Den ensamma staden. Om konst, ensamhet och överlevnad, Olivia Laing, översättning Karin Andersson & Sofia Lindelöf, Daidalos

”In the city there's no place for love / It's just used to make people feel better / It’s not like us / I got this sickness as I got off the train / Now it chafes away at my heart / Until nothing remains”.

Ingen har beskrivit stadens ensamhet bättre än Stuart Staples i Tindersticks låt ”City Sickness”, där likgiltigheten, ödsligheten och mjältsjukan förstärks av att melodin till skillnad från de flesta av deras låtar inte är en ballad med stråkar, utan den är glättig och snabb – som staden, tänker jag.

Olivia Laings bok Den ensamma staden är en essä om exakt de känslorna som Tindersticks låt förmedlar. Liksom Colin Wilson gjorde i sin klassiska studie The Outsider på 50-talet utgår hon från en privat erfarenhet för att skildra ensamheten som en estetisk strategi. I hans fall blev han övergiven av flickvännen en julhelg, medan Laing, den engelska kritikern, befinner sig i New York, lämnad av sin älskade. Wilson studerade hur manliga författare från Dostojevskij fram till Camus gjort utanförskapet till en litterär trop, och Laing i sin tur vänder sig i första hand till konsten.

Det sker genom att fyra utstuderat ensamma konstnärer tillägnas var sitt kapitel, konstnärer som verkat i New York: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, samt David Wojnarowicz.

En av stadens paradoxer är att den förstärker ensamheten, ju fler människorna omkring dig är, som om det är först när du omges av folkmassan du blir varse vidden av hur ensam du är. Men också själva stadsytan, vill jag hävda, inpräntar din känsla av ensamhet, din upplevelse av ensamheten.

Att Laing vänder sig till bildkonsten är inte så märkligt, även om det innebär att hon tappar några perspektiv. Även om hon i slutkapitlen tar in psykoanalytiker tror jag hon hade tjänat mer på att konsultera filosofer och sociologer. Varför inte Jean Baudrillard – i synnerhet hennes kapitel ”Spegelvärlden”, om den ensamhet som frodas tack vare internet och de sociala medier, riktigt skriker efter att ges en mer hållbar teoretisk förankring.

Men de goda sidorna överväger, för det här är en på många plan fascinerande bok. Laing skriver om det skamliga i ensamheten, och det är en fruktbara metod att så att säga utnyttja sig själv i undersökningen. Översättningen har också fångat ett slängigt, vardagligt tonfall, som ger tilltalet en intim prägel.

Vad som dominerar är dock utförliga resonemang kring de fyra konstnärerna, och där kan hon exempelvis dekonstruera något så uttjatat som Hoppers ”Nighthawks”, och ge den en ny lyster. Hade du tänkt på detaljen att det nattöppna kaféet saknar dörr? De fyra individerna därinne har ingen möjlighet att ta sig därifrån. Eller att det är Hoppers enda tavla där glaset är så dominerande i bilden? Han målade den 1041, strax efter attacken mot Pearl Harbor, med hot om att nazisterna skulle flygbomba USA, och hans hustru har berättat hur frustrerad hon var över att han var så nonchalant att han inte ens skaffade mörkläggningsgardiner trots att de bodde under ett takfönster.

Ännu mer imponerad blir jag över kapitlet om Warhol, som det är så lätt att avfärda, men här blir jag för första gången nyfiken på riktigt på den konst han skapade. Inte enbart för att en biografisk bakgrund tecknas, men mer för att det är lätt att se hans konst som ett lönlöst försök att passa in. Det gemensamma för de fyra utvalda konstnärerna är ju deras sårbarhet, som hantering av tidigare trauman, och oförmåga att klara sig i den reella världen. Hon behandlar Warhol kärleksfullt, och skriver så engagerat om hans tillkortakommanden att jag blir beredd att omvärdera min syn på hans konstnärskap. Vad konst till stor del handlar om är ju att jobba med sina förutsättningar – det som finns för handen – och Warhol kunde inte annat än förekomma sina fiender genom att blotta svagheterna och förstärka bristerna.  

När Laing skriver om Wojnarowicz, som umgicks med skumma typer, blir det tydligt hur insatt hon är i de destruktiva krafter som sätts igång av självföraktet: ”Varför försätter man sig i en så riskfylld situation? För att det känns som något inom en helt saknar värde.” Laing använder de egna erfarenheterna för att gå djupare in i förståelsen av den konst hon skriver om – inte alls för att placera sig själv i rampljuset.   

Historien om Warhol är också, visar Laing, historien om Valerie Solanas, och historien om Wojnarowicz är också historien om Greta Garbo. Historien om stadens ensamhet är också historien om Klaus Nomi och AIDS-epidemin på 80-talet, som tog 66 000 personers liv enbart i New York. Och profetiskt kunde Sherry Tuckle på 80- och 90-talet förutse hur det kravlösa umgänget på de sociala medierna liknar psykoanalysen, och att teknologin ger näring åt den ensamme.  

Det här är balanserat skrivet, klokt men inte snusförnuftigt, och vare sig dömande eller naivt, ens när Laing skriver om den möjligen olämpliga bild- och textvärld Darger efterlämnade. I stället ser hon hur han kan utagera sin olyckliga barndom, genom att ikläda sig rollen som både förövare och offer i sin konst, och att det han skildrar må uppfattas som grymma fantasier, men vi har sett det levas ut i verkligheten också, inte minst under 2000-talet.