Vagant i Latinamerikas våld

I torsdags diskuterade jag med min kollega A, där han menade att nutida latinamerikanska författare inte alls når ut till lika stor publik som tidigare generationer. Sant, instämde jag – lite motvilligt – för det är svårt att underskatta de läsekretsar som García Marquez och Vargas Llosa nådde, och kanske även Neruda, Paz och Cortázar, för att bara nämna en handfull av de som var stora under 1900-talets andra hälft. Till detta bör förstås Clarice Lispector nämnas – vars internationella genombrott under 2000-talet (hon dog 1977) saknar motstycke.  

Så anländer dagen efter, på fredagen, Vagants nya nummer (4/2017), med en 74-sidig dossier om just latinamerikansk litteratur i dag, och mer specifikt dess relation till våld. Hur drömmarna från 68-revolutionen ersatts av missnöje och våldsamheter. Roberto Bolano kunde här fungera som en given referenspunkt, men hans medverkan i de tretton texterna är sparsam. Helt klart finns det anledning för en nyfiken läsare att stifta bekantskap med den nyare generationens latinamerikaner.

De namn som tas upp är argentinarna Ricardo Piglia och Leilo Guerriero, guatemalanen Rodrigo Rey Rosa, mexikanarna Leopoldo Brizuela och Juan Gabriel Vázguez, colombianen Alberto Salcedo Ramos. Samt den författare som saktmodigt introducerats på svenska: Samanta Schweblin från Argentina. Några noveller har tryckts i tidskrifter som Granta, Karavan och 10-tal, samt den sublima skräckromanen Räddningsavstånd, ett av få mästerverk från 10-talet. Här representeras hon av Kasper Lyngholm Larsens inkännande essä kring den romanen, Karen Dichs intervju, samt novellen ”Matar a un perro”.

Nog fattar jag att dessa författare inte alls når ut till lika många som de namn jag nämnde inledningsvis. Delvis är det en fråga om bildningsförfall. Fortfarande fram till, säg 80-talet hade kvalitetsförfattare möjligheten att bli lästa av en bredare krets människor. Då läste fortfarande akademiker annat än deckare och thrillers och populärvetenskapliga böcker om hur du ser om din arbetskamrat är psykopat. Hur mycket jag än vill tro att det är annorlunda inser jag ju att det jag själv sysslar med är att tillhöra en försvinnande minoritet, som vurmar för författare som Schweblin, Anne Carson, Marie N’Diaye, eller Yuri Herrera, en mexikanare som gott kunde ha platsat i detta tidskriftsnummer, med sina böcker som outtröttligt utforskar just det oundvikliga våldet som vi utsätts för.

Men det är också en fråga om tid: ett Nobelpris ändrar mycket, på kort sikt, och ibland även på längre. Den senaste latinamerikanska författare som fått priset är Vargas Llosa 2010, men hans bedrifter ligger och låg långt bak i tiden. Det är för tidigt att döma ut den nuvarande generationen, vill jag bara säga, och därmed också säga att det borde vara Svenska Akademiens uppgift att med sin större kompetens hitta något annat än bestsellerförfattare.

Detta 200-sidiga nummer av Vagant (vi befinner oss fortfarande bara i nummer 4 från förra året!) innehåller givetvis annat än våld från latinamerika. Carl-Michael Edenborg skriver om skamvrån hos Dostojevskij; det saknas inte indicier kring att han ska ha våldtagit ett barn. Thomas Bredsdorff skriver om avsaknad av skandinavisk samhörighet, trots indicierna Skavlan, Skam och Knausgård.

Finns den goda kapitalismen? frågar sig Truls Unholt, i ett debattinlägg om transhumanism, och ett svar på Håkan Lindgrens inlägg i frågan från förra numret. Vi ska nog akta oss för att både demonisera och idyllisera de som representerar kapitalismen – de behöver inte ens vara onda för att de ska vara skadliga för oss, det räcker gott med att de är dumma, och hittills har jag inte sett motsatsen. Med andra ord: de som arbetar i dess tjänst måste börja tänka ett steg längre än de gjort fram till nu. Den amerikanske författaren Kim Stanley Robinson diskuterar i ett tidigare inslag i numret, en lång intervju, Elon Musk, en man som verkligen inte verkar ha alla hästar i sitt stall. 

Debatten om transhumanism lär fortsätta – i framtiden kanske den helt sköts av maskiner – och det är nödvändigt att den förs någonstans. Att den förs just i Vagant förvånar inte, då det är här man hittar den typen av diskussioner, det som angår oss både nu och i framtiden.