfulla kända käckhet: ”Odi et amo”, oftast översatt som ”Jag hatar och jag älskar”. Kärleksambivalensen går nog inte att fånga mer pregnant. Gång på gång blir vi varse funktionen av brist och avsaknad, hur Eros (/eros) närs av saknaden. Dubbelheten finns också i rörelsen mellan drömmen och det faktiska, som är ytterligare ett av glansnumren i förälskelsen. Det som inte kan smälta samman. Men om förnuftet inte gav vika vore det ju inte mycket bevänt med eros.

Så klassikerna finns här men hon rör sig också mot andra favoriter, som Stendhal och Roland Barthes, som från var sitt håll skrivit tidigare ovärderliga böcker i ämnet (respektive Om kärleken och Kärlekens samtal). Hade hon haft ett annat kynne kunde hon ha valt att följa Hjalmar Söderberg i spåren, bland annat det exempel på begärets vankelmod som anges i Doktor Glas: ”En liten prins skulle göra en utfärd; man frågade honom: vill prinsen åka med häst eller fara i båt? Och han svarade: jag vill åka med häst och fara i båt.”

Som läsare är Carson ett föredöme, genom att vara pigg, konstruktiv och nyfiken. Hon visar med sina kortfattade etymologiska utläggningar att litteratur är en fråga om språk, om ords valörer. Det är roligt och lärorikt att läsa henne. Varför då? Att lära sig saker är roligt, så enkelt är det. Hennes sätt att läsa inkluderar alla sinnen. Hon lyssnar till dikterna, ja, men hon känner också dem, och smakar dem medan hon läser, så att det visuella och auditativa och taktila och papillära kombineras. Det var fyra, säger du, hur var det med lukten? Det finns ett diktfragment av Sapfo, om ett äpple utom räckhåll. Det är både smaken och lukten som åtrås av den som inte kan plocka det.

Anmärkningarna? Ja, det finns faktiskt något helt udda i den här boken. I en av fotnoterna nämns sjutton källor, från slutet av 1800-talet fram till 1983. Carsons bok utkom ju 1985. Men hur kan då Jesper Svenbros bok Dikten och hantverket ingå, då det dessutom är en bok som inte ens är utkommen? En udda anakronism? En apokryf? En vädjan från makterna att Svenska Akademien ska ta sitt förnuft till fånga och ge Nobelpriset till Carson?

Strunt samma. Ett Nobelpris gör varken till eller ifrån egentligen. Mer beständig är då denna bok, Eros den bitterljuva, som kan läsas i dag, i går eller i morgon. Det enda som räknas är tempus – bokens nu. Så, med andra ord: läs den nu. För att förälskelse är nostalgi och en längtan mot ett tidigare tillstånd då vi var ett tidigare väsen, och för att – som Proust visste – alla Paradis är förlorade.