Folkets park, Adam Westman, Chateaux

Mikroförlaget Chateaux ger ut en poesitidskrift och åtråvärda och unika små häften, där man kan hitta etablerade poeter som Leif Holmstrand, Helena Eriksson och Ida Börjel. Men de har också gett ut Iman Mohammed innan hon kom ut på Norstedts 2018 med Bako trädet ryggar, samt Adam Wesmtan innan han kom ut på Nirstedt/Litteratur med Taberg förra året.

Westmans debut var Frankfurt (M) från 2015, två parkdikter i det som förlaget samlar i ”Turkosa serien”. Nu utger de en slags ”Best of”, med ytterligare nio parkdikter: Folkets park. Här finns då ett antal dikter som är publicerade i olika sammanhang, inte bara hos Chateaux, utan även i tidskrifter som OEI, Tydningen, danska Ovbidat, samt instagramkontot domflestadikter. Trots att boken är längre än hundra sidor är den sparsmakad.

På ett plan kommunicerar Westman med 80-talets omhuldade ”platsdikt”, men på ett annat är han ute i uppsåt som tidigare inte uppdagats. Den poetik som var tydlig i Taberg är förstås närvarande även här, på så sätt att det är kortfattat och lakoniskt, och beskrivande och – för att ta till ett laddat ord: sävligt. Ja, sävligt på så sätt att det är nästan stillastående.

Vad vi läser är då ett antal platsregistreringar, där Westman med stark närvaro och inlevelse tecknar platser utifrån de intryck som blicken förmedlar. I de tidiga dikterna –samlingen spänner från 2015-2019 – finns en viss allitterationglädje (”formen sväljer en svala / i din blinda blick”) som kan te sig aningen outvecklad eller juvenil, medan det blir betydligt mer sofistikerat i de senare. Inte minst märks det genom att den senast publicerade dikten placeras först i boken, följd av de tidiga dikterna i Frankfurt (M). Den boken består av två häften, egentligen endast två ark. Den tekniken upprepas: det vill säga, dubbleringen, omtagningen, diptyken, de kommunicerande kärlen, eller om det ska ses som sequels.

Medan boken Taberg kunde uppfattas som nästan provocerande kortfattad och begränsad i sitt uttryckssätt tycker jag Westmans poesi mer kommer till sin rätt i det här formatet. Eller också: att det här lakoniska sättet att skriva skapar andra och mer fruktbara mönster när de kopplas loss från kontexten i just den boken, i just den skildringen. Här blir det mer konskevent genomfört.

Det här ordknappa sättet att skriva ligger nära den fragmentets estetik som Gunnar Björling beslogtog, och kortformen har ju även beslagtagits av Ann Jäderlund – inte enbart då i hennes senaste bok Ensamtal, utan jag tänker på samlingen Kalender röd levande av is från 2000. Det hon där med en underbar sammanställning kallar ”hyperljusljusa” kan hos Westman definieras som ”hyperkortkorta” utsagor. Men den sensualism hon odlar görs inte lika påtaglig i de här dikterna.   

Däremot finns det en oro, en panik i det outsagda, när dikterna upphör med rädslan intakt – för vad är det som förtigs här? Vilka abstrusa verkligheter kan stumheten öppna för? Läser man dikterna som enskilda enheter blir det lätt kufiskt, men i sitt sammanhang blir det mer imponerande, och det skapas också större förutsättningar att ges insyn i vad själva syftet är.

Westman erbjuder något som lite klyschigt kunde kallas ”att leva i samklang”, men det är inte helt självklart att det betyder att leva i samklang med naturen, utan mer något underförstått annat. Visst, dikterna juxtapositionerar gräs med asfalt, eller liknande element: ”spända metallvagnar nerplogade efter stjälkar”. Men det är växtligheten som också bryts mot kulturen, eller relationen mellan kroppen och naturen.

I en enskild dikt kan det se ut som att han bara dumpar en massa bråte i läsarens knä:

                      det upplysta subjektet att inte behöva bemöta över

                      dagarna i jordens natthimmel turkosa trappsteg en fast

                      berättelse tillhör det fullständigt stränga maskiner

                      utan strategier böjd över ett glas med vatten kistan

                      måste frambäras beträd orden freden pågår obefästa

                      trauman territoriets trädgård i litteraturens amalgam

Här finns en del att reda ut, en del att fundera över – både om man tänker sig en självbiografisk läsart (vems död åsyftas med kistan?) och om man läser mer strukturellt eller dekonstruerat (hur samspelar grammatiken med semantiken). Är det en gåta? En meta-kommentar till dikten själv? Den här dikten visar också tydligt hur Westmans princip är att balansera det expanderande med det reducerande – en slags tuktad sprawl.

I de här platsdikternas spårbyten visas då vad allt det synliga bär spår av. Allra mest tycker jag om de två dikterna från Kew Gardens, men även generellt tycker jag om den utveckling som sker från de tidigare dikterna. Det ska bli spännande att se vart det tar vägen, den inriktning mot en allt mer sparsmakad stil som de senaste dikterna pekar ut.

I intervjun som bifogades till publiceringen på domflestadikter talade Westman om sin bristande språkkänsla som en tillgång. Ärligt tror jag många poeter skulle må bra av den, låt oss kalla det ödmjukheten, men också: språket är inget man erövrar eller behärskar eller dominerar, men inte heller något man domineras av. Det är fruktbart att skriva på tvären mot språk, och så uppfattar jag Westmans dikter.  

[För transparensens skull: för mer än tio år sedan var Adam Westman min elev på gymnasiet i engelska. Jag minns honom som en hängiven elev med bra musiksmak och en vurm för beatpoesi. Han skrev dikter redan då. Därför är det både oväntat och kul med den här inriktningen för hans skrivande, men kanske inte helt förvånande. Livet blir ofta så: man går från en ytterlighet till en annan.]