How to Read Poetry Like a Professor. A Quippy and Sonorous Guide to Verse, Thomas C. Foster, Harper Perennial

Även i USA verkar det vara så att poesin har fler aktiva poeter än läsare. Man kan reagera på två sätt: tycka att det är skandal, kulturskymning, att det finns för många amatörmässiga hobbypoeter. Eller tycka att det är hoppingivande: poesin är förknippat just med görandet, och jag föredrar poeten framför icke-poeten. Om poesin saknar läsare – låt dem som läser fortsätta göra det, se till att den görs tillgänglig, och den som vill hitta fram till den gör det tids nog.

Eller idealiserar jag nu? När jag själv började läsa poesi, 1987, traskade jag in på Domus (som nu heter Coop) och köpte en diktsamling av Bodil Malmsten, Paddan & branden. Tveksamt om det går att göra i dag, det vill säga där hitta en nyutgiven samling av motsvarande, säg Lina Hagelbäck. Eller när jag flyttade till Jönköping, och kunde förse mig ur en vanlig Akademibokhandels digra utbud av nyutkomna diktsamlingar. Nu? Man hittar väl Bruno K. Öijer och kanske Werner Aspenströms samlade. Månpocket gav regelbundet ut samlingsvolymer av världsklassig poesi: Nelly Sachs, Wislawa Szymborska, Joseph Brodsky, Ann Jäderlund. Exemplen kan flerfaldigas.

Nåväl. Jag har läst Thomas C. Fosters relativt tunna och ibland tänkvärda introduktion till det ämne som går under så många namn: poesi, dikt, lyrik, etc. Titeln How to Read Poetry Like a Professor och undertiteln A Quippy and Sonorous Guide to Verse fångar två av detta kära barns namn. Foster är förstås professor – annars får man nog inte ge ut böcker med titlar som denna – och hans bok fortsätter en serie som inleddes med How to Read Literature Like a Professor och How to Read Novels Like a Professor.

Likt andra böcker i denna genre vill Foster ge en definition, och den är antagligen lika vag som de flesta andra definitioner man kan stöta på: ”Poetry uses language to take us to a place beyond language.” Men jag kan gilla en sådan abstrakt utgångspunkt: låt poesin befinnas sig bland molnen ibland, åtminstone i tanken, i teorin – lyckligtvis är Foster också en handgriplig man, med fötterna på jorden.

Foster skriver om amerikanska lärare som kan genomgå sin lärarutbildning utan att stöta på annan poesi än Shakespeare. För en svensk lärare blir reaktionen snarare: och? Han skriver i dialog med en skeptisk (icke-)läsare, det vill säga, någon som låt säga är nyfiken på poesi, men har undvikit det, kanske för att det uppfattas som snobbigt, pretentiöst. Men seriöst: finns sådana människor? För den som vill börja läsa poesi är det väl bara att börja? Och dessutom: den som inte läser poesi läser väl för fan inte heller handböcker i ämnet?

Som brasklapp till Fosters antagande om de allt färre poesiläsarna måste också nämnas internetpoesin, där flera plattformar gör nyskriven poesi tillgänglig. Både den amatörmässiga och den professionella. Den här boken är skriven som om internet väntar på att uppfinnas.

Poesi handlar om livets starkaste känslor – så långt är jag överens med Foster, även om det inte dröjer länge innan vi blir osams. Måste det vara så här? Antagligen: att läsa poesi innebär också att ditt kritiska sinne skärps, och du utrustas med dålig mottaglighet för jolm och flams.

Just flams är det tyvärr gott om när Foster skriver, den typ av skojfriskhet som möjligen fungerar i klassrummet, men i bokform bara ger ett inställsamt intryck.

Allvarligare än så är väl de relativt många felbedömningarna. Bara en inbilsk amerikan skulle läsa Gerard Manley Hopkins med amerikansk accent, det vill säga tro att han betonar r:et i ”air”, för att få fram en poäng om konsonantljuden. Det är också höjden av inbilskhet att hävda att jänkare har bättre rytm än britter (och tro att man komma undan med att därefter anföra just Ted Hughes som undantaget – herregud, Louise MacNeice! Percy Bysshe Shelley! Dylan Thomas! Wystan Hugh Auden! Carol Ann Duffy! William Blake! John Betjeman! För att inte tala om Hopkins då! Och irländarna då? Yeats!).

Det är förstås också ren och skär populism att hata Dante och John Milton, men gilla Robert Frost (för helvete, Frost är en poet för barn!). Mycket i boken ger ett pliktskyldigt intryck: han smyger in Emily Dickinson, helt utan känsla för vad hennes dikter säger och hur de ser ut. Han påstår att Sylvia Plah var galen, och att Lord Byron skrev dikter om sin kusin, när det var kärleksdikter till sin halvsyster. På tal om Shelley är Prometheus Unbound ingen dikt utan ett läsdrama. På tal om Yeats är ”The Second Coming” ingen sonett. På tal om Frost är det en onödig fadäs att inbilla läsaren att han fick Nobelpriset (nästan lika dumt som att påstå några sidor senare att Bob Dylan ”vann” Nobelpriset).

Tar undervisning om poesi död på läsupplevelsen? Det är en fråga som ofta ställs, så även av Foster, men jag har aldrig brytt mig om att besvara den. Om dikten inte tål att undervisas om, då är det en dålig dikt, och då förtjänar den inte att användas i klassrummet. En bra dikt överlever sina tolkningar, sina ibland missriktade läsningar. En bra läsare kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: dikten kan plockas isär, men det betyder inte att den måste förbli i det skicket.

Tyvärr har Foster ibland en så begränsad uppfattning om vad poesi är, vad den förmår. Det är också snålt att jämföra med rockmusik som exempel på kollektiv konst och poesi som solitär, när många exempel från senare år visar motsatsen: böcker samskrivna av Athena Farrokhzad och Svetlana Carstean, av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen, av Johanna Frid och Gordana Spasic, av Marie Silkeberg och Gayath Almadhoun. Jag har dålig koll på samtida amerikansk utgivning, men jag vägrar tro att de ovanstående fyra exemplen är unika för Sverige.

Så även om Foster ibland är bra och jordnära (han gillar exempelvis Seamus Heaney), så blir han så högtravande att jag misstänker att han skrämmer bort sin (icke-)läsare. Hans bok är inte tillräckligt engagerande. Och att mot slutet jämföra poesin med ett slags kall motverkar sitt syfte.