Vallarna, Ralf Andtbacka, Förlaget

Var hittar du samtidspoesin när de stora förlagens utgivning reducerats till ett minimum? Ledande fråga, så klart, med ett givet svar: hos de små förlagen. Ett av de mindre, det relativt nystartade Förlaget, satsar en hel del på poesi. Till deras poeter hör Ralf Andtbacka, som gett ut poesi sedan 90-talet, men nog aldrig riktigt slagit igenom på svensk mark. Hans senaste bok heter Vallarna.

Boken består av tre delar, som både är separata och i samspråk med varandra. I bestämd form heter de ”Oskärpan. Ressentimentet. Vallarna.” Ytligt rör det sig om helt annorlunda dikter, men tematiken går in i varandra, liksom en del ordval.

Som det här med oskärpan. Annars är ju skärpa det vi brukar associera med poesi, utöver koncentrationen, tätheten, så länge det rör sig om så kallat lyrisk poesi, dit Andtbackas dikter konsekvent hör. Oskärpa öppnar för ett läckage, när diktjaget ger röst åt en erfarenhet, åt en individs värld. Är det storslaget? Nä, mer åt det vardagliga hållet: det är orkidén, tomatplantan, regnet och vinden, det midjehöga gräset.

Som det var förr. Inte för att det entydigt betyder nostalgi, eller renodlad idyll:

”Allt som föds ur denna ro | oro | medan någonting i betraktaren rasar. Se landskapet utifrån och inifrån. Genom skikt av gamla katastrofer. Förnimmelser, tillvägagångssätt, ja hur gör man riktigt | sitt Herculaneum av riktighet.”

Andtbackas knapphet är något annat än poesins gängse förtätning. Det är som att inga yvigheter är tillåtna: hans något nedtonade tonfall når desto längre utan dessa effekter, blir mer utåtriktade. Hos honom finns poesin definitivt i den bestämda formen, i definitionerna.

I synnerhet i den andra delen: arton sidor med en lista där varje ord följs av punkt, och det kursiverade ordet upprepas (ibland lite förvrängt) någonstans på nästa rad. En bra idé på pappret, men i slutändan lika lika jobbig som den är rolig, och ungefär lika utmattande som Nick Caves 38 verser i ”Babe, I’m On Fire” från 2003. Då är det ändå gott om fyndigheter i denna Andtbackas monotona utfall (”Förbättringen. / Förbittringen.”), men det är en dikt som ska intas i mindre portioner på några rader i taget:

”Lärkträdskottarna. Glossariet. Krossen.

Ossuariet. Gåpåarandan. Läckorna[.]

Bläckorna. Blocket. Impulsfjädern.

Impulsfjädern. Tänket. Torpederna.

Torrperioderna. Jämmern. Tafattheten.

Stämjärnet. Bambustavarna. Sinnesnärvaron.”       

Här saknas inte en viss uppfriskande aggressivitet, samtidigt som det finns en uppsluppenhet mitt i det bistra. Associationerna är hastiga, men sällan putslustiga.

Del tre är mer expansiv, samtidigt som den behåller knappheten. Här dominerar splittringen, i resonerande dikter som väjer sig mot det eftertänksamma. Återigen: tanken föds hastigt, hinner inte vänta på att den ska ges färdig form. Dikterna trotsar döden, åldrandet, tiden, och diktjaget promenixar i Berlin, lyssnar på någon som spelar Beatles-låtar på ett el-piano. Någon har en svanktatuering. Man stjäl ordning från Kosmos, kanske som en oblyg vinkning till Tranströmer (där tjuvmjölkade de väl Kosmos?), och nog finns det en närhet till Tranströmer från Andtbackas sida, ett närmande som är både försiktigt och burdust.

Liksom hans dikter, vill jag hävda: både försynta och lite påträngande. Men påträngande då på ett ovanligt ödmjukt sätt, och som får dikterna att bli mindre av skrik på uppmärksamhet och mer av diskret vädjan.  

House of Names, Colm Tóibín, Penguin Viking

Filmens auteur-begrepp talade om regissörens fingeravtryck, ett osynligt men omisskänneligt kännetecken. Självfallet gäller det även för romanförfattaren, åtminstone för stora stilister. Få har en lika otvivelaktigt stark stil som irländske Colm Tóibín, även om den är lågmäld och sparsmakad, eller kanske just därför, när så många andra satsar på att göra starkast möjliga intryck. Han skriver den försynta tålmodighetens prosa.

Därför är det lätt att känna igen House of Names som ännu en Tóibín-roman, trots att han helt byter genre och spelplats. Det lågmälda finns ju kvar, men intrigen är våldsam och intensiv – som om allt som tidigare varit undertryckt och tillbakahållet nu ges fritt spelrum. Han åstadkommer detta genom att återberätta den antika myten om Agamemnon och Klytaimnestra, så som vi känner igen den främst från de grekiska tragedierna av Aiskylos, Sofokles och Euripides.

Inför slaget om Troja offrar Agamemnon sin dotter Ifigenia. Hos Aiskylos sker det för att blidka krigsgudinnan Artemis, men här mest för att han själv ska nå äran: detta är den första men långt ifrån sista av romanens subtila uppdateringar, en diskret hint om det modernare maktspelets drivkrafter. Gudarna är generellt helt frånvarande, och det är som om hela romanen utspelar sig i tomrummet mellan grekisk mytologi och religion.

När romanen skildrar de kvinnliga figurerna, modern Klytaimnestra och systern Elektra, sker det ur första persons perspektiv, medan brodern Orestes historia berättas ur tredje person. Därför kommer vi närmare främst Klytaimnestra, hon som luras av maken att ta med sig Ifigenias bröllopsklänning, men i stället för giftermålet med Akilles offras hon redan i bokens inledning. Och det är groteskt och realistiskt på samma gång, närgånget detaljerat, till exempel hur illa Ifigenias hår är rakat, eller hur hennes dödsskri tas emot av modern.    

Tóibín är mer intresserad av familjer som går sönder än av miljö och längre beskrivningar av interiörer eller exteriörer. Han lyfter karaktärerna från den stiliserade scenen och ger förloppet en grov men samtidigt finjusterad realistisk ram. Det sker genom hur ingående deras reaktioner skildras – alltså i första hand kvinnorna, medan vi fortfarande blir lite fundersamma över både Agamemnons och Orestes bevekelsegrunder. Men det är en helt annorlunda upplevelse än att läsa de grekiska dramerna, som inte låter oss komma så här nära det mänskliga hos de mytiska individerna.

Som Klytaimnestras smärta – den som är så stark att den bara kan finnas i kvästa antydningar: skulle den släppas fram vore det förgörande. Men det är också en roman som gång på gång underförstått pläderar för människolivets värde – hur värdefullt det är att leva. Människolivets värde både ifrågasätts och försvaras när liken staplas, och det är inspärrningar i underjorden, svärd som gör sitt blodiga jobb, kroppar som ruttnar i solen … Våldet skildras exakt så som det är: plötsligt, hårt, oregerligt. Men han visar också vad som krävs för att det ska utföras, vilka trösklar som ska klivas över för att människan ska slå till.

I förlängningen blir Agamemnons gruvliga beslut begripligt först när det sätts i nutida perspektiv, vilket kan te sig paradoxalt bara för den som läser tillvaron bokstavligt, och tror att vi inte ägnar oss åt människooffer nu. För vad är det då som krävs för att segra i krig? Generaler som offrar sina barn. Att förstå den antika världen blir då inte svårare än att förstå 2000-talets krig mot terrorismen.

Likheten finns också i den terrorbalans som den här romanen så suveränt gestaltar. Detta förekommer i det stora som i det lilla även i vår tid, att hämnden är både den spontana och den rationella vägen till sinnesfrid. Hot har en preventiv effekt bara så länge styrkan hos den hotade är tillräckligt svag. Här identifierar Elektra slottet som ”a house of whispers”, som visar hur skvaller inte heller behöver vara en modern företeelse.

Agamemnons fånge, fienden Aigisthos, utvecklas här till en demonisk älskare, som obehindrat rör sig i slottet och trotsar bojor och låsta rum. Tóibín har kritiserats för denna orimlighet, men jag tycker det förstärker den ominösa atmosfären, och får maktspelet att bli lika sinistert som i Shakespeares Macbeth, som ju också visar hur infernaliskt svårt det är att behärska den blodspillan man släpper lös. Kanske det är så enkelt att det grymma hos människan är en övernaturlig ingrediens: det vill säga att den inte kan förklaras av förnuft och logik, utan är en kraft som när den släpps lös vare sig kan styras eller bromsas av oss själva. Det vi har inom oss är alltid större och farligare än vi tror – vi kommer aldrig att bli medvetna om vilken potential vi har, eller om den är riktad mot det goda eller det onda.

Tóibín håller två tankar i luften samtidigt. Vidskeplighet är bluff och båg – ja, men också: den funkar ändå. Romanens ryggrad är ändå känslor, och det är känslorna hos karaktärerna som är viktigare än händelseförloppet. Elektras ambivalens, och möjliga avundsjuka mot systern, och ett faderskomplex som aldrig skrivs ut men kan anas. Liksom Orestes loljalitet med fadern. Och den utsträckta kedjan av ilska, hur vänskap och svek måste samsas i relationerna mellan människor. Det blir också en bladvändare, fylld av äventyr, en thriller som trots de förutsägbara vändningarna – herregud, en tragedi kan bara sluta på ett sätt – är makalöst spännande. Inte behöver man fråga sig heller, ”hände det här verkligen i pjäsen?”

Men jag kan inte nog prisa Tóibín för hur djupgående hans psykologiska gestaltning går. Här blir de olika karaktärerna helt unika individer, med egna röster. Vad jag mest tar med mig är insikten om hur destruktivt det är att leva nära döden, hur människorna i det samhälle som den här romanen skildrar påverkas av sin våldsamma tillvaro. Det är både utsökt fiktion och krass verklighet. För liksom i tragedierna rör sig fritt mellan opera och kioskdeckare finns det även här inslag som är både hög- och lågkulturella. Ett replikskifte mellan Orestes och vännen Mitros kunde ha skrivits av Raymond Chandler eller Dashiell Hammett:

”’Where is your mother? he asked.

’She is in the palace,’ Orestes said.

’Sleeping,’ Mitros said, ’as only the wicked sleep.’”

The Lesser Bohemians, Eimear McBride, Faber & Faber

Eimear McBrides debutroman A Girl Is a Half-formed Thing både bländade och konfunderade mig. Allt – och då menar jag verkligen allt – satt i språket, och för en roman är den typen av våghalsiga insatser sannerligen både på gott och ont. Den kunde också uppfattas som både brådmogen och genomarbetad. Författaren var trots allt 37 när den kom ut, men gav ibland intrycket av att ha skrivits av en gymnasieelev.

En del av de här intrycken finns kvar i hennes andra bok som utkom i höstas, The Lesser Bohemians. Om debuten var en vild uppväxtskildring är det här mer en vild ungdomsskildring. Protagonisten är namnlös i flera hundra sidor, men vi får så småningom veta att hon heter Éilís (liksom protagonisten i Colm Tóibíns Brooklyn), eller Éily, som hon hellre kallas. Arton år gammal sjappar hon från Irland och hamnar på en skådespelarutbildning i London (”the homesickless new”), under ett år i mitten av 90-talet.

Éily är lika gammal som Eimear var när hon gick samma utbildning, men det är lika lönlöst som alltid att spekulera i vad som är självupplevt. Själva skolan hamnar ändå rätt snabbt i skymundan, när hon träffar en mer än dubbelt så gammal skådespelare och en svindlande kärlekshistoria tar vid. En historia som dels infriar alla – och då menar jag verkligen alla – klichéer en sådan historia äger, och dels är fullkomligt originell. Att skolan suddas ut är en rimlig prioritering: så här uppslukande och helt absorberande är Éilys förälskelse.   

Grejen med McBrides roman är inte riktigt lika mycket språket som sättet hon har att skildra hela förloppet inifrån. Det blir mer än lovligt förvirrat ibland, eftersom inga replikmarkeringar förekommer, och många av bifigurerna förblir suddiga statister i kulissen. Men det blir också riktigt bra när hon skriver om sex, och hon gör ju det till stor del. Och där visar hon att det här troligen är enda sättet att skriva om sex utan att det blir pinsam prosa: att skippa hur det går till och mer inrikta sig på vad som sker inom en: ”thrillpleasuredread”, inledningsvis.

Med anledning av Malte Perssons krönika i Expressen i förra veckan, om dåliga sexskildringar i svenska samtidsromaner: här finns det tips på hur det kan undvikas! McBride visar både det dråpliga och det jobbiga, både upphetsningen och paniken, men alltså hela tiden inifrån Éily.  

Det här är en tungt överlastad berättelse, där båda går in i relationen med tungt bagage. Här har förstås McBride tagit i inte bara lite utan mycket för mycket. Skådespelaren, som vi får veta heter Stephen ungefär hundra sidor efter att Éilys namn har avslöjats, har en uppväxt som är så vidrig att hälften hade varit mer än nog. Det är så illa att han bara lyssnar  på Nick Cave, Birthday Party och Tindersticks. Det har gjort honom till … ”promiskuös”, kallar han det själv, men ”sexmissbrukare” är nog en mer adekvat term. En typisk beroendepersonlighet, som har dövat ångesten med droger och sex. En man som säger ”I’m just really incapable of not humiliating myself” ska nog undvikas.   

Och inget tyder på att det här ska gå bra. De sviker varandra – även det kanske några gånger för många. Men liksom vore de fästa med gummiband återvänder de ständigt, och överkommer trauman och avskyvärda minnen. Tårar, våldsamma konfrontationer, saker som slängs, och försoningssex: några gånger för många? Jo, det kan man nog tycka.

Jag raljerar förstås. Det här är inte alls så oävet som det låter. McBride må ha problem med intrigen, men språket är fortfarande en upplevelse jag inte vill vara utan. Inte riktigt lika iögonfallande, alltså, men till innovationerna hör att den inre monologen skrivs i mindre typsnitt varför har ingen annan?      Språkbehandlingen är både krystad och naturlig; hon visar både dess begränsningar och dess möjligheter.

Hur ska en verklighet beskrivas trovärdigt? Kanske så här: med ett överskott av associationer, en utblommad rikedom av inskott, hugskott, förbindelser mellan både oväntade och självklara företeelser. Men framför allt i överflödet. Man ska väl komma ihåg att också Joyce är för mycket, och nog finns det yppigt ypperliga paralleller (en gång alluderar hon snyggt till Finnegans Wake också).

Jag roas inte bara: det är en påfrestande roman, som kanske gullar lite för länge med klichén om den botgörande syndaren. Men många gånger imponeras jag av hur långt den språkliga finessen räcker, och då finns det en och annan klokhet att hålla upp till beskådan i denna kaskad. Som när Stephen berättar om sina drogerfarenheter, om vännen som lurade in honom: ”Whenever you fancy going into the dark someone will always turn out the light”. 

Om McBrides debut ändå vann över mig och lät det bländande överskugga konfunderingen är det lite tvärtom med denna andra roman, med ett ljus som inte riktigt kan matcha tvivlen. 

röda bok., Jonas Brun, Pequod Press

Vad är en röd bok? Är den röd som i Lars-Mikael Raattamaas politiska bok Kommunismen? Eller röd som i Paul Klees sol i målningen ”Märchen”, som utgör omslaget till Jonas Bruns nya diktsamling röda bok.?

Det är en anomali i den svenska poesiutgivningen, denna återblick på det 80-tal som huserade poeter som Ann Jäderlund och Magnus William-Olsson. Det vill säga, Brun skriver om blommor, om rosor, pioner, kronblad, men han gör det också med ett utropstilltalet – ”o”. Det är både prunkande och asketiskt.

En ledtråd finns i den punkt som titeln anger, liksom i bokens underrubrik: ”(stamningsbok. och andningsbok. modersbok. grävlingsbok. med räv.)” Konsekvent genom hela boken dessa punkter, som bryter in i satsstrukturen, och ges ännu mer emfas tack vare att hela boken är skriven med små bokstäver. De små bokstäverna var ju också en stapelvara för de 80-talister som svor evig trohet åt Lindegrens mannen utan väg. Att läsa med punkterna som störande moment – de påminner om det där maneret som finns hos vissa som skriver på sociala medier, eller sportkrönikor på Aftonbladet: Viljan. Att. Betona. Saker. Hela. Djävla. Tiden.

Det ser ut så här:

tag. hand. stryk den.

över panna.

gud skapade.

oss. alla.

blinda. som om.

det fanns.

tröst. att hämta.

där.

Klart som fan att det blir emfatiskt, och kan upplevas som när någon icke välvillig tar tag om ens nacke och pressar min blick mot boksidan. Lyckligtvis upphör min irritation medan jag läser. Och nog skapas en rytm av det här distinkta avbrottet. Dikterna kan läsas som besvärjelser: om inte glädjen finns måste man uppfinna den.

Undertiteln anspelar på räven och grävling, två djur som förekommer i flera av dikterna. Jag antar att Brun syftar på Isaiah Berlins kända föreställning om att konstnärer tillhör antingen den ena eller andra kategorin djur: antingen är de som grävlingen en som har ett ämne som de konstant utforskar och återanvänder eller så är de som räven som rör sig fritt mot nya discipliner hela tiden. Brun låter djuren byta plats, i lekfulla identitetsbyten, som om han menar att det inte spelar någon roll – vi kan vara båda, och det är ju en betydligt sundare inställning (Berlin var inte heller särskilt seriös i sin essä, något många av hans efterföljare har missat).  

Jonas Brun har som en räv under 00-talet bedrivit växelbruk mellan diktsamlingar och romaner. röda bok. arbetar med standardiserade poetiska fraser. Det är kärlek och död, och det kan nog uppfattas som dumdristigt och otidsenligt med den typen av anspråk. För den delen kan man alltid fråga sig vad ett ”poetiskt tonfall” är, och vad sådana utsagor är värda. Det här är en bok som kunde ha getts ut 1987. Är det bra eller dåligt?

I någon mån liknar det nidbilden av poesi, så som jag upptäckte den på 80-talet, där det fanns i de litterära tidskrifterna enstaka dikter som tedde sig parodiska: ”där är ägget, jag följer dess / sfäriska form / med teskeden”. Eller annat som bara hade effekten att jag kände mig exkluderad (även om jag inte kände till det ordet då, utan bara kände mig förbannad).

Men jag välkomnar Bruns dikter, inte bara för att det trots 80-talet finns för få dikter om pioner, utan för att han skruvar upp känslorna och glädjen i att det fortfarande finns saker att förvånas över. Det är bra, därför att livet behöver också den här typen av undersökningar: ”finns. / en salighet. / i denna timme. / och i nästa. / timme. och väl. / i nästa. / timme med.” Kan det vara så enkelt?

Artful, Ali Smith, Penguin

Om du tar dig an Ali Smiths bok Artful i föreställningen att det är antingen en roman eller en essä lär du bli besviken, då den är ingetdera. Det vill säga: den är en roman. Den är en essä. Vilket inte är samma sak som att säga: den är en roman, men också en essä, eller vice versa. Krångligt? Bara om du fortfarande tror på de benhårda genreindelningarna. Bara om du är fullkomligt befriad från humor.

Nåväl. För omkring tio år sedan introducerades Smith på engelska med två titlar, men det har dröjt till nu förrän det sker en fortsättning (mer om det strax). På engelska räknas hon  till de klart mest betydande prosaförfattarna, framför allt för sina böcker under 00-talet. Hon växlar mellan romanen (åtta stycken) och novellen (fem samlingar).

Artful är renodlad fiktion … höll jag på att säga, men Smith leker kurragömma med författaridentiteten. Det är en jagberättelse, där det könlösa – nä, inte könlösa, mer könsoidentifierade – jaget skriver om saknaden efter en död älskad, lika könsoidentifierad. Den döde /-a återvänder, och beter sig allmänt störigt, är kleptoman, och är mest intresserad av att titta på tv. Samt upprepar föregående replik, ungefär som Dougie (den gode Agent Cooper) i nya säsongen av Twin Peaks.

Ja, men Artful består också av fyra föreläsningar som Smith höll på ett college i Oxford 2012. Alltså renodlad essä, ett klart fall av non-fiction. De fyra delarna har rubrikerna: ”On time”, ”On form”, ”On edge”, ”On Offer and on reflection”. Redan där märks språkglidningen, då ju ”on edge” är dubbeltydigt, vilket inte minst betonas av att hon skippar kutymet att skriva substantiven med versal inledning. Jo, men likaså time, form, offer är dubbeltydiga begrepp. Och det här är en bok där språket är mer än halva grejen.

Att läsa Smith är till viss del en irriterande upplevelse. Jag stör mig ibland på att hon kan bli mer än lovligt disträ. Men samtidigt kan jag inte låta bli att dela hennes förtjusning i språket, hennes nyfikna strävan efter nya halsbrytande upptäckter. Det är ett sätt att tänka som är inspirerande, genom att det hela tiden vill utmana konventioner, och sällan söker sig mot de upptrampade stigarna. Och det här gör hon utan att det blir långsökt eller påfrestande experimentellt eller uttjatat. Det är intensivt och mirakulöst.

Hon påminner om vad litteratur ska vara bra för: att mana fram liv. Oavsett om du fastnar på essäspåret eller fiktionsspåret ska du upptäcka hur Smith har skrivit en mångbottnad berättelse om trygghet när världen skälver till. Litteratur ska ge frånvaron en form åt det som inte finns, det som bara kan fantiseras. Den kompensatoriska konsten. Att skapa är att lära sig hantera saknad. Att ägna sig åt gränserna.   

Vi blir då lika påminda om vad liv ska vara bra för: att mana fram litteratur. Andra har varit där tidigare, konstaterar Smiths berättarjag i sorgen. Hennes arbete består att pussla ihop saknaden, genom att gå igenom sin älskades anteckningar – föreläsningsanteckningar över samma ämnen som boken utgörs av – och utifrån huvudorden resonera kring litteratur. Påfallande många av exemplen är från översatt litteratur, och Smith redovisar nitiskt översättarnas namn, i en gest av generositet.

Exemplen är eklektiska, på ett sätt, hämtade mest från det skrivna – Kafka, Lispector, Rilke, Plath, Woolf, Tove Jansson – men också från film av Hitchcock och bildkonst av Lee Miller och Leonora Carrington, som Smith ger retroaktiv upprättelse efter att de har försummats i så många år av manliga curatorer. (Häromdagen läste jag i Olivia Laings bok Den ensamma staden om hur Edward Hoppers änka Jo donerade sina målningar till ett museum i New York, men att de slentrianmässigt kastade bort dem.) Ett oerhört snyggt exempel lånar hon från en anekdot om Chaplin, som från en tågvagn pekade ut en luffare för sina söner, och bad dem fundera på vad han tänkte på där han gick, långsam och uttröttad efter sitt dagsverke. Där befinner sig konsten, noterar Smith, ”part empathy, part thievery”.  

I Smiths uppfattning om litteraturen är den gjord inte för att läsas och fälla omdömen om – ingen kräver att vi till fullo ska förstå ett musikstycke efter att ha lyssnat en gång på det, säger hon lite lagom bittert, så varför tror vi att läsningen genererar omedelbar förståelse? Därför är det vanskligt att yttra sig om hennes böcker, som jag alltså även tidigare har varit kluven till – delvis fullkomligt hänförd, delvis förvirrat bestört.

Men hon vågar också vara banal – vågar lita på läsarens tålamod. Här finns också ett vackert resonemang om just ”eponomy”, det grekiska ordet för tålamod. För snart rör hon sig i en ny riktning, en oväntad sådan. Så det går inte att förutse vart det ska ta vägen, något som ju kan vara lika besvärande som det är förtjusande. Därför kan ibland de enskilda delarna lästa var för sig synas sakna signifikans, och det är först i efterskott man kan se helheten. Smith verkar inte vilja skapa symbios eller samförstånd, utan är mer intresserad av friktionen. Därför kan jag bli lite illa till mods av läsningen, och det är en fråga om temperament om man ser det som en brist eller en tillgång.   

Antropocen. En essä om människans tidsålder, Sverker Sörlin, Weyler

Är människan en parentes i världshistorien? Retorisk fråga, svara inte …

Att vårt beteende sätter spår på planeten har väl gått upp för de flesta. Att kalla denna tidsålder, då människan koloniserat och påverkat jorden och luften, för antropocen är lite omtvistat. Historikern Jason W. Moore vill ersätta det med capitalocen, något den svenske debattören och aktivisten Andreas Malm instämt i, och det uttrycker mer vad det handlar om: att det är en ekonomisk fråga. Det är till exempel ett fåtal företag som står för majoriteten av utsläpp, endast 90 företag har ansvarat för 2 tredjedelar sedan mitten av 1700-talet, och det är västvärldens turister som åker flygplan kors och tvärs över jordklotet. Vetenskapsteoretikern Donna Haraway har föreslagit Chthulucene, efter Lovecrafts monster, en lika passande terminologi inför de framtida utsikterna med ett spel där människa och djur ges samma förutsättningar till överlevnad. Eller varför inte misantropocen?  

Idéhistorikern Sverker Sörlin har skrivit den första svenska fackboken som uttryckligen behandlar antropocen, och den är efterlängtad, och borde aktualisera debatten om klimatkrisen. En vanlig uppfattning är att alarmismen motverkar sitt syfte, att beslutshavarna blir avtrubbade av beskrivningar av för ohyggliga scenarion. Han väljer en saklig och pedagogisk ingång i ämnet.

Han skriver om svenska geologiska pionjärer, som Gerard de Geer och Hampus von Post, men också om Linnés naiva uppfattning om världen som statisk, något Buffon under samma århundrade vederlade med sina idéer om hur naturen förändras av allt vi människor gör. Även om han inte var först med den tanken rörde han sig mot ett större perspektiv, där tidigare tänker pekat ut förändringar i närmiljön – Buffon insåg att förändringen sprider sig längre än vi kan överblicka. Eller kunde då. Och den ryske forskaren Vladimir Vernadskij som redan 1913 påtalade vårt ansvar, att det är vi människor som har skapat en värld i behov av omvårdnad.

Vi kan tänka oss två scenarion om planeten: antingen ser vi den som trasig, som något vi ska läka (en patient), eller som ett slagfält (ett krig), en krigsmakt som rustar sig i takt med vår vanskötsel. Det viktiga, och själva förutsättningen för exempel som USA:s hanterande under sin nuvarande president, är distanseringen, och den finns ju både på individnivå och strukturell nivå. Vi har förflyttat oss för långt från det naturliga, med teknologi som uppmuntrar minimala kontaktytor med naturen. 

Vidare om den holländske kemisten och Nobelpristagaren Paul J. Crutzen, som 2000 föreslog att begreppet holocen har följts av antropocen. ”Anthropos” betyder människa, och i kombination med ”cen” för ny bildas detta ord, som i sanningens namn Crutzen inte var först med att använda. Men det är tack vare honom det har fått fäste, och det är också under 00-talet klimatkrisen har blivit ett bestående inslag. Min gissning: innan seklet är slut kommer vi att få se exakt hur vidrig människan är. Då lär det vara ett dukat bord för egoismen. Och ingen eller inget finns heller som kan bevare oss. Stephen Hawking har sagt att vår enda räddning då blir att kolonisera rymden.   

Sörlin påminner att mänskligheten ibland rör sig bakåt. President Nixon instiftade en miljöskyddsmyndighet redan 1970, och att det är den myndigheten som Trump gett försvagade befogenheter och lägre bidrag. Att Trump nyligen annonserade att USA drar sig ur G20-samarbetet – det är så dumt att jag tror att inte ens Sörlin hade kunnat föreställt sig det. Samtidigt ska vi komma ihåg att nästan alla individer som klagar på Trumps idioti utan betänkligheter bokar en flygresa som i ett slag tillintetgör tjugo års källsortering.   

Det här är piggt skrivet, och Sörling sållar bra och vaskar fram det viktigaste ur sitt digra material, och det är bara undantagsvis jag känner mig bortdribblad, som när han talar om gränserna mellan övre äldre och nedre äldre ordovicium. Hans varningar är ofta underförstådda, och blir därför mer akuta: ”Alla nu levande människor väger tvåhundraåttiosju miljoner ton (eller knappt trehundra miljarder kilo.) Människans teknofossil är alltså hundratusen gånger hennes egen massa. Människorna som summa är inte i första hand de själva utan summan av deras gärningar.” 

Aktualiteten hos Sörlins bok förstärks av David Wallace-Wells domedagspräglade artikel i New York Magazine som publicerades i söndags (”The Uninhabitable Earth”). Där utmålas en framtid i så dystra färger att den redan har mött kritik för att gå för långt – vilket säkert lugnar de som vill fortsätta utföra sin nuvarande livsstil. I dag, medan jag läser, nås jag av nyheten att ett stort isblock från glaciären Larsen C har lossnat, eller ”kalvat” som det heter med en lite poetisk vändning. Isberget A68 har en yta på 5 800 kvadratmeter, det vill säga som två stycken Gotland.  

Vad Sörlin då gör med sin bok är att ge begreppet antropocen substans, och en bakgrund. Jo, det är gott om fakta, ibland lite väl mycket av den varan, och det är lätt att gå vilse i terminologi och definitioner och dispyter om när de olika epokerna ska inledas. Kunskap är i behov av en berättelse för att göras begriplig, och Sörlin bistår med denna berättelse. Vad antropocen slutligen är förklarar han också, lite lagom spefullt: ”Begreppet pendlar mellan ansvar och apokalyps, mellan hybris och hyckleri. Men mest av allt är det fött ur kris.”

Trots detta är det alltså inte riktigt en alarmistisk bok. Den slutar ändå i ett slags hopp, och man kan bara hoppas – hoppas att det är uppriktigt skrivet och inte en eftergift åt tidsandan, som inte verkar tåla mer domedagsprofetior. Hittills har ju alla varningar mötts av credot ”business as usual”.   

Den ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad, Olivia Laing, översättning Karin Andersson & Sofia Lindelöf, Daidalos

”In the city there's no place for love / It's just used to make people feel better / It’s not like us / I got this sickness as I got off the train / Now it chafes away at my heart / Until nothing remains”.

Ingen har beskrivit stadens ensamhet bättre än Stuart Staples i Tindersticks låt ”City Sickness”, där likgiltigheten, ödsligheten och mjältsjukan förstärks av att melodin till skillnad från de flesta av deras låtar inte är en ballad med stråkar, utan den är glättig och snabb – som staden, tänker jag.

Olivia Laings bok Den ensamma staden är en essä om exakt de känslorna som Tindersticks låt förmedlar. Liksom Colin Wilson gjorde i sin klassiska studie The Outsider på 50-talet utgår hon från en privat erfarenhet för att skildra ensamheten som en estetisk strategi. I hans fall blev han övergiven av flickvännen en julhelg, medan Laing, den engelska kritikern, befinner sig i New York, lämnad av sin älskade. Wilson studerade hur manliga författare från Dostojevskij fram till Camus gjort utanförskapet till en litterär trop, och Laing i sin tur vänder sig i första hand till konsten.

Det sker genom att fyra utstuderat ensamma konstnärer tillägnas var sitt kapitel, konstnärer som verkat i New York: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, samt David Wojnarowicz.

En av stadens paradoxer är att den förstärker ensamheten, ju fler människorna omkring dig är, som om det är först när du omges av folkmassan du blir varse vidden av hur ensam du är. Men också själva stadsytan, vill jag hävda, inpräntar din känsla av ensamhet, din upplevelse av ensamheten.

Att Laing vänder sig till bildkonsten är inte så märkligt, även om det innebär att hon tappar några perspektiv. Även om hon i slutkapitlen tar in psykoanalytiker tror jag hon hade tjänat mer på att konsultera filosofer och sociologer. Varför inte Jean Baudrillard – i synnerhet hennes kapitel ”Spegelvärlden”, om den ensamhet som frodas tack vare internet och de sociala medier, riktigt skriker efter att ges en mer hållbar teoretisk förankring.

Men de goda sidorna överväger, för det här är en på många plan fascinerande bok. Laing skriver om det skamliga i ensamheten, och det är en fruktbara metod att så att säga utnyttja sig själv i undersökningen. Översättningen har också fångat ett slängigt, vardagligt tonfall, som ger tilltalet en intim prägel.

Vad som dominerar är dock utförliga resonemang kring de fyra konstnärerna, och där kan hon exempelvis dekonstruera något så uttjatat som Hoppers ”Nighthawks”, och ge den en ny lyster. Hade du tänkt på detaljen att det nattöppna kaféet saknar dörr? De fyra individerna därinne har ingen möjlighet att ta sig därifrån. Eller att det är Hoppers enda tavla där glaset är så dominerande i bilden? Han målade den 1041, strax efter attacken mot Pearl Harbor, med hot om att nazisterna skulle flygbomba USA, och hans hustru har berättat hur frustrerad hon var över att han var så nonchalant att han inte ens skaffade mörkläggningsgardiner trots att de bodde under ett takfönster.

Ännu mer imponerad blir jag över kapitlet om Warhol, som det är så lätt att avfärda, men här blir jag för första gången nyfiken på riktigt på den konst han skapade. Inte enbart för att en biografisk bakgrund tecknas, men mer för att det är lätt att se hans konst som ett lönlöst försök att passa in. Det gemensamma för de fyra utvalda konstnärerna är ju deras sårbarhet, som hantering av tidigare trauman, och oförmåga att klara sig i den reella världen. Hon behandlar Warhol kärleksfullt, och skriver så engagerat om hans tillkortakommanden att jag blir beredd att omvärdera min syn på hans konstnärskap. Vad konst till stor del handlar om är ju att jobba med sina förutsättningar – det som finns för handen – och Warhol kunde inte annat än förekomma sina fiender genom att blotta svagheterna och förstärka bristerna.  

När Laing skriver om Wojnarowicz, som umgicks med skumma typer, blir det tydligt hur insatt hon är i de destruktiva krafter som sätts igång av självföraktet: ”Varför försätter man sig i en så riskfylld situation? För att det känns som något inom en helt saknar värde.” Laing använder de egna erfarenheterna för att gå djupare in i förståelsen av den konst hon skriver om – inte alls för att placera sig själv i rampljuset.   

Historien om Warhol är också, visar Laing, historien om Valerie Solanas, och historien om Wojnarowicz är också historien om Greta Garbo. Historien om stadens ensamhet är också historien om Klaus Nomi och AIDS-epidemin på 80-talet, som tog 66 000 personers liv enbart i New York. Och profetiskt kunde Sherry Tuckle på 80- och 90-talet förutse hur det kravlösa umgänget på de sociala medierna liknar psykoanalysen, och att teknologin ger näring åt den ensamme.  

Det här är balanserat skrivet, klokt men inte snusförnuftigt, och vare sig dömande eller naivt, ens när Laing skriver om den möjligen olämpliga bild- och textvärld Darger efterlämnade. I stället ser hon hur han kan utagera sin olyckliga barndom, genom att ikläda sig rollen som både förövare och offer i sin konst, och att det han skildrar må uppfattas som grymma fantasier, men vi har sett det levas ut i verkligheten också, inte minst under 2000-talet.   

Ett hjärta åt helvetet, Clive Barker, översättning Caroline Grimwalker, Vertigo

När Clive Barkers antologi Books of Blood gavs ut i USA 1986 blev Stephen King så förtjust att han utbrast i att den brittiske kollegan var ”the future of horror”. Generöst uttryckt, inte minst när man tar i beaktande att Barker bara är fem år yngre än King.

Fortfarande förblir nog Barkers mest kända verk Hellraiser, som också kom på 80-talet, filmatiseringen av romanen The Hellbound Heart. Nu efter drygt 30 år kommer som en blixt från klar himmel en svensk översättning av denna skräckklassiker. En välkommen sådan, som en påminnelse om att skräckgenren förtjänar mycket av sina läsare, men att bli rumsren är inget den mår gott av.

Med andra ord: Barker har influerat många, som sedermera blivit lite för bekväma för sitt eget bästa. För det är med skräck som det är med humor, som bara är rolig när den går lite förbi det som anses passande, och närmar sig tabubelagda eller farliga ämnen – skräck måste tillåtas vara olämplig, äcklig, och rentav farlig, om den ska nå nya dimensioner av fasa. Skräcken ska utmana och vara ond till sin natur – något Barker uppfyller med råge, åtminstone i detta tidiga verk: det här är långt ifrån rumsrent.

Handlingen är generande enkel. Rucklaren Frank får tag på den mytomspunna Lemarchands kub, som visar sig vara en portal till en värld av Cenobiter, ett slags skräckinjagande ickevarelser med löften att tillfredsställa ens innersta/mörkaste lustar. Brasklappen är att de livnär sig på smärtan och lidandet, att de också är ett slags ghouler, alltså typ likätare. Frank sugs in i deras värld. Några år senare bosätter sig brodern Rory och Julia i huset där Frank drog sin sista suck i levande livet. Julia låg med Frank strax innan sitt bröllop, och nu tål hon inte längre sin man. Hon upptäcker Frank bakom väggen, och eftersom han kräver blod för att nå fram till henne i fysisk gestalt börjar hon dra hem tillfälliga ragg och mörda dem. Allt i förhoppningen att få ligga med Frank igen.

En berättelse om begäret, om det skadliga i att infria sina önskningar. ”Kanske fanns det andra sätt att vrida världen tills den passade hans drömmars former?” spekulerar Frank innan han löser Lemarchands gåta, och så att säga öppnar Pandoras ask. Eller om man bara ska se Frank som en allusion till Faust, mannen som utled på den här världen söker efter befrielse från det outhärdliga. Barker berörde Faust redan med sin debutroman The Damnation Game, som kom året innan The Hellbound Heart. I romanen finns även en förväxlingsscen som kan ha inspirerat Thomas Harris till Hannibal Lecters smarta flykttrick i romanen När lammen tystnar som utkom två år senare.    

Det här är en humoristisk moralkaka bakad med gift. Barker har glimten i ögat – men den är svart. Det kan inledningsvis vara svårsmält att Julia går så snabbt från hängiven hustru till lönnmördare, men intrig och logik är underordnade den lugubra atmosfären. Den får Barker till allra bäst i första kapitlet, som skildrar Franks möte med Cenobiterna. Men även hur Julia rör sig mot allt mer galenskap är väl omhändertaget – och visar hur skräcken är som mest effektiv när den är vettlös och psykotisk. När inbillningarna blir mer realistiska än verkligheten. Skräcken livnär sig ju på vår fantasi, på vår sinnessjuka rubbade fantasi, ibland mörk som en källare, ibland ljus som en vind, men alltid – alltid instängd och klaustrofobisk.     

Mycket i översättningen är bra, i denna täta och effektivt berättade roman. Jag har dock lite svårt för den ordagranna översättningen av ett gäng jurister som ”unga turkar” när det rör sig om idiomet ”young turks” som ju bara betyder att de är ambitiösa strebrar.

Takträdgårdar, Johannes Heldén, OEI editör

                                              genom stålkorridorer

                                                  vasshavet nollställt    proteinrik tång

trygghet tjära timslånga    promenader

     vindens partiklar           genom varelsen

med ögonen stängda            sönderslagen   (tränkonstruktion)   kan

inte andas

Ja, vad ska man säga om en poesi som ser ut så här? Det är ur Johannes Heldéns postapokalyptiska dikt Takträdgårdar. Orden singlar dessutom fram skrivna i vitt över de aksgrå boksidorna, som vore de snöflingor, slumpvist nedsipprande in i vårt synfält.

Å andra sidan: vad ska man säga om livet? Heldén har jag läst sedan han debuterade i tidigt 00-tal, och han har sedan dess gett ut otaliga diktsamlingar, utöver att vara konstnär och musiker. Till den här boken medföljer musik, som följer de olika sektionerna: sammanlagt nästan 29 minuter, och det är förstås meningen att jag ska läsa lyssna synkront. Men det går inte, för jag tvingas då och då pausa bara för att det som står är så anslående.

Och musiken? Den är så där behagligt följsam som den brukar vara vid konstinstallationer. Fast då brukar jag vara jäktad, här blir jag bara lugn. Det märkliga med musiken är att den sägs vara inspelad 2037. Jag vet inte, men om framtiden låter så här vacker, då kan jag knappt bärga mig.

På samma sätt som de fyra passagerna i boken bildar en berättelse är den här boken del av den kedja konstverk Heldén har arbetat med sedan debuten, med ord och bild, eller det visuella intrycket, i samspel. I berättelsen är naturen och teknologin två parallella skeenden, linjer som löper intill och ibland flätar in i varandra, med begrepp som ”fluorescerande”, ”infrarött”, ”partiklarna”, och ”ruttnande växtlighet”, ”den uttorkade sjön”, ”hagelstormen mot glastaket”.

 

Tidigare har jag läst Heldén utifrån ett raster som haft Bruno K. Öijer som upphovsman, och det finns ingen anledning att revidera den uppfattningen – det här är två poeter som borde ha mycket att säga varandra. Jag tänker inte bara på att båda skriver mycket om räls och tåg, utan även på en av Öijers sena dikter: ”allt sov / allt som funnits sov / ditt ansikte sov / en kvist sov / sov i en vas”. Den här typen av nostalgi delas av båda, och den som gillar Öijer borde ha förutsättningar att gilla Heldén.

Den här boken är utgiven av legendariskt kryptiska OEI, men trots detta tycker jag att den är mer tillgänglig än de senaste böcker Heldén gett ut på Bonniers. Här finns mindre av teknologiska glosor och den interna jargong som har gett hans poesi en onödigt hermetisk anstrykning. Mer tecknas bilden av en omvärld som blir allt kontursvagare.

När dikterna är så här bra krävs ingen förklaring heller, du kan bara stanna upp, hejda dig inför dess sublima anslag:

vit finkornig aska (förhistoriskt stora    skrotupplag    i september

mekaniska ljunghedar    rökmoln    intill järnvägar    aska i vinden

knakande över bergskrönet    växtdelarna osynligt

antända            därpå upplysta inifrån                   några sekunder

innan sönderfall) omöjlig          att få bort

En sommar som innehåller en tredje säsong av Twin Peaks som är så kryptisk att man bara baxnar och diktsamlingar som uppmuntrar liknande stämningslägen – det är en bra sommar.

Röda dagar, Elis Burrau, 10TAL Bok

Med sin andra bok befäster Elis Burrau ställningen som sin generations piggaste och roligaste poet. Att läsa honom är halsbrytande och lärorikt, och storartat underhållande. 

En av de svåraste sakerna med att vara kritiker är att göra en bok rättvisa. När jag läste Elis Burraus debut förra året, och vi fortsatte att göra någonting rörande, hade jag svårt att fånga hur orimligt glad jag blev av att läsa den. För att undvika den fadäsen i år kan jag säga redan nu att hans andra bok Röda dagar är så förbannat rolig att jag gång på gång måste kapitulera, och låta den kritiska rynkan mellan ögonen slätas ut av de publikfriande greppen.

Eller säg så här: svensk poesi 2017 behöver just detta. En poesi som, med Burraus egna ord ”försöker fläta samman (drypande) / den romantiska, patetiska/naivistiska / ’kraften’ i Boris Pasternaks beundrarbrev / till Marina Tsvetajeva och Rilke / med den mångbottnade idealismen / i Paris Hiltons medierade liv”.

Burrau har en osviklig förmåga att både ta ned det svulstiga på jorden och lyfta upp det banala från myllan. Han härjar runt med sitt nonchalanta skrivande, visst – men han tar också ansvar, och även om han slänger sig med allusioner och citat utan att ange källor är det ju kul att se de oväntade mötena mellan Lana Del Rey och Anne Carson, och många fler.   

Det är lättsamt, det är ystert, men också med mer än ett stänk av allvar: ”om jag fick önska mig en enda sak / att vara snygg när jag gråter”. Att lida med stil är ju en gammal god sedvänja, men åtminstone bland svenska poeter är det länge sedan jag har sett det göras lika otvunget som här.

Att bara ta del av dikternas titlar är en fröjd: ”tatuera solen från mig, snälla”, ”rulla mig i tjära och fjädrar och strössel”, ”för snart betyder för tidigt”. Jo, man kunde säga att Elis Burrau är lika bra på titlar som Philip Larkin är på avslutningsrader. 

Så att läsa ”Röda dagar” blir som att följa en 7,5 poängs kurs i populärkultur, men inte enbart det. Här visar Burrau att poesi blir angelägen först när poeten gör sig av med alla garderingar och förbehåll. Det finns en orädd attityd investerad i hans skrivande, ett sätt att se på sig själv som helt igenom nonchalant inför de egna tillkortakommandena.

Och det är så befriande! Det är som att Burrau inte har förstått att man ska vara distanserad och avmätt för att nå framgång som svensk poet. Den här sortens ofiltrerade skrivande brukar remitteras till internetpoesin, bloggosfären … Att läsa det i bokform blir därför väldigt välkommet.  

Burrau är fortfarande ung, har fortfarande potential att ta sin poesi vidare. Hans intentioner liknar till viss del hur Lukas Moodysson skrev sina dikter när han var ung. Dessa dikter har inte åldrats särskilt väl, och det är förstås tiden som kommer att döma Burraus dikter.

Om de kommer att stå sig? Hur ska jag veta det? Jag vet bara att de är fruktansvärt bra nu, och att du har allt att vinna på att leta upp dem om du vill uppleva den oerhörda och oväntade lycka det är att läsa honom.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/7 2017)

Look, Solmaz Sharif, Översättning Ida Börjel & Jennifer Hayashida, Rámus

Solmaz Sharifs debuterade som poet med Look i höstas, och redan nu finns det en möjlighet att läsa den på svenska, i Rámus aktuella serie med amerikansk poesi. De behåller den engelska titeln, av skäl som blir uppenbara när man läser.

Det speciella med Sharifs bok är vad hon gör med språket. Att uttrycka sig så om en poet låter måhända som en truism, invänder den otåliga läsaren. Nåväl: det rör sig om konceptuell dikt, som utgår från en ordlista som USA:s försvarsdepartement har iordningställt. Uppslagsordet ”look” har en speciell, oöversättlig betydelse, som har med minor att göra: ”in mine warfare, a period during which a mine circuit is receptive of an influence”. Börjel och Hayashida översätter: ”vid krigsföring med minor är ~ den period under vilken en minas bana är mottaglig för påverkan”. De översätter alltså bokstavligen ”influence” med ”påverkan”, men vad de missar är den kusliga eufemismen i originalet, där ”an influence” inte är något annat än ett ersättningsord för ”a person”.

Annars ska jag inte gnälla över översättningen. Börjel har gedigen erfarenhet av konceptuell poesi, och Sharif låter ordboken vara ett återkommande mönster i dikterna, med versala påminnelser om kriget. Så här kan en dagbokssida se ut: ”Mycket trevlig middagsbjudning. Söta OFFER och mör / lammkötts-SKADA av det CIVILA slaget. / Lämnade ut min SKRIVELSE OM ERBJUDANDE OCH GODKÄNNANDE till den EFTERTRAKTADE INTERNA PUBLIKEN, nådde SÖKT VERKAN och SÖKT MOTTAGANDE …”

Det är i viss mån söndersprängda dikter, ibland bokstavligt, med ord som utelämnats och kvar står frustrerande fragment, där interpunktionen indikerar ett otillräckligt innehåll. Då kan det likna den typ av censur som är krigets dagliga föda. Det är en slags poesi som inte låter sig fixeras, som på något sätt är kvar i tillblivelsestadiet, och det kan inte tillräckligt ofta inskärpas, att vad man lär sig av att läsa poesi är att den kan se ut hur fan som helst – man måste lära sig läsa på nytt varje gång, uppfinna en läsart.  

Till en början är jag ganska oengagerad, saknar en ingång till dikterna och tycker att det är jobbig läsning, både till innehåll och form, och att Sharifs knep är sökta, utnyttjade av andra.

Men mina tvivel blåser snabbt bort. Jag imponeras av hur hon låter det sakliga tonfallet liksom smyga på en det otäcka innehållet. Successivt införlivas också de militäriska orden, infiltrerar dikterna och – ja, så att säga annekterar språket. Så som krigsorden gör. Krigets språk är ju amerikanska, och därför kan det vara svårt för svenskan att åstadkomma balansgången mellan idyll och inferno.

Det som också blåser bort invändningarna är den berättelse som växer fram, som måste växa fram långsamt. Där det singulära diktjagets röst ersätts av ett kollektivt tonfall. Det låter lite som hos Walt Whitman, och då tänker jag inte i första hand på ”Song of Myself”, utan på de dikter han skrev under amerikanska inbördeskriget.

Som krigsord har alltså ”look” konnotationer till minan, men som civilt ord är det frågan om att se, och Sharif är angelägen att verkligen nå fram till en annan människa – att se henne:

                      varje foto är en frånvaro,

                      något som är borta, det vill säga

                      ett ögonblick, städer tidvis,

                      en rundtursbåt som balanserar

                      ovanpå ett tvåvåningshus

                      flera kilometer från stranden

Citatet är från den långa dikten ”Personliga tillhörigheter”, som skildrar en död farbror, Amoo, och böljar fram över 30 sidor, och utgör en provkarta över vad Sharif redan med denna debut är mäktig: att skapa storslagen elegisk dikt, som når ut över språkgränser. Ett fotoalbum skickar iväg minnet och associationerna, och dikten pejlar olika uttrycksformer. Den känns allt annat än sökt. Diktjaget skärskådar Amoos händer och fötter, och låter sorgen ta plats – helt naturlig, helt nödvändig, helt ofrånkomlig. Det sker återigen med hjälp av fotot, och det mest vardagliga av allt, när det visar Amoo i färde med att skala ett äpple:

                      det var de nakna tårna

                      som fick mig att gråta

                      för jag insåg då att han hade tår

                      och för att de, dammiga av den vita

                      ökensanden, såg ut

                      som tårna på ett lik

                      medan hans händer bearbetade ett skal

                      någon decimeter ovanför jorden

I sitt sluga efterord demonstrerar Börjel och Hayashida att även Sharifs dikt är en översättning, genom att hon tar de främmande orden från den militära ordboken och ger dem en ny innebörd i dikten. Då överförs de från staten till individen, eller för att uttrycka det annorlunda: från byråkratin till det mänskliga.

Det är ju en formidabel uppgift Sharif har utfört, och jag blir mer och mer övertygad om vilken fantastisk bok hon har skrivit. I sista dikten, ett coda, har de versala orden försvunnit, och vad som då återstår är något mindre storslaget, men inte mindre fängslande.