Föreställningar, Thom Lundberg, Bonniers

Thom Lundbergs andra roman befäster hans position som ambitiös berättare. Det är en thriller i operamiljö, ojämn men ganska spännande när den väl lämnar sitt uppsåt att väcka bryderier.

Efter Thom Lundbergs debut, den magnifika För vad sorg och smärta, infann sig en viss oro: tänk om det här var hans stora ögonblick, att han inte skulle ha fler lika bra berättelser i bakfickan. Den farhågan kan genast tillbakavisas, då hans andra roman Föreställningar innebär en markant utveckling, i synnerhet berättartekniskt.

Det handlar om skribenten Johan som får i uppdrag att dokumentera en uppsättning av Leoncavallos opera Pajazzo. Hans flickvän Elin har nyligen lämnat honom, och Johan upptäcker kusliga paralleller mellan sin egen livssituation och operans huvudpersoner. Så träffar han på ett möte för en grupp sörjande Agnes.

Hon framställs först som en manic pixie dream girl, det vill säga som en vimsigt charmig knas-Fia. Men det beror mest på att det är Johan som porträtterar henne. När romanen byter perspektiv och vi följer Agnes upptäcker vi att det här är en kvinna med full koll på vad hon vill uppnå. Hon blir också en mer dynamisk karaktär än man i förstone tror. Hon är en aspirerande författare som upptäcker litterär potential i Johans historia. Mer än så behöver inte förklaras här.

Det blir då en intrikat berättad historia där vi följer dessa människor som skuggas av olyckliga omständigheter. Uppenbarligen är syftet att skriva den typ av psykologisk thriller som var populär på 90-talet, i synnerhet på film. Berättelser där verklighetsuppfattningen skevar till och man inte kan lita på sina sinnen, där ont uppsåt tar för sig på de godhjärtades bekostnad.  

Hur lyckas Lundberg med det? Ganska bra, faktiskt, även om det inte riktigt blir lika sinistert som hos Shirley Jackson, Ira Levin och Patricia Highsmith. Anledningen är att dessa amerikanska föregångare lierade sig med det otäcka på riktigt, och det gick inte att lita på att de konsekvent ställde sig på det godas sida med några lyckliga slut.

Det blir i Lundbergs händer indirekt en diskussion om moral, vad en författare kan tillåta sig göra för att berätta om närstående. Storyn om Johan och Agnes är dyster, men det är skrivet med friskt humör. Resultatet är en bladvändare, som bara ibland förlitar sig väl mycket på att förbrylla hellre än att förskräcka.   

Stilistiskt lämnar Lundberg tyvärr något i övrigt att önska, där den korta meningsbyggnaden ibland väcker irritation. Det är också trist att se klichén med långa kursiverade partier i Agnes långrandiga tolkning av Elins dagbok åt Johan, liksom det urvattnade greppet att växla berättarperspektiv. Samt att det vore önskvärt med mer variation i ordförrådet, där vissa ord som ”sordin” återanvänds för mycket.

Ändå är det en i flera avseenden imponerande roman. På ett snillrikt sätt lyckas Lundberg spegla operans lite högtravande stil. Därför blir också vissa invändningar om att det blir förutsägbart meningslösa, även om de ledtrådar och varningssignaler som läggs ut gärna får vara mindre blinkande nästa gång. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/8 2019)