Drømmen om ett fælles sprog. Digte 1974-1977, Adrienne Rich, översättning Ditte Holm Bro og Liv Sejrbo Lidegaard, Ovbidat

När var människan lycklig? Innan språkförbistringen, kanske. Men det gemensamma språket är en dröm – människor kan inte kommunicera med varandra. John Keats föreslog att poesin kunde återge ett sinnenas språk som var gemensamt för oss, och därmed kopplade ihop människor. ”Synd att han i så fall valde att skriva på grekiska”, muttrade Lord Byron när Keats dött. Men kanske idén fungerar, åtminstone på så sätt att poesin är ett gemensamt språk. Att anledningen till att man så ofta säger att poesi inte kan översättas ligger i detta, att den i sig redan kommunicerar på alla språk, det vill säga, alla som läser poesi.

Adrienne Rich (1929-2012) hör till skiktet av oumbärliga amerikanska poeter från 1900-talet, skandalöst nog inte översatt till svenska (dock utkom på 80-talet tre av hennes politiska essäer). En av hennes senare böcker, Atlas över en komplicerad värld, är under utgivning på Ellerströms, men det är ändå anmärkningsvärt fattigt. Tacknämligt nog utkommer nu på danska en samling från 1978, Drømmen om ett fælles sprog, översatt av Ditte Holm Bro och Liv Sejrbo Lidegaard (den senares två böcker Fælleden och Vi er her är läsning som jag gärna anbefaller).

Hos Rich är drömmen om det gemensamma språket infriat, åtminstone för stunden, i förälskelsen. Dikterna är tillkomna efter att hon lämnat sin man för en kvinna. Under det 1970-tal som dikterna så tydligt adresserar – årtalen är utskrivna efter dikterna – märks tidsandan i de nya krav som börjar ställas. Hon är inte den sortens poet som ställer sin aktivism åt sidan när hon skriver kärleksdikter, och den här boken består i hög grad av kärleksdikter.

Kärlek, jo, men här finns även dikter där Rich identifierar sig med kvinnor ur historien, både från sin samtid och det förflutna. Inte för att ingå i ett samförstånd, utan som aktiva deltagare i ett pågående samtal. Dikter om Audre Lorde, men det kan också handla om Jeanne d’Arc, makalöst gestaltad av Maria Falconetti i Dreyers film En kvinnas martyrium. En dikt handlar om Paula Modersohn-Becker (Marie Darriesseucq skrev nyligen en roman om henne, Härligt att leva här), som skriver brev till Clara Westhoff, Rilkes hustru. Med klarsyn uttalar hon sin desillusionerade livssyn i brevet, med Richs teaterviskning: ”Ægteskab er mere ensomt end at være alene.”  

Att börja ställa krav ingår i dikternas agenda, skrivna av någon som definitivt inte nöjer sig med sakernas tillstånd. Är då förändring möjlig? Nej, lyder det korta svaret. Feministen Rich dog nog besviken, och även om hon på ett anakronistiskt vis skulle glädjas åt #metoo vore nog den glädjen kortvarig. Det är allas öde att dö besvikna, även aktivister. Det ligger i sakens natur att förändring bara uppnås långt efter ansträngningarna. I det korta perspektivet – sorry, Greta Thunberg och ni andra – kommer inget att hända.

Ändå måste man bli aktivist, men man blir det ju inte för sin egen skull, för att nå egna framgångar. Vi är dömda att förbli missnöjda. Så blir alla revolutioner inställda, något Rich nog skulle skriva under på:

                      Men jeg ken ikke kalde det livet før vi begynder at bevæge os

                      ud af den her hemmelige cirkel af ild

                      hvor vores kroppe er enorme skygger slynget op på en væg

                      hvor natten bliver vores indre mørke, og sover

                      som et stumt bæst med hovdet på sine poter i hjørnet.

Dikterna handlar om att vara kvinna, om att vara förälskad, om den relativa föryngring förälskelsen skänker. De handlar också om det svåra i att närma sig en annan människa. I kärleksdikterna ser hon världen med dubbel blick, både den mogna cynismen och den barnsliga naiviteten, i full medvetenhet om både den högre insats och den högre intensitet som hon nu uppnår. 

Rich tar sig generellt annars an världen med nyfikenhet, öppenhet. Hon hittar oväntade bilder, där sanningen kan vara fuktig och grön, i lekfullt kaxiga intryck av ögonblicket. Vad hon också säger, i en av den här diktens många övertygande rader, är att ”uden ømhed er vi i helvede”.  

Det är en modig poesi, som kombinerar ungdomlig bortskämdhet och otacksamhet över det hänförande med den vuxnes nästan krassa blick på det om slår oss med häpnad. Med sina dikter bryter Rich ny mark som andra ska gå på. Det är inte långsökt att hitta spår från hennes poesi hos många av vår tids språkkritiska poeter. Så det är inte sensationellt nyskapande, utan mer vägvisande.

Här, under 1970-talet, blir en ny sorts kvinnlighet möjlig, och det är fortfarande tillåtet med optimism. Rich skriver i ett presens, som tillåter en att pröva nya roller, och hon aktar sig noga för att gå in i färdiga mallar, skräddarsydda för kvinnor sedan urminnes tider (martyren, till exempel). Hellre befinna sig i rörelsen, i rörelse, och ständigt pejla den rätta riktningen.

Vi kan så här i efterhand bara ana den frihet hon upplever när hon kommer ut, men det är en uppenbarelse att ta del av den. Som i en av de 21 korta kärleksdikterna som utgör mittenpartiet av boken – egentligen är den onumrerad, så det blir egentligen 22 dikter:

                                           Dine berejste, generøse lår

                      mellem hvilke hele mit ansigt er kommet og kommet –

                      visdommen og uskyldigheden ved det sted min tunge har fundet der –

                      dine brystvorters levende, umættelige dans i min mund –

Frihet, ja, men det är lika lätt att föreställa sig hånet hon fick utstå. Likaså vore det sexistiskt att fortsätta kalla Adrienne Rich för något i stil med ”den kvinnliga erfarenhetens lyriker”, för att travestera Svenska Akademiens famösa ord om Doris Lessing. Samtidigt betonar Rich själv kvinnligheten i sitt skrivande, kvinnoblivandet och de levnadsvillkor som blir följden av att träda in i den befattningen.  

Utan att bli ensidig och endimensionell skriver Rich sin politiska poesi. Annars kunde man lätt befara att det kunde bli versal plakatpoesi, men hon skriver för nyanserat, avvägt och balanserat för att det ska ske. Det är ett sätt att skriva som inkluderar fler perspektiv än enbart den förfördelades. Hon skriver från en kvinna till en annan kvinna, i ett samspel mellan individen och gruppen.

Mitt samlade intryck blir att det rör sig om enhetens poetik, som ger dikternas undertryckta ursinne ett temperament, en konsekvent systematik. Richs poetiska röst är både intimt närgången och distanserat fjär. Man kunde säga: förtrolig på ett nästan elitistiskt sätt. Det gemensamma språk hon förordar må förbli en utopi, men ändå värt att sträva efter. Denna länge emotsedda bok har också ett sällsynt starkt efterord av översättarna, som skriver var sitt brev till varandra. Det föredömliga i detta efterord är hur inlevelsefullt de läser dikterna, och hur ogarderat de skriver om dem: entusiastiskt kritiskt.

Då kan de ur denna starkt politiska kärleksdikt se vad som utkristalliserar sig, en rörelse mot ett #wetoo, i en poesi som är målinriktad och söker kontakten. Då kan Ditte Holm Bro skriva om ilskan och glädjen som samsas i moderskapet, och Liv Sejrbo Lidegaard om denna unika poetiska röst: ”Hun søger ikke offerets position, men dét at blive en anden, bryde fri, bære sine ar med sig, have lært, være såret, men aldrig give op, jeg synes det virker til at være Richs mission, at elske med hidtil uset styrke.”