Leviatan, Lyra Koli, Modernista

Det bibliska monstret Leviatan är i fokus för Lyra Kolis nya bok, som lägligt nog heter Leviatan. Efter att i fyra böcker tidigare skrivit prosa växlar hon nu över till poesi, ett vägval som är lika ovanligt som det motsatta är vanligt. Litteraturhistorien vimlar av misslyckade poeter som skriver romaner.

Ska man vara pedantisk är Leviatan ett sjöodjur som Gud besegrar, mer för att motivera sin storhet än för att rädda människorna. Han har också liknats vid en krokodil, en orm, en drake. Koli uppehåller sig vid berättelsen om Job och hans prövningar, och Leviatan som en bild för gudsfienden. Som en metafor? Tja, på sätt och vis, en metafor i så fall över det som är för stort, för mycket och för ofattbart, men även för det skadliga. Det kan te sig paradoxalt att boken är så kort: hur kan en tunn diktsamling mäta sig med det största?  

Koli har skrivit en slags långdikt, som närmar sig essän i sin utredning av ämnet, men även unnar sig en del bibelexegetik. Hon skapar balans mellan definitioner och konnotationer – i korthet kunde tilläggas att poetens arbete börjar där, i associationerna, i den skapande fantasin omtolkning av tillvaron. Här blir då Leviatan ett exempel på vad naturen mäktar med:

                      är leviatan god eller ond?

                      någon på yahoo answers säger

                      att han är skrämmande som fan

                      men att det inte nödvändigtvis gör honom ond

                      leviatan bara är

Leviatan är: också internet, föreslår Koli på ett underfundigt sätt, och ja, som exempel på det väldiga och oformliga är det träffande, och för all del, nog finns det odjur så det räcker och blir över på internet. Leviatan finns också i storpolitiken, och så vidare … Just i sitt ”och så vidare” frodas Leviatan: som exempel på fortsättningen, på det oavslutade, på entropin.  

Genom dikten löper en dialog med tidigare författare: Simone Weil, Ursula K. Le Guin, Linné, Thomas Hobbes och John Milton. Moby-Dick, Melvilles monumentala roman, är en annan parallell som lätt infinner sig (Koli nämner valen i sinom tid). Då och då tappar Koli tråden, och det blir ofokuserat:

                      john milton

                      var en annan poet som blev fascinerad av leviatan

                      lite före mig

                      han är störst av alla varelser som gud skapat

                      leviatan alltså

Det blir som resultat en helt otidsenlig bok, och ovanlig i sin målsättning att återförtrolla världen och flytta fram positionerna för andlighet i den mer än lovligt sekulära svenska samtidslitteraturen. Hennes dikt pläderar för behovet av fantasi, och argumenterar implicit att världen blir mindre om man exkluderar monstren. Vi behöver detta något som gömmer sig i sitt ”kanske”, i sin håla bortom den här världen och bortom vad våra sinnen kan tillgodogöra sig. I Kolis version går myt och verklighet ihop, sammansmälter, i trots mot en ekvation som inte går ut.  

Det är religiöst, på ett okonventionellt sätt, eller kanske bara ovanligt för att det är så gammeldags. Underförstått fästs villkoret att ska man tro får man acceptera också nackdelarna, livets fulhet. Koli gör ett allvarligt försök att komma till rätta med det avskyvärda, med livets hemskhet.   

Hennes Leviatan, hennes Leviatan, är det oöverskådliga. När Lyra Koli stegar upp trons gränser märker hon att foten plötsligt inte bottnar, att det vi har trott var gränser var öppna riktningar. Där finns, för att tala med Almqvist, djup under hennes djup. Det är … att kalla det ”skickligt” vore att förminska, för här rör det sig om en annan slags poetik, som tar omvägar kring sådana begrepp som ”övertygande” och ”autentisk”.

Då blir min första reaktion ett snålt ”vad är det här?” Senare tilltar fascinationen för denna raritet i utgivningen, och det blir lättare att beundra det konsekvent genomförda uppdraget att ge det monstruösa utrymme. Då blir det en nödvändigt besvärlig och svårhanterlig bok, tvär och avig i sitt arbete att uppmärksamma det vi annars inte pratar om.