Nick Cave 11-20

11 Distant Sky (2016) Från ”Skeleton Tree”. Melodin är så minimalistisk att man förleds tro att Arvo Pärt kunde ha komponerat den. Texten är ytterst bitter: ”They told us our gods would outlive us / They were wrong”. Refrängen sjungs av danska sopranen Else Torp, och det är sublimt när hennes röst tar sig in i låten. I filmen One More Time With Feeling, som annars är helt i svartvitt, blir det färg i detta ögonblick. (Något liknande sker för övrigt i Wim Wenders film Himmel över Berlin, där Cave medverkar, när en av änglarna får syn på trapetskonstnären, hon som spelas av Wenders (dåvarande?) fru, och den svartvita filmen blir färg, för att gestalta att han blir förälskad.)

12 Stranger Than Kindness (1986) Skrevs alltså av Anita Lane och Blixa Bargeld, när Cave bodde i Berlin, och var ytterst produktiv. Men låten, från ”Your Funeral, My Trial”, är för bra för att inte ha med på listan. Lane bodde tillsammans med Cave – inlåst på dagarna. Som hämnd skrev hon dels den här texten, där Cave tvingas sjunga ”I’m a stranger to kindness”, och dels den ännu mer kritiska ”The World’s A Girl”, med flera anspelningar på grymhet. Den här låten låter märkligt modern fortfarande, något som accentuerades när Fever Ray gjorde en cover 2009. Melodin är tidlös, gör inte mycket väsen av sig, men jag gillar den enormt. Cave gör också det, och han har prisat dess ”unearthly beauty”. När han turnerade med ett komprimerat Bad Seeds 2015 spelade han makalösa versioner av den här låten.

13 Sad Waters (1986) Från ”Your Funeral, My Trial”. Cave lånar inledningens två rader från Tom Jones monsterhit ”Green Green Grass of Home”, men sedan följer på typiskt Cave-vis en otillbörligt idyllisk saga om besatthet och olycka.

14 Do You Love Me? (1994) Inleder den starka skivan ”Let Love In”, och blev en singel och borde nog ha blivit en hit, i kraft av sin utmärkta refräng. I de olika verserna tigger sångaren om bekräftelse från sin kärlek, men vet innerst inne att det är lönlöst, och landar i den ultimata pessimismens slutledning: "All things move toward their end, / I knew before I met her that I would lose her". (Den första raden upprepas förresten av läkaren/mördaren i "Song of Joy" på "Murder Ballads-skivan.) Här hörs för första gången vilken tillgång Martyn Caseys basspel skulle bli – han var en relativt nybliven medlem, hämtad från The Triffids (ett band som förtjänar en lista liknande denna). Låten fick pris som Australiens bästa låt, och framfördes då av Ed Keupper från The Saints vid en ceremoni som leddes av Billy Joel. När Joel var på väg in till sin limousine sa han till Keupper: ”Nice song, Nick.”

15 Higgs Boson Blues (2013) Från ”Push The Sky Away”, och den handlar förstås bara på ett vagt plan om Higgs-partikeln. Lika mycket handlar det om mordet på Martin Luther King, om en död Miley Cyrus i en swimming pool, och om att inget spelar någon roll längre om man har löst vetenskapens stora fråga.

16 Breathless (2004) En av flera starka låtar på ”The Lyre of Orpheus”. Lite oväntat beledsagas melodin av en flöjt, men då har man missat dels Warren Ellis multi-instrumentella talanger och dels Caves förtjusning i bandet Jethro Tull. Cat Power har gjort en cover på denna låt, men den låter till skillnad från hennes andra covers inte så olikt originalet. I en rättvis värld hade den här pastorala kärlekslåten ersatt Kents ”Utan dina andetag” som stapelvara på diverse bröllop.

17 Into My Arms (1997) Inleder ”The Boatman’s Call”, med sparsmakade insatser av The Bad Seeds. Man kan rentav betrakta hela skivan som en soloskiva. Lyssna gärna på hur Cave sjunger refrängen så att s-ljudet i ”arms” låter som när en trummis markerar takten på sin hi-hat. Cave skrev låten på rehab från långvarigt drogmissbruk, men säger själv att han inte ens tänkte på att titeln kan vara en drogreferens (man injicerar heroin i armen). Låten fungerar lika bra på bröllop som på dop som på begravningar, vilket säger något om dess universella kvaliteter.

18 I Need You (2016) En hjärtknipande låt från ”Skeleton Tree”, där Cave verkligen sjunger hjärtat ur kroppen. Synthriffet i början låter lite som John Carpenters skräckfilmsmusik, men låten i sig är en rak berättelse om hur han betraktar sin älskade i affären (flera av låtarna på skivan utspelar sig där), och hur han vet att han kommer att sakna henne när hon är försvunnen. Samma pessimism utspelar sig i ”Do You Love Me”: ”I knew before I met her that I would lose her”. Här lyder den explicita refrängen ”Nothing really matters”, en skrämmande summering även det.

19 Red Right Hand (1994) En av de skrämmande låtarna från ”Let Love In”, och som använts i åtskilliga filmer och tv-serier där olycksbådande atmosfär behövts. Till Scream-filmerna mixade Barry Adamson en ny version av låten, med delvis helt annorlunda textrader, och till tv-serien Peaky Blinders gjordes ännu en version, där musiken nästan är helt bortmixad. I original är titeln en allusion till Miltons Paradise Lost, och en snubbe som tar sig in under huden på sin omgivning. Det finns flera cover-versioner av den, bland andra av Arctic Monkeys och PJ Harvey. Den jag gillar bäst gjordes av Giant Sand tidigt under 00-talet, även om jag inte riktigt håller med dess sångare som har sagt att han trodde att den röda handen associerade till Jultomten. Den anonyma internetkonstnären DrFaustus gjorde en bilderbok av låten för två år sedan.

20 We No Who U R (2013) Inleder ”Push The Sky Away”, och det är en stark låt med svepande ackord som bäddar in de hotfulla inslagen i texten, utan att ta udden av dem. Jag är ledsen att jag inte har någon bättre synonym än ”hotfull”: jag tänker menacing/intimidating. Det finns ingen anledning att förlåta, lyder låtens nedtonade sensmoral, och det skriver jag gärna under på.