En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande, Göran Greider, Bonniers; Hemmets lugna vrå, Kristian Lundberg, Pequod press; Materialvägensägen, David Vikgren, Teg Publishing

Tre manliga poeter utgör månadens poesiläsning. På frågan om de lyckas gestalta det som brukar kallas ”den manliga erfarenheten” blir svaret nog att de i högre grad gestaltar Sverige.  

Den som inte nöjer sig med Göran Greider som politisk debattör har mycket att hämta i hans poesi. I en ny samling med självbiografiska sviter samlas dikter från hans 11 diktsamingar, samt 33 tidigare opublicerade dikter. Det är en god idé: fler självbiografier borde utnyttja poesins form.

Ändå blir det i mastigaste laget med nästan 300 sidor dikter, då tilltalet ibland kantrar över mot det sentimentala. Att han vill vara så tillgänglig hotar också att bli en hämsko, även om man principiellt kan sympatisera med uppsåtet att utgöra en ställföreträdande röst åt tidigare generationers tystade skaror.

Givetvis dominerar ett politiskt patos, men även en fin rytmkänsla. Om man så vill kan man väl säga att Greider är det närmsta svensk poesi kommer en Bruce Springsteen. I sina bästa stunder är det konkret utan att det därför blir tvärsäkert. Då kan hans anspråk bli inspirerande: ”du behöver inte göra dig / lojal med din vanmakt. / I allt finns ett uppror.” 

Liksom Greider hör malmöiten Kristian Lundberg till de mest produktiva svenska författarna. Hemmets lugna vrå är hans andra diktsamling för i år, och innebär ett nytt vägval. I stället för den sedvanliga utgångspunkten från det egna köksbordet och introverta religiösa grubblerier är det ironin och satiren som präglar denna nya bok.

För titeln är en sarkastisk referens. Dikten är en monolog som hålls av en kvinna, och innehåller flera exempel på övergrepp: ”Vi har ibland ett eget tyst rum i huset / Jag borde bindas där allt oftare / Det är därför vi inte har barn, barn är svåra att binda”.

Den egentliga skräcken finns i hemmet, menar Lundberg. Hans dikter pendlar mellan det obskyra och det övertydliga, där kvinnan förnekar och bekräftar vad som skett med samma käcka humör. Texten vibrerar av oro och kan nog läsas delvis som en allegori över ett helt samhälles inspärrning, där huset – hemmet – står för Sverige.

Med sina nio böcker håller David Vikgren på att muta in ett eget område inom 2000-talspoesin. Det är ett utpräglat norrländskt, för att inte säga norrbottniskt område. Den nya boken Materialvägensägen utspelar sig i det ”Grophelvete” man antar ska representera gruvorna i Malmberget.

Tre avsnitt där femton kompakta block med dikter på nio identiskt långa rader ger läsaren ett smått instängt intryck. Avsnitten går från ett ”JA!” via ett ”NJA!” till ett ”NEJ!”, med små gläntor av mer spatiös lyrik däremellan. Att läsa Vikgren är roligt, särskilt när han lattjar med knastrande allitterationer och assonanser.

Här formas en berättelse om utnyttjandet av ett resursstarkt Norrland, där kapitalismens  plundringståg kan erinra om Viktor Rydbergs agitatoriska ”Den nya grottesången.” Hos Vikgren är motståndet starkt betydelsebärande: ”Värre är vad slags varsel som kom skräpytan att vibrera rart: Nej / inte vara rädd nu säger Krokodilen utan låt tillsvidare Kapitalvaran / ligga orörd så Bolagstopparna osagt bli skakis.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/12 2019)