En stund är vi vackra på jorden, Ocean Vuong, översättning Andreas Lundberg, Natur & Kultur

Först titeln. Den är så outsägligt vacker, men sorgsen, på det sättet att det kanske bara är det riktigt sorgsna som kan vara så här vackert. En stund är vi vackra på jorden. På engelska: On Earth We’re Briefly Gorgeous. Kan en bok ens ha en mer inbjudande titel?

Det är Ocean Vuongs debutroman. Liksom diktsamlingen Natthimmel med kulhål är det Andreas Lundberg som har översatt, och han har gjort ett vackert arbete med att föra fram originalets särpräglade rytm och klang och betydelse.

Det här handlar då om pojken Little Dog som följer mamman från Saigon till USA. Det är en knaper tillvaro, med mamman som arbetar på nagelsalong och knappt lär sig engelska. Till denna icke läskunniga mamma skriver den vuxne sonen ett långt rörande brev om sitt liv, om sina minnen.

Pojkens namn är en talisman för att skydda honom från de onda andarna som hemsöker föräldrahus för att plocka åt sig själarna hos barn som fått finare namn, och därmed anses vara värdefulla byten. I sitt nya hemland blir han mobbad. Frihet och trygghet är betingade.

Jo, det handlar om identitet, och om hur man förhåller sig till sitt modersmål – pojkens vietnamesiska befinner sig ständigt på ett barns nivå – och om drömmen om en drägligare tillvaro. När pojken betraktar sin mammas arbetsskadade händer konstaterar han: ”Jag hatar att de både är priset för en dröm och ödeläggelsen av den.”

Det är en roman om smärtstillning i olika former, oavsett om det är med hjälp av Oxycontin eller massage av mammans axlar efter en hård arbetsdag. Så, det är en ömsint roman om relationen mellan pojken och modern, men också en kärleksroman, där pojken inleder en trevande relation med den jämnårige Trevor. En inte okomplicerad relation, präglad av depression och droger.

Även för den som läst otaliga uppväxtskildringar blir mötet med Vuongs roman häpnadsväckande. Han utför ett säreget minnesarbete i skarpa fragment, och skriver okonventionellt på så sätt att – som Lundberg nyligen berättade i en intervju i Ordfront – det är skrivet i den österländska traditionen kishōtenketsu. Den förlitar sig på ett cirkulärt berättande och sviker vår förväntning på upptrappning, vändpunkt och nedtoning.   

När cynism regerar världen, Little Dogs och vår, kan det här vara ett botemedel. Vuong skriver om våld, men det som räddar oss är skönheten. Eller säg så här: störst av allt är språket. Och det är verkligen ett språk som får hans berättelse att ge ett svindlande intryck.

Så, är det en bok som lever upp till sin titel? Ja, faktiskt. Det är en sällsynt fröjd att läsa, på så sätt att den infriar sitt löfte och redan känns som en oförglömlig läsupplevelse. Men det är alltså en fröjd som inte saknar bedrövelse – snarare blir det en påminnelse om balansen mellan ytterligheter som en nödvändig levnadsstrategi.   

I mötet med Trevor får vi också en ledtråd till hur Ocean Vuong vill att vi ska läsa romanen, det vill säga hur den förhåller sig till autofiktion. Trevor frågar vad Little Dog var innan de träffades, och får svaret att han ”drunknade”. Och nu är han – vatten. Som havet, alltså. Oceanen.