Nobelprisen 2018 och 2019 kan vara slutet för Svenska Akademien

Det såg så gynnsamt ut för bara några månader sedan. Den hårt åtgångna Svenska Akademien hade, om än härtill nödd och tvungen, vidtagit omfattande åtgärder för att förnya sig och släppa in en gnutta förändringsvindar i sina ibland maktfullkomliga hemliga rum. Förvisso till ett högt pris, med avhopp från profiler som Sara Danius, Sara Stridsberg, Katarina Frostenson, Lotta Lotass, Klas Östergren, Jayne Svenungsson samt Kerstin Ekman, den sista beviljades, tack vare de nya stadgarna, utträde efter trettio års frånvaro.

Liksom för att belägga vad som kännetecknar ett självskadebeteende gav de så årets Nobelpris till Peter Handke. Två månader har följt med dagliga inlägg som har handlat om ords valörer, om citat som utelämnar ord, till och med om tyskans bruk av inledande versaler. En guldgruva för språknördar som vill grotta ned sig i hårklyverier, men en katastrof för den som på riktigt bryr sig om Nobelpriset.

Att allt fortfarande inte står rätt till bevisas om inte annat av först de två avhopparna Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström från den externa kommittén som ska samarbeta med Nobelkommittén. De övriga tre, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och Henrik Petersen, har var och en gett utförliga motiveringar till Handke i den infekterade debatten, medan Akademiledamöterna har hukat bakom Börshusets gardiner. Sedan bröts Peter Englunds tystnad när han i fredags meddelade att han bojkottar Nobelveckan. Annars hade det ju varit intressant att höra Englund uttala sig om Handke, då han bevakade de balkanska krigen för Dagens Nyheter och Expressen under 90-talet. 

Handke-krisen, som den nog kommer att kallas i historieskrivningarna, kan visa sig vara skadligare än de klandestina kopplingarna till Jean-Claude Arnaults källarklubb. Inte för att Handke skulle vara ovärdig som pristagare för sina böcker, även om jag erkänner att jag bara läst en handfull av dem. Ändå kan det bli så att framtiden kommer att betrakta hans pris som upptakten till ett avvecklande av Nobelpriset.

Akademien började ge sig ut på en alldeles för slak lina redan med Bob Dylans pris 2016, och den efterföljande kurragömmaleken där han visade sitt ointresse. Det var genant och okänsligt att tilldela honom ett litterärt pris, och detsamma gäller i viss mån året därpå med den habila men inte direkt utsökte romanförfattaren Kazuo Ishiguro.

Att inte ställa in 2018 års pris är också ett misstag, då det historiskt sett kommer att se ut som business as usual. En lucka hade utgjort en penibel men nödvändig påminnelse att 2018 inte var ett vanligt år, och hade också varit en försonande gest mot de kvinnor som vittnat om Arnaults övergrepp och Akademiens oförmåga att agera på ett rakryggat sätt.  

Nu har priserna för 2018 och 2019 blivit helt nersolkade. Antagligen ansåg man att valet av Olga Tokarczuk för 2018 skulle falla i så god jord att man kunde smyga in den kontroversielle Handke, som man säkert velat belöna sedan åtminstone 80-talet. Den typen av arrogans är dock inte klädsam för tillfället.

Handke är, i likhet med majoriteten av 1900-talets pristagare, en vit grinig gammal gubbe. Han må skriva prisvärd litteratur, men ska inte hans åsikter också vägas in? Som det har visat sig sedan den där torsdagen i oktober, och egentligen långt tidigare, ända sedan han på 90-talet uttryckt sina sympatier för Serbien, är han inte bara kritisk mot journalister utan också hatisk.

Så medan han går en Donald Trumps ärenden i att misstänkliggöra och gå till strid mot media legitimerar han samtidigt att mobbarna slipar sina minst ädla vapen, det vill säga att utifrån sitt överläge sparka på dem som ligger ned. Han vill sticka ut hakan och oemotsagd yttra hårresande saker, men det kan man inte förvänta sig i ett demokratiskt samhälle som värnar om rättvisa och korrekthet.

Det smärtar mig att så mycket av den här krönikan har handlat om Handke, liksom det smärtar mig att jag har behövt läsa cirka 60 stycken angrepp mot likväl som lika många försvarstal för honom. Hellre hade jag läst lika många artiklar om den betydligt mer intressanta Tokarczuk, och hellre hade jag skrivit något om hennes besynnerligt välskrivna Nobelföreläsning från i lördags: den var lika pigg och dynamisk som Handkes var trött och monoton.

Hennes föreläsning betonar hur viktigt fiktionen är, när samtiden allt mer fjärmar sig från litteraturen och dess unika insikter, och hellre föredrar bilder och en bokstavlig sanning. I Tokarczuks vision finns en drivkraft att utmana läsarens uppfattning om gränser, och om hur fiktionsläsning på ett oslagbart vis kan göra oss mer mottagliga för den sanning som inryms i skönlitteraturen.    

Därför avslutar jag med några inspirerande ord därifrån: ”Händelser är fakta men erfarenhet är någonting outsägligt annat. Det är den och inte händelserna som utgör vårt livs materia. Erfarenheten är fakta som varit föremål för tolkning och getts utrymme i minnet. Den stöder sig även på vårt sätt att tänka, på innebördernas djupa struktur, vid vilken vi kan fästa vårt eget liv och betrakta det utifrån i ett helhetsperspektiv.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2019. Illustrationer Niklas Elmehed, © Nobel Media.)