II. 1945-1970, Jorge Luis Borges, översättning Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Sun Axelsson/Marina Torres, Ingegerd Wiking, Irmgard Pingel, Lars Bjurman, Anders Cullhed/Andreas Gedin, Hans Ruin, Jöran Mjöberg, Tranan

Borges påpekade en gång att ingen läsare borde missunna sig ynnesten att läsa Dante. Givetvis går det att byta ut namnet Dante mot – Jorge Luis Borges. Få saker är så intellektuellt, estetiskt och känslomässigt belönande som att läsa den här argentinske trollkarlen. Här kommer så den andra volymen i Tranans generösa samlingsutgåva, en grå koloss blygsamt kallad II. 1945-1970.

Denna bok samlar sju av Borges böcker från perioden 1945-1970, en del av dem i urval, samt ett par övriga texter (bland annat en klarsynt recension av Citizen Kane). Det är som vanligt uppiggande att läsa Borges, oavsett om man väljer novellerna / berättelserna / fiktionerna, eller essäerna – fast som bekant är genrebeteckningar lönlösa här, då de går in i varandra. Novellerna representeras av Alefen och David Brodies rapport, men då de har översatts tidigare är det betydligt mer intressant att ta del av essäerna, något jag för övrigt uttryckte förhoppningar om redan när jag presenterade första boken i den här serien.

Borges erbjuder perspektiv av de ovanligare slagen. Han skriver finurligt, utan att det blir påträngande eller tillkrånglat eller onödigt esoteriskt. Här finns en balans mellan det kryptiska och det klarsynta. Men hans främsta bidrag till litteraturhistorien, eller kulturhistorien i stort, är det unika förhållningssättet – mitt emellan stolt arrogans och förintande ödmjukhet.

Han koketterar ju bara, invänder du, och jo, nog finns det något av humblebrag över hans många konklusioner. Dock blir jag mer förtjust än förargad över den typ av lärdom som han demonstrerar, då den är så individuell. Encyklopedisk, men också nyckfull. I hans litterära kanon är annars förbisedda namn som Stevenson, Kipling, Wells och Chesterton minst lika centrala som Goethe, Shakespeare, Joyce och Kafka. Och definitionen av en klassiker är fortfarande giltig: ”Ett verk som består är alltid förmöget till en oändlig och formbar tvetydighet”. Denna tvetydighet är kanske mer än någonsin eftertraktad just nu, för oss som lever i den stöddigt tvärsäkra samtiden.

Generellt arbetar han gärna i det kortkorta formatet, över endast en handfull sidor. Delvis beroende på att han under den här tidsperioden tappar synen och sedermera blir blind, och får förlita sig i än högre grad på minnet. Och vilket minne! Där verkar filosofi- och litteraturhistoria inrymmas i överflöd, utifrån en unik förtrogenhet som aldrig verkar sina på referenser. En smak som är förfinad och alltså väldigt särpräglad. Ett egensinnigt och självständigt tänkande – samtidigt som det gör sig beroende av så mycken skåpmat. Det besynnerliga med Borges är då att denna skåpmat aldrig blir fadd eller smaklös.

Både novellen och essän förnyas av Borges. Inom poesin är han möjligen mer konventionell, men det är inte heller dikterna som är huvudnumret i den här volymen. Tid är ett av Borges stora teman. Några andra är: speglar, svärd, labyrinter, dubbelgångare, återkomster, mod, förlust, sällhet … Han är på ett förbluffande sätt både barn(slig) och vis åldring.  

Tiden är kejsarämnet, hur den tillåter anakronistiska övergrepp. Inflytande sker inte i efterhand, utan i förväg – främst gestaltas denna tanke i den klassiska essän ”Kafkas föregångare”, där vi äntligen på svenska får läsa hur flera 1800-talsförfattare skrev verk influerade av Kafka, att deras verk är otänkbara utan denna Kafka … Det här blir förstås bara tänkbart om man accepterar den fantasins formel som Borges omfattar. Anakronismen visar också att den näktergal Keats lyssnade till är samma fågel som den svala Schopenhauer hörde. Men också att moabiten Rut i Bibeln uppfångade ljud från en näktergal, och det var samma fågel. Det sker genom att upprätta inbillningens värde, förställningskonstens betydelse i en allt för ordentligt logisk värld.

Man talar ibland om ”en författare för författare” (Faulkner brukar framhållas). Borges är i högsta grad ”en författare för läsare”. Konsekvent och genomgående lyfter han fram sina insatser som läsare – påstår rentav att han är mer stolt över de böcker han har läst än de han har skrivit. Att läsa Borges innebär att man blir botad från dogmer och ideologier – han är den sant eklektiske författaren, som griper efter de trådar han behöver, och visar de sig vara halmstrån kan de duga lika bra, för han lyckas förtrolla detta obrukbara ting till ett – trollspö. Inte konstigt då att Borges utövat så starkt inflytande på svensk litteratur, ifrån säg Lars Gustafsson till säg Gabriella Håkansson – namn som kan bytas ut efter eget behag. (Säg, Lars Jacobsson till Kristofer Leandoer.)

Han är också en paradoxernas författare (få har skrivit lika inkännande om Oscar Wilde som Borges). Han är lika full av tvärsäkerhet som skepsis. Så blir han som tänkare både grund och djup. Hans förtjänst ligger i att tänka associativt. Där hittar han de oväntade kopplingarna, de oförutsägbar likheterna genom tid och rum. Så blir Coleridge i sin dröm när dikten ”Kubla Khan” koncipierades reducerad till en bricka i historien, och kanske menar Borges att poeten Coleridge drömmer en annans dröm, och drömmer att han är Coleridge. Trådar förbinder alla författare, även Borges själv, och idéer är kollektiva, och allt originellt har redan tänkts av en föregångare …

I en och samma essä (om språkfördärvet i Rio de la Plata) kan han illustrera sina milt ironiska omdömen i en slags hyperkoncentrerad antologi: ”infantil allvarsamhet … pittoreska dårskaper … beskedlig kåkfararjargong …” Genomgående är tonfallet sorgsolkat. Lyckan är alltid svärtad. Men han har också Blakes förmåga att se en värld i ett sandkorn – för att inte tala om att se ett sandkorn i världen, det vill säga uppmärksamma den ofta förbisedda detaljen, det obetydliga bidraget som kan lyftas upp till absolut dominans. Detaljen som avslöjar hemligheten, som exponerar gåtan.   

(Rent parentetiskt kan väl också inflikas att även om det blir spretigt och kvalitetssutspritt med så många olika översättare inblandade, elva stycken, så inbillar man sig gärna att Borges själv i den evighet han nu innehar ler det belåtnaste av leenden åt de svenska namnen. För här inryms flera av de saker han tar upp: elementen solen (Sun) och havet (Marina), det nordiska (Wiking) - för att inte tala om det förgängliga och nedbrytande (Ruin).) 

Man kan säga mycket om Borges (kanske för mycket redan har sagts, både annorstädes och här), men man har sällan tråkigt i hans sällskap. Man återvänder hit, för att förbluffas och inspireras, och blir efter läsningen osäker om vad som har förändrats under tiden: världen eller en själv.