Drömvärldar, David Lynch och Kristine McKenna, översättning Ulrika Jannert Kallenberg, Polaris

Boken om David Lynch fallerar på två plan: den är för inställsam, och regissören själv har inte mycket matnyttigt att bidra med. Om du gillar filmerna kan du nog ha behållning av reportagen från inspelningarna, men annars bör du undvika boken. 

När du försöker beskriva David Lynchs bästa filmer, som Blue Velvet och Mulholland Drive, eller tv-serien Twin Peaks, stöter du på problem. Vad handlar det om? I stället för att förmedla en berättelse sysslar Lynch med att gestalta stämningar, visioner, drömmar.

Därför är Drömvärldar en lämplig titel på denna mastiga bok, skriven av honom själv i samarbete med Kristine McKenna. Mindre lämpligt är att McKenna hör till vänkretsen, och därför är hennes partier okritiska. Upplägget är att de turas om att berätta, där hon ger en kronologisk överblick, följt av hans personliga tillägg.

Det trista är att Lynch helt saknar förmåga att ge sin historia ett språk, en dramaturgi. Om McKenna är hejdlöst hyllande är han bara banal och platt. Undantaget är när han skriver om musik – då plötsligt lyser entusiasmen igenom. Men när han ska formulera sig om sina egna filmer blir det pinsamt och tomt, som när han kommenterar sin sista film Inland Empire: ”den är djup på ett intressant sätt”.

Mycket handlar om onödigt vetande, såsom hur servicen var på Concorde-planen han åkte över Atlanten med på 80-talet. Åtskilligt handlar om något så fullkomligt ointressant som Lynchs mediterande. Alla han jobbar med är fantastiska. Ibland röker han, ibland slutar han röka, men allra mest verkar han gå omkring som en Jesus-gestalt för att saliggöra sin omgivning med sin närvaro och förmåga att lyssna på andra.   

För all del, som gammalt Lynch-fan läser jag girigt uppslukad om inspelningen av den kufiska debuten Eraserhead och så vidare. Nog är det också intressant att få veta att mycket som har beundrats genom åren har tillkommit av ren slump. Tyvärr tappar jag allt mer intresset när det mesta handlar om att McKenna letar upp alla som har något gott att säga om vilken underbar människa Lynch är.

Några av mina anmärkningar i marginalen, trådar som en mindre hänförd författare hade följt upp lyder: hur fantastisk är kvinnosynen i den sista säsongen av Twin Peaks egentligen? Och nog förtjänade Isabella Rossellini, som hade ett distansförhållande med honom i flera år, mer än att bli dumpad i ett telefonsamtal? Hur underbart är det när han gång på gång sviker sina partners och fruar?

Kanske ska David Lynchs filmer förbli de svarta monoliter de är? Den här boken ger inga nycklar. McKenna nöjer sig med att putsa på monumentet av den genialiske regissören – och icke att förglömma, den rekorderliga människan bakom konstverken. Även när han stöter på motgångar skyndar hon sig att hitta någon tillskyndare som har ett gott ord att säga även om det fiaskot.

Vi får veta att i sina ursprungliga versioner brukar Lynchs filmer vara 4-5 timmar långa, innan han klipper ned dem till halva längden. Något sådant önskar jag hade gjorts med den här boken. Ingen klippning i världen kunde ändå göra något åt den makalöst dåliga översättningen, som nog är det mest nonchalanta jag har läst i en så pass påkostad bok.      

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/4 2019)