Afrikas verkliga historia. Redigerade anteckningar 1999-2003, Ola Julén, Nirstedt/Litteratur

Vilken stor händelse det är när Nirstedt/Litteratur ger ut Ola Juléns tidigare outgivna bok Afrikas verkliga historia, som låg färdig att utges av Norstedts 2003, men som författaren av oklar anledning valde att dra tillbaka. Det sker parallellt med att debuten Orissa återutges av samma förlag, tjugo år efter att den slog ned som en diskret men långtidsverkande bomb i ett andefattigt svenskt litterärt klimat.  

Ola Julén, född 1970 och död 2013, hade refuserats av de stora förlagen när Ink gav ut debuten 1999. Det blev hans enda bok utöver det korta häftet 400 några år senare. Framför allt i Norge och Danmark har Orissa fungerat som inspiration, något som understryks av att denna uppföljare samtidigt ges ut i dansk översättning på Basilisk, liksom att förordet här har skrivits av poeten Martin Glaz Serup (välkänd för svenska läsare genom diktsamlingar som Marken och Romerska nätter), som ser sig själv som en av efterföljarna, liksom bland andra Olga Ravn i en bok som Den vita rosen – man kunde väl också nämna Ann Jäderlund, vars Kalender röd. Levande av is, som utkom året efter Orissa, innehåller vissa inslag av den kortdikt Julén odlade.

Afrikas verkliga historia innehåller inga direkta referenser till Afrika. Däremot nämns Brasilien som utopin, och Litauen som dess motpol. Joe Strummer och Lars Winnerbäck utgör en väntad och en oväntad musikreferens. Som återkommande gestalt figurerar en Jacqueline, en kvinna som man förstår är förknippad med en stor kärlekssorg. Kärleken som gått förlorad, och hur dess kroppslighet ligger begravd hos den drabbade efteråt. Namnet upprepas som en besvärjelse, som att ett spänningsfält mellan exorcism och återkallande avtäcks, i en tydlig vilja att det som har hänt ska ha varit sant, i en slags överenskommelse: ”låt oss låtsas”, ungefär.

Dikterna är uppställda i alfabetisk ordning, och är ibland något längre än debutens hyperkorta rader, även om det kortfattade dominerar. Det något längre formatet inbjuder till en annan typ av skönhet, en utpekad riktning. Det är förstås lika vackert som det är olyckligt, so help me God för att jag uppfattar det så: ”Det regnar stilla nu, i natt / och jag kan inte / ta mig tillbaka.”

Och diktjagets röst befinner sig det lilla steget framför mig som läsare, så när jag inbillar mig att det här är dikter som lodar djupen – de mänskliga, inre djupen som finns hos oss alla som inte förnekar det, då skriver han:

                      Ja, jag är

                      djupt lodad

                      i dig

                      älskade. 

Dikterna är något mer utåtriktade än debutens fullständigt inåtriktade dikt, och om man uppfattar det som en förbättring är nog en smakfråga. Det rör sig fortfarande om ett intryck att läsa en privat sjukjournal. Här är ångesten ännu mer uttalad och mer definierad, tilltalet ännu mer vädjande i sina kategoriska utsagor, och skulle man särskilja de två böckerna åt är väl denna bara just ”ännu mer”. Något som knyter ihop de två böckerna är en referens till flätor som förekommer i båda – man kunde säga att de därmed flätas in i varandra, och hör ihop.

Och världen är svart, ofta uttalat så. Ensamheten gör den så. Julén skriver helt ogarderat om denna ensamhet, denna brist. Tilltalet kunde kallas naivt cynisk – i den svåra balansgången mellan att misstro allt och fortfarande behålla en oskuldsfull inställning till allt.

När Björn Wiman i förordet till nyutgåvan av Orissa hittar en oväntad parallell i Karl Ove Knausgårds Min kamp, hur båda skriver så ogenerat om den egna skammen, är jag mer benägen att hitta en affinitet till en annan lika oväntad kontrast. Johan Jönsons sena poesi är till formatet lika främmande från Juléns minimalism som Knausgård, men hos både Julén och Jönson finns en blind uppriktighet i dikten, och en förmåga att se förtvivlan rakt i ögonen, helt utan försköningar och omskrivningar.

Ja, Julén vägrar att anpassa sina dikter till en förväntad estetik, eller några rådande skönlitterära ideal. Det är en slags motskrift, en fulpoesi som endast bejakar ärligheten. Jönsons dikter är ju monstruösa, och likaså Julén, om än i mindre skala. Båda skriver de om pengar, och båda närs av en naivitet som egentligen aldrig ger vika.    

Daniela Floman och Marie Lundquist (vars senaste bok, Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det, förstås är en Julén-variant med sina separata meningar på varje sida) har tagit sig an uppgiften att vidarebefordra detta manuskript, och de menar i sitt korta efterord att Julén redigerat dikterna hårdare och brutalare i den här boken. Man kunde tillägga att de också är smutsigare, mer fysiska och mer frånstötande – ännu en parallell till Jönson.

Dikterna blir små, kortvariga blinkningar i ett kompakt mörker, ibland förstärkt av en nästan nattsvart komik: ”Svart ovanpå svart”, som det kan stå i en av de korta dikterna. Det är negativt, det är pessimistiskt, och kanske är det en påminnelse att vi inte alltid läser för att bekräfta endast livets goda egenskaper. Dessa konstateranden är, skulle jag vilja hävda, inte ens litteratur, utan något annat, mer PTSD-yttring än bekännelselyrik.

Nu är detta en kanske mindre enhetlig bok än Orissa. Den är spretigare, men också mer specifik i sina referensramar. Om Julén där gestaltade oron håller han här på att gestalta illusionen. Det finns många samband mellan de två böckerna, samband som man kan spekulera fritt kring. Några av de sakerna berör föräldrarnas brist på stöd, och sommarhelvetet, årstiden utan slut.

Att säga att något inte är litteratur har i sig blivit något av en kliché. När Julén en gång fick frågan varför han skriver svarade han enigmatiskt: ”Det gör jag inte.” Det är samtidigt helt sant, och lika sanna uppfattar jag de ohyggliga insikterna som hans bok förmedlar: ”Jag skriver små onda dikter / fyllda av längtan och olycka.”

Hur ska då en sådan skrift tolkas, eller ska den ens det? Det är en risk som föreligger hos mycken poesi, att den inte skrivs för att tydas. Att den är för bokstavlig, och nästan för enkel, då den betyder vad den säger, och enbart detta. Eller att den redan i sin skepnad är färdig – att inget finns att tilläggas. Visst, man kan kompromissa och säga att dikt ska ”upplevas” (en sådan trist kliché), men det hjälps inte: när livet är beskaffat som det är – ont, orättvist, straffande – då kan böcker som Orissa och Afrikas verkliga historia utgöra den motståndsrörelse en vek människa kan behöva. För somliga av oss kan de rentav vara en räddning.