Ola Julén är
paradoxernas poet. Till att börja med: är han ens poet? En av paradoxerna rör
det besynnerliga att han fortsätter vara ett så levande inslag i svensk
litteratur, trots att han bara gav ut en egentlig bok, Orissa – en lika diminutiv som kolossal bok som det inte råder
någon konsensus kring, utan som fortfarande efter tjugo år inte satt sig till
ro med fixerade tolkningar. Och så dog han 2013. Dog? Är det inte som Marina
Tsvetajeva reagerade när en av hennes ryska kolleger dog, att hon strängt
motsatte sig detta, med argumentet att löpare dör – de slutar springa därmed –
medan en författare inte dör, så länge orden finns kvar.
Och Juléns ord har
aktualiserats i år, dels genom Nirstedt/Litteraturs utgivning av debuten samt
den tidigare outgivna Afrikas verkliga
historia (jag skriver om båda i morgon), och dels det lilla förlaget
Trombones utgivningav Christer Boberg essä Ola
Julén – Orissa och bortom. Därmed sällar han sig till en liten men
entusiastisk skara som på senare år intresserat sig för gåtan Julén. Finns det
därmed tröst i evigheten? Åtminstone är Juléns rykte tilltagande.
Genast ska sägas
två saker. Boberg är inte fullt lika entusiastisk, utan hans essä är i bästa
mening kritisk. Dessutom var han under de tidiga författaråren, egentligen fram
till debuten, vän med Julén. De pluggade tillsammans på Jakobsbergs
Folkhögskola, arbetade som städare på Karolinska, utbytte litterära
erfarenheter kring Stig Larsson, Gunnar Björling och Lars Norén. Och här kommer
ännu en paradox: medan många som knappt träffat Julén delger förnimmelser av
att känna honom, baserat på den intensiva läsningen av texterna, betonar Boberg
i stället avståndet, att han troligen inte kände den författare som skrev Orissa.
Boberg skriver om
några av de författare som betytt mycket för Julén: just Norén och Larsson, men
även Ekelöf och Strunge. Det är hos de två sistnämnda de återkommande
referenserna till flätor kan härröra. Å andra sidan är Boberg skyndsam att
påpeka att det sällan rör sig om intertextuell påverkan – för Julén var dessa
författare mer förebilder i att leva
än i att skriva.
Den försynthet som
ledsagar Boberg är vägvinnande. Här finns gott om skarpa iakttagelser, när han
frilägger de slitstarka värdena hos Julén. Det är smärtan, ensamheten,
föraktet, det stora tvivlet. Och Boberg går djupt och långt in i dessa ämnen.
Så kan man säga att Juléns text speglar hans person, och att den lyckas vara
både privat och allmängiltig. Stereotypen från gemene man är väl att den konst
som får hög status, det som förr kallades highbrow,
sysslar med ”svart ångest”, som Staffan Hildebrand yttrade när han ville
chikanera Stig Larsson i ett tv-program i början av 90-talet.
Mycket handlar om
den nödvändiga reduktionen, men också om hur plågsam det arbetet kan ha varit
för Julén. Boberg visar de spänningsfält som uppstår mellan det spontana och det
genomarbetade. Han zoomar in på Orissas
enskildheter och visar vilka samband som uppstår när man läser det som föregår
och efterträder, och hittar därmed fram till en mer konventionell slags dikt.
Det är på sätt och vis både en rimlig och orättvis läsart, som så att säga gör
våld på intentionen, men samtidigt demaskerar mysteriet.
För det läsaren av Orissa upptäcker är ju hur enastående
boken är: en unik entitet, med sina isolerade rader. Boberg avkodar och kanske
rentav avförtrollar Juléns estetik. Ur det som till synes står för sig själv
vaskar han fram dikter, som om de hade presenterats i det skicket antingen
gjort ett starkare eller svagare intryck – för låt oss inte glömma att det
finns ett risktagande i den väldigt annorlunda formen, att många som läste
boken glömde bort att det ska uppfattas som poesi. Det är en blandform, som rör
sig från poesin mot aforismen, utan att vara helt solidarisk med någondera. Negationen
och reduktionen fungerar hämmande, menar Boberg.
Till paradoxerna
hör väl också att den här författaren som så ofta omnämns som kompromisslös och
självständig ändå skriver i en så uttalad dialog med främst Lars Norén och
Gunnar Ekelöf. Är inte det att göra sig beroende av en ängslan inför inflytande, för att tala med Harold Bloom?
Inte helt. För
Julén lyckas balansera påverkan, genom att göra sin text så outvecklad. Ja, man
kunde kalla den prematur, att den väntar på att födas – att den befinner sig på
skissens stadium. Men bara till ytan, således, då den samtidigt är så hårt bearbetad,
med upplysningen att det tog sju år att skriva den tunna debutboken. Bobergs
kommentar av metoden är informativ: ”Det finns en sorts monsterkvalitet i hur
orden står fram, som nästintill bortvalda, halvt aborterade, som om de
genomgått en grym urvalsprocess.”
Ja, och om du inte
vid det här laget har tröttnat på paradoxer, lyckas Boberg hitta en till, hur
Julén så ofta beskrivs som naken, ärlig och öppen i sina texter, när han
samtidigt är så hemlighetsfull, sluten och vag i sina referenser till lidande.
Det är ett lidande som alltid är allmänt, aldrig konkret. Alltså blir det inte
frågan om bekännelselyrik, utan mer frågan om en slags direktiv i talesättets
tjänst – en inblick i det tomma, som visar poetens blankhet som inbjudande för
läsarens identifikation.
Snöpligt nog utkom
Bobergs essä strax innan Afrikas verkliga
historia publicerades, vilket gör att han måste sluta med de korta dikter
som publicerades i 00-Tal och Kristianstadsbladet, åren efter häftet 400 som länge sågs som författarskapets slutpunkt.
Det är inget att göra åt: i gengäld finns i resonemangen här så mycket annat
att upptäcka, insiktsfulla läsningar som får en att önska att diskussionen av
Ola Julén kan bli ett konstant inslag, så att vi inte i efterhand räknar året
2019 som ett undantag i receptionen av hans böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.