Vårt behov av vers. En nonsenspoetik för nervösa, Isabella Nilsson, Ellerströms

Sveriges bästa nonsenspoet Isabella Nilsson har skrivit en handbok i levnadskonst. Det är ett halmstrå i osäkra tider, en diktantologi och en poetisk plädering för det löjligas värde.

Varför är nervösa människor så upptagna och beroende – för att inte säga besatta – av trådar? Isabella Nilsson, Sveriges briljantaste nonsenspoet, har svaret.

Det finns i hennes nya bok, den på alla sätt fina Vårt behov av vers, med underrubriken ”En nonsenspoetik för nervösa”. Den tar sömlöst – trådlöst – vid efter den poetiska Nonsensprinsessans dagbok från två år sedan, en bok som balanserade psykisk ohälsa med halsbrytande ramsor och ordvitsar.

Titeln på den poetik som nu utkommer som ett appendix anspelar förstås på Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst”, och så arbetar Nilsson gärna: hon tar något bekant och vrider det ett varv, och ger ett helt nytt perspektiv. Det är intelligent, fyndigt, roligt, men också med många stänk av allvar.

Hennes bok är en plädering för värdet i det nonsensartade, och det värdet ligger inte enbart i det litterära fältet, utan även i det existentiella. Bokens upplägg är nio diktöversättningar av Mervyn Peakes nonsensdikter, följda av korta essäer. Kortfattat kan tilläggas att den brittiska traditionen har en mer omfattande och tillåtande syn på nonsenspoesin än den svenska.

Nilssons översättningar tar sig ibland vissa friheter och blir väl då mer att likna vid egna dikter. Flera gånger tycker jag att hon rentav förbättrar originalet: ”Min sång är inte praktisk, / Didaktisk eller sann, / Men dunkelt kontrafaktisk / Och mandelmassvis grann.”

Här finns lika mycket utrymme åt det tramsiga som åt det trasiga. I stället för att se sysslandet med det löjliga som verklighetsflykt blir det en strategi för att hantera en vämjelig tillvaro. När inget blir värt att ta på allvar öppnar sig nya möjligheter (nya löjligheter, skulle Nilsson tillägga).

Vad man så får med denna lilla svarta bok är alltså en antologi med nio fina dikter av Peake, nio finfina närläsningar av Nilsson, och på köpet en hel kurs i livskunskap. Hon skriver om hur det är att vara ”dödsångestens lilla bitch”. Hon skriver också ett försvarstal för rätten att hylla onyttan.

Det är en berömvärd position. Eftersom livet till så stor del består av tävlan, konkurrens och effektivitet är vi betjänta av det meningslösa. Det är i grunden en existentiell fråga: vad lever vi för? Här finns ett alternativ till det själlösa liv som många av oss lever. Nilssons argument ligger i något så enkelt som känslan för ords klang och valörer – med hjälp av språket och poesin blir livet drägligt och uthärdligt.

Den bundna versen blir ett sätt att hantera oordningen i tillvaron, och att försöka hålla den psykiska sjukdomen i schack. Det är där trådarna kommer in, som ett behov att ha någonting att hålla fast vid när det stormar inombords, även om det bara är ett halmstrå. Vi uppmanas att släppa tråden, tappa kontrollen, inte vara så förbannat duktiga hela tiden.

Många av Peakes dikter är som sagt bra, men aldrig har jag läst något så bra av honom som i Nilssons tonsäkra och kongeniala översättning:

Att löpa linan ut blir svårt

När linan är en härva.

Livet är en gordisk knut

Som världens barn får ärva.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2020)