Rollatorgnissel under den järnblå solen, Nicko Smith, Eget förlag

Folk är rätt dumma i huvudet. Vad är vi mest rädda för? Att flyga. Spindlar. Att tala inför publik. När det enda vettiga svaret borde vara: att bli gamal. För hur kul tror ni det blir, kanske i synnerhet om man tar i beaktande att de flesta av oss kommer att bli äldre än tidigare generationer? Äldre och sjukare, alltså, och kanske kvarlämnade i en åldringsvård där personaltillgången blir allt glesare.

Om åldringsvården handlar Nicko Smiths nya diktsamling, Rollatorgnissel under den järnblå solen. Han har erfarenhet av att jobba där, men betonar att de olika rösterna i dikterna är påhittade och saknar befintliga förebilder. Det är en viktig distinktion: det här är inte individers enskilda röster, utan ett kollektiv som ges röst – en grupp som vi har lätt att nedvärdera och underskatta. De äldre, alltså – de som vi inte vill kännas vid, men som vi – spoilervarning – alla kommer att tillhöra.

Smith är förutom poet också förmedlare av poesi, med klart idealistisk ådra. På sin hemsida har han lanserat lördagsintervjuer med snart 100 poeter och kritiker, och skriver också poesikritik där. Det är en gärning som inte ska underskattas.

Och dikterna? Jo, det är en nödvändig inriktning att som här utgå från en äkta erfarenhet, något som finns på riktigt. Det ger Smiths annars något ojämna poesi riktning och bärighet, när det finns ett tydligt syfte och en uttalad plan. Jag tycker om den hårdhet som indikeras av titeln. Även om poesi som genre kan bedrivas i hög ålder är det sällsynt med rollatorer i poesin.

Och det är en fin bild med en järnblå sol. Överlag fungerar den blå färgen som ett ledmotiv genom hela samlingen, eller snarare halva, då den med ett undantag (se nedan) introduceras ungefär halvvägs in i den, med en lika vacker sammanställning då en morgon kallas ”näckrosblå”. Sedan vidtar en mark som ”blåstörtar”, en skjorta som är blå, en dag som är blå, en närvaro som är ”blåstilla”, en fåtölj är ”söndagsblå”, en morgon är ”aprilblå”, samt titelns färg: ”Den järnblå solen / bränner ner tavelramarna”.

Annars finns ju alltid en risk att den som betraktar gamla drabbas av sentimentalitet, och den risken lyckas Smith inte alltid undvika. Empati är ett tveeggat verktyg. Här finns också några metaforer som söker sig mot något som bara är allt för konventionellt. Samtidigt är den naivitet som präglar dikterna en styrka, för det tillåter Smith att komma nära de gamlas autentiska röster.

Då skapar deras indirekta bidrag goda förutsättningar för minnesvärda möten. Allra mest så i en av dikterna som utgår från en åldring som förnekar sin vistelse i ålderdomshemmet med sitt envetna ”Jag bor inte här”. I dikten utläser jag denna protest som en överlevnadsstrategi som blir sympatisk och slagkraftig:

                      Jag bor i björkarna & ekarna

                      som sträcker ut sina kronor

                      mot hoppets klarblå himmel

                      Jag bor i inspirationens ögonblick

                      i den friska majvinden

                      över åkrar och fält

                     

                      […]

                      Jag bor i solen som aldrig någonsin går ner

Arbetarlitteratur för svenskspråkig litteratur handlar ju oftast om prosa, medan poesin har varit mindre representerad, även om det på senare tid funnits några undantag, som Jenny Wrangborgs dikter om kallskänken eller Emil Boss dikter om Systembolaget. Det är ju en underdrift att hävda att böcker som dessa är välkomna och oundgängliga.