Samlede Strunge. Digte 1978-85, Michael Strunge, Gyldendal

Så var vi här igen, tillbaka med Michael Strunges poesi, som är lika dödsföraktande som livsbejakande: helt enkelt dikter att läsa när världen känns som en evig loop av managementfloskler och inspirationsföreläsningsschabloner. När begreppet ”välj glädjen” hyllas som en genuint framkomlig väg finns behov av en röst som spjärnar mot det idylliska, en sorgsvärtad röst som ändå inte frånsäger sig rätten till det idylliska.

Redan 1995 samlade och redigerade Anne-Marie Mai den digra volymen Samlede Strunge. Nu har den utökats med fem tidigare apokryfiska dikter, så här är då den bibliskt tjocka – drygt tusen sidor – senaste samlingen. Elva diktsamlingar hann den furiöst produktive poeten med innan livet ändades blott 27 år gammal, för 34 år sedan just i dag. Han tog ett Rimbaudskt avsked av poesin ett par år innan, men det ska förstås ta med en viss nypa salt, då flera av dikterna i den avslutande sektionen med dikter från tidskrifter och antologier tillkom efter avskedet.

Som motto till den förvånansvärt mogna debuten Livets hastighed valdes Bowies rad ”Turn and face the strange”. Det är ett fruktsamt motto, och åtskilligt har sagts om Strunges relation till popmusiken, och fascinationen för artister som Joy Division, vars sångare Ian Curtis ju begick självmord när Strunge var som mest produktiv. Visst, det finns något punkigt eller snarare post-punkigt över de här dikterna, men de kan faktiskt också läsas frikopplade från förebilderna. Inte för att man behöver säga att de är litterärt sofistikerade – snarare framhävs en smutsig DIY-estetik, en slarvets poetik som kan vara lika frigörande och förlösande som den kan vara hämmande och begränsande. Så man ska vare sig under- eller överskatta popsångens inflytande. Dessutom har referenserna till Johnny Rotten åldrats bättre än referenserna till John Travolta.

Eller så här: Strunges dikter är både tidlösa och tidsbundna, när man läser dem nu i efterhand. En viss kontextuell förståelse är nog nödvändig, för att man ska kunna upptäcka revolten mot 70-talets trista ideal i den danska litteraturen (”knäckebrödsprosa”, som kritikern Torben Brostrøm kallade det). Strunges dikt är modernistisk, ambitiös, och med visionära anspråk.

Det är så mycket som är bra i den här boken, så som den ultimata kärleksdikten ”Tid og rum” redan i debuten, eller de många utfallen mot orättvisor i samhället, liksom de många och nyanserade gestaltningarna av depression och psykisk ohälsa generellt. Även om jag tidigare har hävdat att Strunge kanske bäst läses i urval – så sent som för lite drygt ett år sedan kom Caspar Erics rätt generösa volym Min krop er tung af drøm – finns det anledning att läsa honom i helfigur. Det är väl något av en truism att hävda att det är ojämnt, men ska väl också så vara. Läst i sin helhet blir exempelvis den sena boken Verdenssøn det mest övertygande uttrycket för hur relevant det är att fortsätta läsa honom.

Då ska man ju också upptäcka hur fulla av förtroende kärleksdikterna är:

                      Vore øjne og smil

                      vore kroppes længsel

                      vore sindes vakuum før os.

                      Alt dette opfyldes og harmoniserer her

                      som byens lys til himlens sorte loft til horisontens smukkeste cirkel

                      når vi holder om hinanden vores liv

                      og svæver inde i et rundt sekunds tryghed

Ja, och så ska man även uppfatta vidden av hans provokationer, och se att de innehåller mer än juvenila påhopp. Den samhällskritik som förs fram är också av ett mognare, eftertänksammare slag.

Så varierar också stilarna, mellan stillsammare nattliga introverta viskningar till versalt utskrivna desperata extroverta skrik. Poesi som övergår i prosa och vice versa, och så mitt i all eufori den djupaste ångesten och psykosen, när världen bara är ful. Strunge hittar en portal som befriar från det som bara är fult och smärtsamt – poesin som räddar fler liv än den tar, om än den inte kunde rädda hans eget. Och det tål att sägas: det här är bra inte tack vare utan trots det självmord som hotar att överskugga läsningen. Det är dikter som bryter naiv häpnad med bister erfarenhet, dikter som visar hur livet kan te sig när allt ser ut att göra ont, när allt är ärrat och trasigt.

Det är dödsförakt och dödslängtan i farlig symbios. Diktjaget uttrycker lika mycket självförakt som megalomani, och det är just bristen på sans, måtta och balans som är huvudintrycket. Här reses de höga, för höga anspråken på livet, skrivet liksom i det skarpaste av ljus, det som också är det otäckaste av ljus. Men så kan man inte leva! Kollisionen mellan ideal och verklighet är dödlig. Men varje liv och varje död är unik, och jag är rätt säker på att Michael Strunge skulle ha värjt sig mot psykologiska förenklingar, bland annat därför att han står i så stark strid mot det rationella överhuvudtaget. Han skriver implicit om den vuxnes förräderi mot barnet, om förvandlingen som en utopisk dröm, som en strategi för att bli kvitt ångesten. Det är också i bristerna, i sprickorna, som Strunges visionära dikt blir till.

Fantasin är hans ledstjärna, och sexualiteten det som pekar ut transcendensen, det som lyfter oss bort från det fula i vardagen. Det Strunge visar är hur både viktigt och hur farligt det är med drömmar. För att de inte slår in? Nä, för att de gör just det, slår in alltså, och när drömmar infrias finns ingen återvändo, inget som räddar oss. Här är det ofta natt, ofta sömnlös natt, förtvivlad natt. Lyckan finns bara i våra föreställningar, i vår strävan. Vi är dömda att vara olyckliga, och i det predikamentet finner Strunge sin dramatik, i utrymmet mellan ro och oro, i en dekadent rännstensromantik.

Det unika med Strunge är att han är genomskådande utan att bli cynisk: han bevarar och vårdar illusionen, och ter sig oförmögen att vara ironisk. I dikterna är det gott om stjärnor, om rymd, om det oändliga. Han skådar i fjärran, är besatt av tiden, av allt som får den här världen att inte räcka till. Han blir en ”metaforhora”, splittrad i olika personæ, såsom Simon Lack, Addi Engel och anagrammet Marcus Hitengel. Som ett sätt att fly sig själv? Kanske: vem önskar inte något liknande för en själv, alltså en flyktväg från det jag man är satt att släpa på?

I samma bild kan han kombinera skönhet med fulhet. Det går att läsa en del dikter som rop på hjälp, men det är kanske onödigt efterklokt. Likaså att uttyda den maniska produktiviteten som en indikation på att han visste att livet snart skulle ta slut: han gav sig själv bara 30 % chans att bli gammal, med reservationen att tiden inte är på vår sida. I de två infama ”Nigger”-böckerna frodas lortens poetik, i långa haranger om det låga och osköna. De är osmakliga och barnsliga, ocensurerade och oredigerade, och strikt talat skitjobbiga att läsa. Fast: även i några av de mer tröttsamma partierna finns briljans. Slagorden om fantasins oinskränkta makt speglas av Bruno K. Öijers liknande utopier, och inte heller förvånas man att det är från Strunge Jocke Berg i Kent lånade sin liknelse till Jackson Pollock i ”Palace & Main”. I sista boken skjuter han den danska statsministern, i en bok som alltså utgavs bara några månader innan Olof Palme skjuts till döds i Stockholm – det råkar senare bli så att Palme och Strunge begravs samma dag i mars 1986.

I dikten ”Coma” skriver Strunge utsökt vackert om den förlamande kulturen, och hur förströelsen har oss i sitt hjärndöda och fantasibefriade grepp, med hjälp av artificiella resurser: ”Med et drop af kaffe og sprit / ligger nationen hen på et sterilt leje / af obligatorisk venlighed […] Store mængder af kulørt psykofarmaka / bedøver og befrier den slumrende befolkning / for mareridt om andre liv: / Antidepressiv underholdning og placebopop.” Det är en relevant samhällskritik.

Det är klart att han borde ha haft mycket att ge som poet. Det är nästan svindlande att tänka sig att han i år skulle ha fyllt så lite som 62. Hur skulle han närma sig ålderdomen och ”den sena stilen”? Sådant får vi aldrig veta, men vi kan ana hur mycket hans renaste och ärligaste dikter kostade att skriva:

                      Og nu

                      falder jeg øjenløs

                      og fri til alt

                      som er intet

                      i meningsløsheden

                      mellem skriget ud

                      og jorden der fylder min mund.

                      Og derfor hånden

                      alltid hos dig

                      i dit eget fald

                      som jeg aldrig helt må forstå

                      fordi der ikke er nogen Gud.

Kom också ihåg hur ung han var, alltså en bra bit under 30, när han dog, så det mesta i den här boken är skriven av någon som var bara ett par år äldre än 20. Den typen av unga debutanter finns knappt längre, inte i Sverige i alla fall. Jag tänker på det när jag jämför åldern på de fem poeter vi nominerade i år till Borås Tidnings debutantpris, som avgjordes i torsdags: Marit Kapla, 49, Lina Rydén Reynolds, 36, Kalle Hedström Gustafsson, 33, Judith Kiros, 30, samt Bella Batistini (okänd ålder).

Det betyder inte att vi ska avstå från att läsa kritiskt. Sant är att det finns en del fåniga dikter i den här samlingen, men förvånansvärt mycket är ju fortsatt laddat med ett innehåll som tiden inte verkar kunna desarmera. Framför allt kärleksdikterna fortsätter vara autentiska och angelägna i sin opposition mot den fula världens hyckleri och bigotteri, som i den här diktavslutningen från Væbnet med vinger från 1984:

                      Vi var Os og er det endnu

                      men mere som du + jeg, som søskende.

                      Vi har delt kærlighed, nu har den delt os

                      men smerten er forvandlet til ømhed.

Det är rastlösa och ivriga dikter – med hans egna ord ”en tidsinställd dröm”, och det fungerar gott och väl som en generell bild för poesi. Drömmen är hans musa, det som håller honom uppe när världen är falsk och äcklig och främmande.