Stranger Than Kindness. The Nick Cave Exhibition

Dokumentärfilmen ”20,000 Days on Earth” från 2014 utger sig vara en typisk dag i rockstjärnan Nick Caves liv. Han spelar en upphöjd version av sig själv, där han framstår som manisk arbetsnarkoman som bara lever för stunderna vid skrivmaskinen. Höjdpunkten är när han besöker ett fiktivt ”arkiv” och inför ett antal medarbetare lägger ut texten om en av The Birthday Partys konserter i Köln 1981, där en man ur publiken tog sig upp på scenen och urinerade på basisten Tracey Pew. Med en kombination av gravallvar och uppspelthet greppar Cave en pekpinne för att peka ut strålen, och blir därmed inkarnationen av en lärare, en inriktning som hans konstnärskap allt mer har rört sig mot. Den persona han tidigare flitigast har anlitat på scenen tillhör predikantens, med en röst som man kan låna en formulering av Marcel Proust för att beskriva: ”ibland tror man sig också höra ett fängslat andeväsen som kämpar längst inne i den sinnrika lådan, förhäxad och skälvande som en djävul i en vigvattenskål; ibland åter är det som om ett övernaturligt och rent väsende kom svävande genom luften och spred sitt osynliga budskap” (Gunnel Vallquists översättning).

Jag har skrivit en understreckare om Nick Cave.