Samlade schizofrenier, Esmé Leijun Wang, översättning Linus Kollberg, Daidalos

Ofta talas det om att det i vår tid blivit mindre tabubelagt att tala om psykisk ohälsa. Det stämmer säkert, men bara om man undantar de osnyggare sjukdomarna. Såsom schizofrenin. Fortfarande stigmatiserad är den för ostädad och för utslagsgivande, i sitt förnekande av ordning och rationalitet. Det är en sjukdom som utmanar med sin brist på struktur och sin förvrängda verklighetsuppfattning. Den är också för trasig – glöm att den skulle se ut som Catherine Deneuve i Repulsion.

Den amerikanska författaren Esmé Leijun Wang har med Samlade schizofrenier skrivit en självbiografisk essä, där hon med sig själv som exempel försöker förklara och förmedla sin erfarenhet av att leva med schizofrenin ända sedan hon som brådmogen 17-åring började plugga på Yale. Jag betonar försöker, eftersom hon väl i strikt mening inte lyckas – men det ligger nog mer i sakens natur än att hon inte har kapacitet att berätta sin historia på ett gripande sätt.

Hon skriver om en inre logik som går i strid mot verkligheten, där vansinnet blir något som varken kan bemästras eller kontrolleras. Hon skriver om medicinering, om hur förnuftet rämnar och ger vika för något på alla plan vidrigt. Hon skriver om att leva nära döden. Det är en sjukdom som rasar och rusar, och bara kan bemötas genom att förhålla sig i acceptabelt eller presentabelt skick.

Ordet schizofreni vägleder etymologiskt mot något som kan kallas kluvet sinne, utifrån grekiskans schizo (”jag klyver”) och phrene (”sinne”). Diagnoser är osäkra, och kan fungera både som hämmande och frigörande instanser. Så småningom får Wang ändå diagnosen schizoaffektivt syndrom av bipolär typ, vilket hon mer upplever som frigörande, om än inte som något som helt definierar henne som person.

Wang skriver klarsynt och pedagogiskt, och går igenom olika stadier och faser, och ger ibland insikter i sitt umgänge med schizofrenin. Dock blir det sällan klarlagt hur fasansfullt hennes tillvaro måste te sig. Hon är en klassisk duktig flicka som pluggar sig till de högsta tänkbara betygen, och arbetar hårt parallellt med att hon har långa katatoniska skov. Hon skriver om tre perioder när hon är tvångsintagen, utförligt om alla mediciner hon har fått, om bältesinläggning. Men det framgår sällan hur dåligt hon mår, eller hur omgivningen drabbas. Det finns en make, en ”C”, som diskret hålls i bakgrunden.

Hon är högbegåvad och högpresterande och högfungerande, helt enkelt. Och därför kanske ingen lämplig modell för schizofrenin. Det som oroar en aning blir då ett indirekt frågasättande: kan det vara så illa om hon samtidigt kan leva ett så perfekt liv? Det enda hon och maken verkar ha valt bort är barn, samt att skjuta på ett och annat biobesök när hon varit psykotisk, för att hon då har svårt att skilja på filmens verklighet och den egna. Sedan kan jag tycka att det hela får ett märkligt slut när hon rör sig mot ockultism, tarotkort, andliga mentorer och ”liminala tillstånd”.

Glimtvis finns ändå passager som visar hur djävligt livet måste te sig, när hon återger rörelsen mellan olika verklighetsuppfattningar, och antyder hur lite som krävs för att denna rörelse ska möjliggöras: ”Ibland splittras faktiskt mitt medvetande, och då kan jag tro att det är gift i mitt te eller ligger döda kroppar på parkeringsplatsen. Men därefter sätts medvetandet samman igen, och jag blir återigen ett identifierbart jag.”

Det är också bra att hon påminner om att man som patient upphör att vara människa, att man bara blir en funktion, eller snarare bristen på funktion. Hon skriver också bra om PTSD och hur hjärnan förstörs av denna sjukdom, som hon liknar vid alzheimers. Men ofta ger boken ett splittrat intryck, som om hon haft svårt att bestämma sig vilken slags berättelse hon velat skriva, och i vilken grad det självbiografiska ska få dominera. Så finns här några opåkallade och föga originella utbrott mot hur kvinnor porträtteras i krim-serier, och några banala reflektioner om Kurt Cobains och Francesca Woodmans ikonstatus, att de ”beskrivs ofta som genier”. 

Stilistiskt skriver Wang också något robotartat, något som förstärks av en översättning som ibland nyttjar en interpunktion som inte riktigt följer svenska skriftspråkliga normer. Samtidigt kan den platta stilen vara både en styrka och en svaghet. En styrka blir då att den sakliga och opersonliga framställningen lyfter fram ämnet starkare. Svagheten är då att erfarenhterna inte riktigt förmedlas på ett övertygande sätt.