Berör och förstör. Dikter för unga, [red] Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, Rabén & Sjögren

En okulärbesiktning av den nya diktantologin Berör och förstör. Dikter för unga i jämförelse med den fyrtio år gamla Kärlek och uppror ger för handen att det är färre dikter, men att mångfalden är betydligt större. Framför allt är den nya en bok som kan placeras i sin tid, medan den gamla var inaktuell redan när den utkom, med en majoritet av författare som var gamla redan då. Yngst var en trettioåttaårig Lars Andersson.

Vad som är bra poesi för unga är svårt att förutsäga, men något som i hög grad gällde för Kärlek och uppror är att det nog mer var fråga om 210 bra dikter generellt än 210 bra dikter för unga. I Berör och förstör har de urvalsansvariga Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar gjort ett gediget jobb för att hitta dikter med potential att slå an hos de riktigt unga – målgruppen är 12-15 år, hälsar förlaget.

Några av poeterna var med redan i den förra, så som Göran Sonnevi, Kjell Espmark, Bodil Malmsten, Kristina Lugn, Thomas Tidholm. Merparten av poeterna är dock betydligt yngre, och många som debuterat på senare år återfinns: Yolanda Aurora Bohm Ramirez, Elis Burrau, Johanna Frid, Kalle Hedström Gustafsson, Theodor Hildeman Togner, Gabriel Itkes-Sznap, Judith Kiros, Nino Mick, Jasim Mohamed, Iman Mohammed, Felicia Mulinari, Daniel Mårs, Petra Mölstad, Khasayar Naderehvandi, Hanna Rajs Lara, Matilda Roos, Burcu Sahin, Gordana Spasic. (Jag har säkert glömt någon, men ber om ursäkt då författarna inte står med födelseår i boken.)  

Dikterna är beskedligt ordnade tematiskt, utifrån bland annat kärleken, döden, motståndet, arbetet, klimathotet. Motståndet, ja: den aktivistiska dikten är starkt representerad, inte minst genom Johan Jönsons famösa ”herpes-dikt” från Efter arbetsschema. Det är en dikt där de starka raderna dominerar, och så har de också valt att namnge de olika sektionerna, med en rad från någon av dikterna, såsom ”Vi är som små nallar i helvetet”, från en dikt av Agneta Enckell. Som ung poesiläsare är det väl just de starka raderna som fastnar, när man oftast kommer till poesin utifrån att man lyssnat på popsånger, där de starka raderna också premieras.

Jag gillar den här boken ungefär lika mycket som jag ogillar den förra, som jag väl egentligen aldrig har fattat vad den var bra till. Här är det tydligt vad poesi är till för, och vad dikter gör – ger förståelse. Här finns det dikter som visar dig, du unga läsare, att lugn i stormen, det finns någon som också har fattat hur djävligt eller bara tungt eller överväldigande det kan vara att leva, att det finns tröst att få när du har det kämpigt. Poesin botar inte, men den lindrar.

Men tröst är bara det ena benet som poesin står på. Det andra är handlingskraften, att man läser dikter och blir stärkt i sin övertygelse om att det lönar sig att göra något. I den här antologin finns det åtskilliga sådana exempel, och den visar också på mångfald på minst två sätt. Dels i representationen, med flertalet rasifierade namn, och dels i poetiken, där vi kan se att det som härskar är variationen, att man inte kan säga något sammanfattande eller enhetligt om hur svenska dikter skrivs under 2000-talet.

Med två undantag är rubbet i den här boken från 2000-talet, och det är bra tänkt. Det betyder att vi inte får ännu en reproduktion av Edith Södergrans ”Dagen svalnar” eller Karin Boyes ”Ja visst gör det ont”. I stället får vi många exempel på redaktörens fina känsla för poesi, och vilka starka dikter de har vaskat fram ur de senaste cirka tjugo årens poesiutgivning på svenska! För oss som läser poesi är namnen de väntade – men det är roligt att se hur urvalet blivit så genomtänkt och konsekvent.

För det blir gärna tillrättalagt när vuxna ska tilltala unga. Här elimineras den risken av det känsliga och pigga urvalet, liksom av tilltalet, som är käckt men inte nedlåtande. Givetvis dominerar den politiska poesin – men det är också ett tecken på att den politiska dikten är stark i samtiden, och att den också är tillgänglig och aktuell. Det finns också exempel från spoken word-scenen, men några av dem bidrar möjligen till att det ibland blir något ojämnt. Det är snyggt att inkludera en dikt av Jila Mossaeds från Varje natt kysser jag markens fötter, då den innehåller en rad som Farrokhzad själv gav stark återklang i sin Vitsvit: ”Någon gång ville jag dö i ett land / där människor kunde uttala mitt namn”.    

Så ja, jag fattar ju att syftet är att unga ska hitta fram till boken, och de borde de göra –omslaget är vasst och lockande, och titeln är ju utsökt. Men jag kan lova att den håller också för vuxna läsare, och ger en förträfflig provkarta på var svensk poesi står 2019. Så sett blir boken en slags kanonisering, och de 79 poeter som är representerade har all anledning att känna sig stolta över att ingå i ett så dugligt sammanhang.