Andras ord och våra. Fyra översättare om sitt arbete, Anders Bodegård, Kerstin Gustafsson, Janina Orlov och Jan Stolpe, Daidalos

Witold Gombrovicz, Joyce Carol Oates, Aleksandr Pusjkin, Michel de Montaigne, Wislawa Szymborska, Raymond Carver, Sofi Oksanen, Platon, Gustave Flaubert, Cormac McCarthy, Rosa Liksom, Albert Camus, Ryszard Kapuscinski, Paul Auster …

Om dessa namn är bekanta kan du troligen behöva skänka en tanke åt de fyra översättare som sett till att de blir tillgängliga för oss svenska läsare, vi svenskar som mer än ofta yttrar den snobbiga proklameringen att vi bara läser på originalspråk – åtminstone har jag ofta stött på den attityden. Vilket är befängt, om man inte är så polyglott att man läser på dussintals språk.

De fyra är Anders Bodegård, som översätter från polska och franska, Kerstin Gustafsson, som översätter från engelska, Janina Orlov, som översätter från finska och ryska, samt Jan Stolpe, som översätter från klassisk grekiska, franska, och norska och danska. Sedan 2007 har de alternerat med en översättarkrönika i Språktidningen, och det är dessa korta texter som nu har samlats i boken Andras ord och våra.

De är rutinerade i sitt gebit, och ger inblickar som skiljer sig åt. För en utomstående är det lockande att följa med när de gläntar på dörren till sin verkstad, höll jag på att skriva, men så är ju också översättandet i hög grad ett hantverk. Det är också ett blygsamt arbete, som antagligen kräver ett ödmjukt förhållningssätt. Inte för att det är frågan om att ”verka, men inte synas”, utan en bra översättning måste ta plats, göra sig hörd.  

Bodegård nämner några ord från Gombrovicz, som vägledande, att stil är i rörelse, som något oavslutat, och det gäller också översättningen. Utan deadline skulle inget bli färdigt, konstaterar Gustafsson senare, möjligen med en viss klagan. (Fast, på tal om hantverk: man kan ju putsa sönder ett objekt även där.) Hos Bodegård finns också fina resonemang om prosodin i en översättning, och i synnerhet om sitt arbete med Flauberts Madame Bovary, en av de översättningar från senare år (2012) som måste räknas till de mest kostbara. Därför vore det pedantiskt av mig att påpeka att det faktiskt är i andra kapitlet, inte i det första, som Charles träffar Emma för första gången, och det skulle inte behöva påpekas om det inte var för att Flaubert själv är en så jobbig pedant.

I sin tur skriver Gustafsson om härmandet, att man som översättare blir en slags imitatör. Och även att det är missarna som märks, för att de dels är så lätta att se, och dels för att de är så oundvikliga. ”Vad heter det nu igen?” är den fråga Gustafsson brottas mest med, som en påminnelse om att det är det egna språket man måste kunna bäst. (Bodegård hävdar att han bara kan översätta från polska eller franska till svenska, omöjligt översätta åt andra hållet.)

Det där letandet efter det rätta uttrycket letar också Orlov efter, i en av sina krönikor. Hon skriver mer än de andra om det praktiska arbetet, och fler än en gång tänker jag avundsjukt att en översättare får umgås så nära med texten. På sätt och vis händer det när jag undervisar om en bok, speciellt med tanke på hur upplägget vi har på min skola, när jag kan jobba med exempelvis Hedda Gabler i tio veckor, i två olika grupper (inklusive en del jämförelser av översättningar!), så det är klart att det gör att man kommer nära Ibsens text även där.

Går det att lära sig översätta? frågar sig Stolpe, och svarar med ett ”nja”. Det är en konst, säger han, och så kan man nog också säga om skrivandet i sig, eller allt kreativt arbete. Man lär sig greppen, men jag antar att en översättare också måste ha en talang, en fallenhet. Till stor del handlar det ju om språköra – ett gehör.

Alla fyra bidrar på olika sätt. Orlov är som sagt mer inriktad på det praktiska arbetet. Stolpe är roligast. Men mest kan jag rekommendera boken till egentligen alla som läser, och vill veta mer om hur översättarens arbete ser ut. Den här boken är i sig ett indicium på att översättarens status håller på att stärkas, även i Sverige.

De olika avvägningarna för en översättare öppnar för en myriad av möjligheter, och det är – tänker jag yrvaket – där svaret finns till den urgamla gåtan, varför en översättning åldras snabbare än en originaltext. Man kan göra si där någon annan gör så, och det går alltid att argumentera den egna versionens överlägsenhet. Så kan man förstås också göra i en ursprungstext: använda en mer precis synonym, men nu är ju själva poängen att författaren måste sätta punkt – om inte punkten sätts av döden.