Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad & John Swedenmark, Ellerströms

Plötsligt är Athena Farrokhzad överallt. Än är hon redaktör för den nyutgivna antologin Berör och förstör, med dikter för unga, och än ger hon inom kort ut I rörelse, en ny diktsamling. Ja, och så har hon tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värd, som efter ett par års fördröjning gör en efterlängtad entré.

Adrienne Rich (1929-2012) var amerikansk poet och politisk tänkare. Tidigare har hennes essäer i viss mån översatts till svenska, men den som velat läsa hennes poesi har tvingats vända sig till det danska språkområdet, med boken Drømmen om ett fælles sprog, som utkom så sent som i maj i år. Det var fråga om en kärleksdikt, medan den aktuella boken på svenska mer handlar om politik.

Det är en bok i två delar. Dels en längre dikt som ger bokens titel, och dels tolv kortare dikter, som bland annat innehåller kärleksdikter till en anonym kvinna. Titeldikten är en dikt om USA, där Rich tecknar nationens porträtt, fångat i farten. Hon försöker fånga sitt lands ögonblick – helt enkelt skriva (i) nuet. Det sker med hjälp av en historisk exposé, som tar oss rätt in i nutidens problem, något som i de efterföljande dikterna ges resonans genom en färd längs den europeiska 1900-talets historia om skändligheter.

I efterordet skriver Farrokhzad om den sammanhållna rösten hos Rich. Här citeras också den kaxiga repliken som poeten använde när presidenten Bill Clinton 1997 ville förära henne ett pris: ”jag vet att konsten är värdelös om den bara pryder middagsbordet hos den makt som håller den gisslan.” Det är en lurig balansgång, när så mycket för en författare är beroende av stipendier och prispengar, att fortsätta bedriva omstörtande idéer. Eller vill vi att konsten ska reduceras till en dekoration?

Richs sätt att skriva uppmuntrar det ordrikt böljande. Vill man vara schematisk kan man teckna den amerikanska moderna poesin utifrån Emily Dickinsons sparsmakade koncisa kortdikter och Walt Whitmans allomfattande pratsamma långdikter. Men det är en orättvis betraktelse, och i sanningens namn är Dickinson estetiskt sett en återvändsgränd – majoriteten av amerikanska poeter har varit lojala mot Whitmans poetik.

Så även Rich. I de här dikterna, i synnerhet i titeldikten, ges förnimmelsen att det redan är för sent – inga korrigeringar eller justeringar kan rädda världen. Att läsa de här dikterna ger mig samma känsla som att lyssna på några av Lana Del Reys nya låtar, som ”The Greatest”, med rader som ”And I'm wasted / Don't leave‚ I just need a wake-up call / I'm facing the greatest / The greatest loss of them all / The culture is lit and I had a ball / I guess I'm signing off after all”.

Hos Rich lyder vemodet så här:

En höst utan mördande kyla så här långt, alltjämt varm

känns som självbedrägerietst tid, minnet av att tänja på

gränser i en ungdomstid, den där hopplösa leken med en oskuld som för länge sen löpt ut.

I natt väntas frost, trädgårdsverktygen samlas ihop, krukväxterna tas in, det talas om att vissna, om övervintring.

Den förlorade skulden ges emfas i ett par av stroferna hos Rich, och ingen har väl gjort så mycket för att skadeskjuta oskulden som Lana Del Rey, oavsett om det är explicit som i ”Gods & Monsters” eller implicit i snart sagt alla sina dekadenta låtar. Hos Rich finns en uttalad sorg över åldrandet och de spår tiden sätter.

Vad hon också gör är att ge sorgen ett nonchalant tilltal som ändå lyckas vara uppfordrande. För att inte tala om hur vasst och genomtänkt det är. I hög grad är hon en resonerande poet, men inte i den meningen att hon är babblig – snarare gör hon sig gravt angelägen med sin ursinniga pacifism, man vill nästan benämna den ”militant pacifism”: ”Raseri:      vem törs be om skydd åt sina egna / omgiven av en sådan skyddslöshet?      Vad är det för slags / bön?      Till vilket slags gud?      Vad för slags önskan?”    

Slutligen måste något sägas om översättningen, hur lyckad den är. Farrokhzad och Swedenmark har ansträngt sig för att hitta fram till originalets rytm (ja, jag har läst en hel del av Rich på engelska, och i viss mån visar jag förståelse för att det har dröjt med svenska översättningar). Hon är ingen smeksam poet som bländar med bon mots eller starka formuleringar – mer är det fråga om ett kärvt och strängt idiom som inte får lattjas bort. Det är tacknämligt att två så kompetenta översättare har tagit sig an denna poet.