Alt menneskelig. En bok om Stig Sæterbakken, [red] Audun Lindholm, Cappelen Damm

Sällan har läsning gjort mig så skvätten som när jag läste Stig Sæterbakkens sista roman Genom natten, publicerad året innan han begick självmord. Det är en roman som går raka vägen in i förtvivlan och upphäver gränsen mellan fiktion och liv. Den värsta kritikerklichén är när någon skriver: ”ingen som läser detta kan undgå att känna detta …” Därför nöjer jag mig med att min läsning av denna svarta klenod är min läsning.

Och så fungerar ofta litteraturen. Att försöka förmedla de upplevelserna är ju stört omöjligt, även om jag gillade läraren Martin Ahlstedts blygsamma vittnesmål på twitter, att en av hans elever sagt: ”Du tvingar oss inte till intresset men du tvingar oss att inse att det redan finns där”. Så träffsäkert sagt!  

Sæterbakken var en förmedlare av litteratur, i egenskap av redaktör och essäist som talade sig varm för författare som Faulkner, Poe, Cortázar och Strindberg – den sistnämnde av den anledningen att han är så ojämn. Men i första hand var Sæterbakken skönlitterär författare. Liksom många andra debuterade han som poet, och erövrade sedermera en position som en av Norges mest uppburna och stridbara författare.

Nu har Audun Lindholm samlat ett stort antal texter om honom, i en makalöst vacker gul volym med Andreas Töpfers minst sagt begåvade formgivning. Titeln Alt menneskelig ska nog uppfattas som en allusion till Terentius kända rad ”Intet mänskligt är mig främmnade”. På det gula omslaget anas två cirkelformade figurer som går in i varandra, röda streck som tatuerats in i den gula bokhuden. Och nog kan det sägas att Sæterbakkens prosa är en tatueringsskrift som märker läsaren för evigt (den här läsaren, bör jag väl tillägga, för att undvika klichépolisen).

Det är ett skandinaviskt samarbete med texter på norska, danska och svenska. Karl Ove Knausgård har skrivit en förbluffande kort text på endast två sidor, Carl-Michael Edenborg en desto längre, svidande privat text, om skammen som drivkraft för Sæterbakken. Ja, hela boken rör sig mellan helt olika typer av text, men det gemensamma för dem är att ingen skriver hagiografiskt.

Vi kan läsa en rörande text om gymnasisten Stig som ger ut en diktsamling i 8 exemplar, Om – en banal diktsamling. Sedan följer den egentliga debuten redan som 18-åring. Det är rörande nostalgiskt att ta del av dessa historier om det unga snillet, som också passade på att spela synthpop i band som GRÅ (lysande namn, förstås). Perioden kring 1980 ser ut att ha varit en fin tid för norsk surrealism. Just den här författarens övergång från poesi till prosa kanske hade förtjänat en mer grundlig genomgång, men annars är det smidigt att läsa texterna i en följd, tack vare att alla verkar ha skrivit på ett osynligt kontrakt att inte vara insmickrande eller underdånig. Därav blir det en osalig blandning av rolig röra, konstruktivt kaos, och burdusa kurtiser. För den delen erkänner ju Sæterbakken själv kaoset som en nödvändig princip för skapandet, medan de flesta andra författare gör allt för att upprätthålla en ordning.     

Redan som ung var Sæterbakken radikal i sin estetik, och det är med en slående mognad han arbetar fram sin säregna metod. I korthet: att följa det onda, det usla, det farliga, så långt det bara går. Att gå mot gränsen. Trond Haugen skriver fint om poesin, och med citat kan vi ana att det ändå var en potentiellt stor poet som Skandinavien gick miste om 1986: ”Mitt siste øyekast er en dråpe som / triller ut av en englemunn / jeg har gitt lys til / verden, og nå / vil jeg  sove / i mørke”.  

En fras som upprepas flera gånger: ”Mine lykkeligeste øyeblikk som forfatter er når jeg har skapt noe som jeg er usikker på om jeg kan stå inne for.” Många vittnar om hur viktig musiken var för Sæterbakken, däribland band som Antony & the Johnsons, Current 93, i synnerhet när de arbetade med texter av Carlo Gesualdo, samt Coil och Joy Division.  

Sæterbakken strävade efter en konstsyn som ett annat – något större, eller oerhördare. Ett sätt att hantera livets otillräcklighet. Bra konst är trasig. Detta blir en tydlig röd tråd genom de olika texterna. Leif Høghaug skriver om hur Stirner, Nietzsche och Freud ger delar till en förståelse, ett anat samband mellan de olika böckerna. Katrine Heiberg om tvivlet. Cathrine Strøm om översättargärningen – främst slovakisk poesi, men även Teratologens infama mästerverk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, en bok som verkar ha haft liknande funktion för Sæterbakken som Genom natten har för hans egna läsare. Vidare: Alexander Viken om ondskan, och en berättigad fråga: ”Skulle Célines människoförakt, som var lika uppriktigt som hans läkargärning, vara egentligen vara intressant om den endast var en estetisk övning,som mycket av den senare affekterat transgressiva litteraturen är?” Susanne Christensen om hur familjen bär på inneboende skräck, i rakt nedstigande led från gamla folksagor, men också hos HC Andersen och Astrid Lindgren. Hon påminner också om att Genom natten fick Ungdomens kritikerpris, utdelat av landets gymnasieelever.

Med en märklig gradering kallar Jan Arnald Sæterbakken för Skandinaviens ”mörkaste”. Som alla sanningar är det en förenkling. Ingen eld utan rök. I Sæterbakkens privata kanon fanns det också plats för Kalle Anka. Några texter är extra sorgliga: Henning Hagerups nekrolog från Vagant, till exempel. Även när det inte är uttalat är såret närvarande i texterna om den här skadade människan.

Självmordet är en skugga, svår att inte förhålla sig till vid läsningen av de författare som väljer denna utväg, i den mån det nu är ett val. Mycket kan man gräla om, men att fördöma någon som tar sitt liv – det gör man bara inte. Det påverkar ens tolkning, inte minst genom att det är något som har gett pessimismen sista ordet. ”Varför är litteraturen så farlig?” frågar mina elever ibland. Svaret ligger i frågan (som ordagrant snarare lyder: ”Varför begår alla poeter självmord?”). Det är farligt att umgås med det skrivna. Det är farligt också att läsa. Om du håller det för osannolikt har du inte lärt dig läsa än.

Sist i boken finns några intervjuer, som visar en kvicktänkt, associativ människa, med en skev humor som doppar sina repliker i sardoniskt underskruvade spontaniteter. Det är en intelligens på en ny måde, som det heter på danska. Lindholms arbete är, liksom tidskriften Vagant som han är redaktör för, uttalat skandinaviskt och flerspråkigt. Det är också i linje med Sæterbakkens intentioner, där han planerade storslagna gemensamma projekt för Sverige, Norge och Danmark. Den tiden är sannerligen inte förbi, uttalar jag utopiskt.         

Hur ska Sæterbakken bäst sammanfattas? Som ärlig och kompromisslös, onekligen, men också mångsidig – och ändå märkvärdigt enhetlig. Jag får bilden av någon som lever lika intensivt som han skriver, men som också visar en oerhörd närvaro i det han läser. Diskussionen av hans essäistik är inspirerande läsning, och exemplen visar att det ju är så vi ska läsa – med närvaro. Han kallar det kontakt – en beröring – och demonstrerar att det är en metod som hade sin inledning i en läsning av Burroughs Naked Lunch som 15-åring. Den kontakten blir till tack vare språket, och är inte beroende av intrig eller plot. Och här sker mötet interspråkligt.    

Tjevengur, Andrej Platonov, översättning Kajsa Öberg Lindsten

Ämnet är större än personerna i Andrej Platonovs massiva roman Tjevengur från 1928. Länge brottas jag med individer som helt tappas bort i denna krönika om provinsstaden Tjevengur, i synnerhet den unge Sasha, den godtrogne unge bolsjeviken som ständigt förvägras bli den huvudperson jag inbillade mig att han skulle vara. Men det går också att läsa det här som en sovjetisk Middlemarch, där George Eliot på 1800-talet så att säga uppfann såpoperan med sin rundmålning av engelsk landsbygd. Den politiska såpoperan, kanske ska tilläggas.

Platonov har ju också ett politiskt ärende, kring kollektivet, människans relation till maskinerna, och hur vi nyttjar och utnyttjar varandra. Hans roman är både burdus och uppsluppen, där han arbetar lika hårt med ironins distans som medkänslans närgångenhet. Jag läser den som en mångstämmig pikaresk, full av perspektivbyten och även en del magisk realism. Det finns en hetsighet i Platonovs stil, en rastlöshet som underlättar läsningen av denna länge åsidosatta roman.

(Också publicerad i Vi 12/16)

Luftmensch, Joanna Rzadkowska, Bokvennen

Joanna Rzadkowska gav ut en science fiction-diktsamling 2012, och återkommer nu med sin andra bok Luftmensch. Med ett motto från Stanislaw Lem (Solaris) återknyts det till s/f, medan det andra från Robyn lite oväntat återknyter till Nietzsche (övermänniskan och dansen). I fallet Robyn kanske det är ett av de sällsynta fallen då sånglyrik fungerar bättre i bokform än i sjungen form.

Tekniken är fortsatt i fokus för Rzadkowska, och på tal om fokus är det påtagligt att det här är en poet som lägger stor vikt vid sina avslutningar. Det är ett sätt att förskjuta tyngdpunkten mot diktens slut, som kan erinra om Larkin och Ekelöf, för att ta två exempel på poeter som liksom tar ett djupt andetag inför sin dikts oåterkalleliga slut.

På tal om luft, alltså. En ”luftmänniska” är på jiddisch en opraktisk människa, men det kan förstås också syfta på en flyktig människa utan förankring i tillvaron. Jag fuskläser mig till detta i Ine Sunde Laviks recension av den här samlingen i senaste numret av Bokvennen Litterær Avis (BLA), en recension som jag för övrigt inte är helt ense med, då den bygger sin negativa inställning på att Rzadkowskas dikter ofta är för ensidigt berättande. Det är en recension som underskattar det suggestiva anslaget, de dunkla och nästan kusliga antydningarna i flera av dikterna: ”Du er den eneste som vet / det værste jeg har gjort”.   

Det är så en av de tidiga dikterna avslutas, och det griper tag, i kraft av sin definitiva kadens. Det här kan tas som ett generellt råd till den som tycker att poesi är svårt: börja med sista raden. Där finns ofta en nyckel som låser upp bryderierna. Fusk? Förmodligen, men jag lovar att inte skvallra – för den delen kan lite fusk behövas när poeterna i allmänhet är så förbaskat luriga.

Jag gillar hur Rzadkowska så att säga utgår från det konkreta, från det vardagliga, så som stadslivet, trafiken, fattigdomen, städsysslorna, arbetet, träningen – här kommer andningen in, och biologin. Hon skriver om hur svårt det är att traggla sig fram, hur svårt det är att bara klara sig. I dikten ”Musehjerte” gör hon en jämförelse mellan den lilla musens hjärtslag (670 slag i minuten) och blåvalen (6 slag i minuten). Nyligen var jag med på skolans dissektion av just skogsmusens pyttelilla hjärta, i det fallet ställd i förhållande till älgens betydligt mer gigantiska hjärta. Och så ofattbart tungt älgens hjärta är, till att börja med!

Maskinerna, och människans relation till dem. Här visar Rzadkowska hur människan, som inom sig bär skogar, kontinenter, alltid är större än mekaniken. Tänk bara på den snillrika scenen i Jane Campions Pianot, där Ada med ryggen mot kameran stirrar rätt in i den mörka skogen och kameran zoomar in mot hennes hår med alla sina knutar och sedan hur bilden växlar från hennes mörka till skogens mörka knutar. ”I am large, I contain multitudes”, med Walt Whitmans ord.

Livet är mångdimensionellt, ja, och där är ledan en viktig komponent. Enda sättet att klara sig helskinnad är ju att bli förtrolig med ledan, med ångesten, med det hopplösa. Att läsa poesi av den här kalibern är en bra förberedelse, eller en bruksanvisning till det som går under beteckningen ”livet”.

Det världsliga avlyssnas. Luften ger oss förutsättningar att sväva, men också att sväva ut, att dels nå det omöjliga, och dels att göra oss omöjliga. Luften blir en distansskapande fristad, men också – med Paul Celans ord – en grav (från ”Dödsfuga”): ”där ligger man inte trångt”, som han så klarsynt påpekar. Vi kan också göra oss okontaktbara där, eller ta oss fram likt flygplan. I Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero lyder ju den emblematiska inledningen: ”People are afraid to merge on freeways of Los Angeles.”

Luftmänniskor är alltid fattiga. Rzadkowska visar att poesin är kapabel till en större eller snarare högre grad av känslighet. Hennes prognos är allvarlig: ”Vi er forstadiet. / Forstadiet til en maskin.” Just vårt förhållande till maskinen är en allvarlig fråga: hur vi håller på att göra oss beroende av dem, och därmed bortrationaliserar något. Vårt hjärta? Vår själ? Det här var aktuella frågor på 80-talet (Rzadkowska är född 1986), men borde definitivt inte vara mindre aktuella nu på 2000-talet. Men det är inte enbart därför det här är en ytterst läsvärd bok.  

Nä, jag läser med stigande – upp i luften, liksom – bestörtning, dessa besynnerligt nedtonade varningar. Kanske luftmänniskan ändå ska uppfattas som den mest markant förankrade människan, hon som fattat vad det går ut på, som fattat vad som håller på att hända. ”All I poet can do today is warn”, som Wilfred Owen sa redan för 99 år sedan.

Rzadkowska har skrivit en välkomponerad bok, där de korta dikterna åstadkommer kraftiga avtryck. Det är dikter fulla av oväntade inslag, som i en av de många vardagliga dikterna, som skildrar en begynnande tristess som ändå förefaller vara hanterbar. Men i det trygga finns ett skri av förtvivlan: ”Jeg eier ting (mest bøker), / en gammel sofa, / en bil jeg kaller Moby Dick. / Jeg har fått lese poesi. / Jeg har kjent varmen fra en kropp / som foraktet meg.” Marken är inte riktigt krattad för den avslutningen: den är lika plötslig som ett stenskott, eller ett skärsår när du hackar lök – med en kniv så vass att du inte känner snittet, bara ser hur blodet börjar täcka skärbrädan.

Nytte og utførte gjerninger, Tone Hødnebø, Kolon

De senaste åren har vi följt den danska poesivågen, med dess sensationellt begåvade poeter. Ska raden sträckas ut till domedagen? kan en undra, med Macbeths ord. En svensk poesiläsare bör därefter ställa sig frågan: vad händer i Norge? Vi har tack vare Marie Lundkvist kunnat läsa Steinar Opstad på svenska i två böcker, men inte mycket annat.

Att det händer saker bevisas om inte annat av Tone Hødnebø, som visserligen långt ifrån är någon nybörjare. Hon debuterade 1989, och har bland annat översatt Emily Dickinson och Anne Carson, och ger nu ut sin sjätte diktbok: Nytte og utførte gjerninger. En titel jag inte riktigt blir klok på, även om jag till nöds begriper den. Hjälper det om jag vänder mig till bokens motto från Francis Bacon, om att handlingarna är både garanter och säkerheter för sanningen? Kanske.

Gillar man Dickinson och Carson, då gillar man ju poesi som är både intelligent och dråplig – barnslig i sitt allvar, ungefär. Hødnebøs bok är strängt indelad i tre avsnitt, men strängheten luckras upp genom att de speglar varandra. En spegling som också förekommer inne i sviterna, som om de vill visa att upprepningen är ofrånkomlig. Ofrånkomlig, men också obönhörlig. Det är en poesi som hämtar sin näring i ekot.

I del I finns 21 korta texter, i del II typ vanliga dikter, och så del III med 17 nya korta dikter – fast nya, nja, snarare variationer på de 21 korta i del I, samt att del III räknar nedåt (ett grepp som är svindlande i sin enkelhet, men som också alstrar en oro). Och så speciellt hon skriver, Hødnebø!

Så här borde alla memoarer se ut: kortkorta dikter, laddade med innebörd, förtätade glimtar mer än djuplodande utredningar som vänder på minnets alla stenar, skrivna på en prosa lika grå som stenens undersida. Hødnebøs poesi är lika tät som Linda Boström Knasugårds kartläggning i poesiromanen Välkommen till Amerika.

Diktjaget är 8 år när hon börjar skriva dikt. En utsaga som är sann i sin trovärdighet, trovärdig i sin sanning. Att skriva poesi är vårt ursprungliga möte med både ett språk och en existens. Det behöver inte vara svårare eller märkvärdigare än så. För min del började det med verserna i Ivan Aguelis geniala ”Kattresan”. Upplevelsen av ett ”åh!”

Hødnebøs grepp är att vara kortfattad. Ur det tillknäppta tilltalet växer en självkänsla fram. En lyrisk värld där upprepningen är ett huvudsakligt modus. Där det handlar om att förhålla sig till något som redan existerar. Hon skriver en hisnande slags dikt, som jag skulle vilja kalla vertikal – till skillnad från mången samtida dikt, som lägger sig horisontellt över sitt innehåll. Här går rörelsen uppåt och nedåt, i ascension och descension. Med brasklappen att ascensionen är av profan art.

Det är också en intellektuell och analytisk poesi, något som jag säger med viss tvekan. För nu blir en del potentiella läsare skrämda: blir det inte svårt då? Det är en fråga om intresse. Jag skickar sms till skolans biologilärare när jag undrar om fakta om människohjärtat stämmer (det är lördagkväll, hon svarar ändå rätt snart).

En lista med tio kvinnor som gjort pionjärinsatser inom naturvetenskapens område. Däribland Ada Lovelace, Byrons dotter – eller, borde jag säga Annabelle Milbankes dotter, då det var modern som var mattesnillet, ”parallellogrammens drottning”, som Byron kallade henne – som nedtecknade en algoritm i sitt samarbete med Babbages mekaniska räknemaskin, en algoritm som räknas som det första dataprogrammet. Både i del I och III finns en dikt om Ada, med rader som rör sig (vertikalt) och skapar nya sammanhang beroende på var i dikten de placeras. Godtycke eller analys?

Men för en kvinna som intresserar sig för naturvetenskap är det enda tänkbara slutet att bli Frankensteins brud. I Hødnebøs värld förekommer också Medea som ett alternativ, och det är förstås nedslående att det är ont om utvägar. En annan återkommande trop är några stackars bin i en trädgård, och jag kan inte låta bli att tänka på Maja Lundes dystopiska roman Binas historia, eller Åsa Maria Krafts lika dystopiska diktsamling från förra året, Randfenomen, som också pekar fram mot en värld där bina har utplånats.  

Det här är poesi som gör sig beroende av sin kontext, sin helhet. Det är en genomtänkt och helgjuten bok, och att bryta loss enstaka bitar är orättvist. Men eftersom jag nämnde Ada Lovelace kan jag demonstrera hur raderna fungerar när de byter plats. Den första dikten avslutas:

                      Jag spør deg om hva det fins mest av,

                      setninger eller tall?

                      Du snur deg bort, og svarer ikke.

Så här inleds då den andra dikten tillägnad Ada:

                      Jeg spør deg om en setning,

                      men du snur deg bort og sier:

                      hva fins det mest av,

                      setninger eller tall?

Jag läser Tone Hødnebø som en poet som förhåller sig till regler lite nonchalant, samtidigt som hon är sträng i sin relation till de stora perspektiven. En vanföreställning om så kallad intellektuell poesi är att den saknar känslor – till dem vill jag anbefalla den här boken, som liksom Anne Carsons gränsöverskridande böcker visar att känslor och förnuft inte har några vattentäta skott mellan sig. Åtminstone inte när poeten tar sitt uppdrag på allvar.   

Hvorfor er jeg så trist når jeg er så søt, Ingvild Lothe, Kolon

Snygga människor är oftast ointressanta. Jag behöver inte utveckla det – lika lite som de snygga behöver utveckla en personlighet. Visst, peka ut dina undantag tills fingret blir blått, men tendensen är tydlig. Skönheten är ditt kapital, du klarar dig bra så. Fast, i ärlighetens namn är väl människor i allmänhet rätt tråkiga. Därför måste vi – de flesta av oss, de osnygga – arbeta hårt för att bli intressanta.

Tur att det finns poesi då, kan jag tänka. Jag blev så glad i morse när jag läste Linus Gårdfeldt, poeten, som la ut texten om i en DN-text som tydligen uppmärksammade något så efemärt som hans födelsedag. Han svarade på en fråga om uppfattningen att poesi är svårt: ”Det är ett stort missförstånd. Det är väl snarare så att poesin är en konstform med ovanligt mycket frihet, både för den som utövar den och för den som tar del av den.” Ja, verkligen. Att läsa poesi är inte en fråga om att bli ”intelligent” eller ”djup” (vad dessa begrepp nu står för). Livet blir större av att läsa poesi. Du har bara att fatta det eller gå vidare, gå till något annat.

Ur en allt blodigare tampong kryper en fjäril fram, ur en öppning som liknar den vagina dentata som lär vara mannens primära mardröm. (Googla om du inte vet: det här är ingen föreläsningssal.) En teckning av Krister Kanck, ett bokomslag svidande vackert.

Födelsen: det nya livet. En vacker bild av poesin. Ingvild Lothe är ingen poet som föds med den här boken, även om det heter att det är hennes första bok (den egentliga debuten skedde med en chapbook förra sommaren tillsammans med bland andra Anna Axfors och Elis Burrau. Lothes bidrag var boken Litt lyst til å pule, litt lyst til å dø.

Jag gillade den, och det finns ingen anledning att revidera det omdömet. Det är som att Lothe gett sig fan på att avstå från att skriva reguljär poesi: att hon är fullt kapabel till det visas om inte annat bland annat i den allra sista dikten, den majestätiska ”Som en dronning”, som är en av de bästa (reguljära) dikterna jag har läst i år. En fullt fungerande, seriös, normal dikt. Men oftast vill hon fula till det. I en ombytlighetens poetik, där du inte kan ana fortsättningen. Ett skrivande som i någon mån liknar den nya unga danska poesin: kaxig, talspråklig, spontan, in your face.

Bokens undertitlar pekar ut innehållet gott nog: ”VANNFAST KAJAL (SVART)”, ”FANATISK APATISK”, ”DET SEKSUELLE HELVETET OG MEG”, ”100 % ÆRLIGHET”. Ungefär så är det att läsa de här dikterna. Rörelsen går från idyll till misär. Erfarenheterna är tunga att bära. Livet är för djävligt. En typiskt uppväxtskildring. Sådant som har gjorts förr.

Lothe skriver om att vara snygg men känns sig fel. Att leva i rädsla. Barndomens skräck: tänk om jag inte är normal? Det är ett ibland rysligt förlopp som skissas fram, med död och galenskap. Så småningom – det vill säga, alldeles för kvickt – blir diktjaget tonåring, någon som lever ”på luft og hat”, och även om indignationen får rösten att bli sårig och sprucken är depressionen tät och autentisk: ”hva føler jeg? ingenting / savner jeg noe? nei / hva ønsker jeg meg? valium. rødvin. tung søvn.”  

Att vara ung = att vara cynisk. Jo då, nog känns det igen. Cynismen kan bli ett försvar för den som vill slippa bli sviken, att man gör sig osårbar genom att inte förvänta sig någonting. Världen vill dig ändå mest illa. Inte alla? Nä, men många, kanske de flesta. Att ens orka fortsätta då. Det är väl det konstiga, kanske större och svårare att ta in än att det finns människor som väljer att tro på Gud. Lothe ”hoppas” i stället för tror – det är en givande ståndpunkt. Tror jag. Hoppas jag, menar jag.

Att vara ung = att vara misantropisk. Lothe, född 1990, visar tydligt en misantropisk inställning. Är det en fas? Riskerar hon inte att bli en av E.M. Ciorans många epigoner. Hans svartsyn, hur estetiskt hållbar den än är, har något trotsigt infantilt över sig. Äcklet är en återvändsgränd. Men jag tror Lothe är medveten om det. Därav den ombytlighet som ledsagar hennes uttryck.

Att vara ung = att konstant undra vad det är för fel på folk. Dessa godmodiga lallande fån i sin omgivning. Vad är då det märkvärdiga med Lothes uppväxtskildring?

Jeg mister mobiltelefonen

Jeg mister bankkortet

Jeg mister nøklene

Jeg mister lysten til å leve

I den mån det är gripande: du känner igen det, har gått igenom det, har varit där. Att erfara hur djävligt det är att leva. Vad man då gör för att ta sig någorlunda helskinnad ur det: vänder sig till poesin. Lothe visar att poesin kan vara så mycket, så mycket annat än de tidigare giltiga definitionerna. Det görs med en ostyrighet som är rätt truligt charmig.

Världen är falsk. Lothe tar sig rätten att vara slö, slapp och likgiltig. Det går an när man är ung, försöker jag teaterviska till de här latent subversiva dikterna, som är så nonchalanta, och nästan chockerande ibland både till tematik och stilistik. De kan också bjuda på en oväntad dråplighet: ”Da jeg sa jeg var et dyr i senga / mente jeg dovendyr / Beklager misforståelsen”. (Dovendyr betyder sengångare, ha!)  

Argonauterna, Maggie Nelson, översättning Karin Lindeqvist, Modernista

Den amerikanska romanessän (essäromanen?) har ovanligt nog hittat fram till svenska läsare i år, med ett flertal exempel: Chris Krauss I Love Dick och Kate Zambreons Hjältinnor påminner om varandra, och Jenny Offills Avd. för grubblerier hör väl också dit, liksom i viss mån Leslie Jamisons Empatiproven, samt James Woods Så nära livet man kan komma. Jag vet: det finns fler exempel, men de här är de jag har haft tid att läsa hittills. En blandform av självbiografi och roman och litteraturkritik i sin bredaste form, så kanske begreppet essä är det enda som på riktigt täcker in det.

Dit hör också Maggie Nelsons Argonauterna, som kom ut förra året, och nu – liksom Krauss och Zambreno på Modernista – i svensk översättning av Karin Lindeqvist. Det är en på många sätt strålande bok. En bok som imponerar, som vågar vara pretentiös utan att det blir tillgjort och störtlöjligt.

Det är en bok om analsex, knogtatueringar, Beckett och Wittgenstein – och då har vi fortfarande inte lämnat första sidan … Sedan? I raskt tempo tecknas konturen av en okonventionell kärlekshistoria – fast stopp: vad då ”okonventionell”? Vad är queert? En graviditet, svarar Nelson, och det här är, bland mycket annat, en bok om en graviditet. Maggie Nelsons graviditet. Hennes kärleksrelation med konstnären Harry, som föddes som kvinna men håller på att bli man. Alltså: en bok om kärlek, men också om genus. En bok om familjebildning. En bok om äktenskap. En bok om mödraskap. En bok om intimitet. En bok om att skriva. En bok om normalitet. En bok om skam. En bok om abjektionen (Kristeva). Men också: ”Snarare är det den gemensamma, förkrossande insikten om vad det innebär att leva i ett patriarkat.” En queer bok om det queera.  

Tempot är forcerat, och det är ju ofta så med dessa amerikanska essäister, där de flesta är kvinnor, att de skriver lite som Camille Paglia gjorde på 90-talet, typ iklädd utrustningen för en amerikansk fotbollsspelare. Det är både ett plus och ett minus – en fråga om temperament, beroende på om du föredrar denna hetsjakt på idéerna eller exempelvis James Woods sävliga resonemang.

Nelson är kvicktänkt, har en sardonisk humor som är inspirerande att ta del av. Här används romanformen som en form för undersökning. Hur långt räcker orden till? Långt, alldeles för långt, men aldrig tillräckligt. I den grekiska myten var Argonauterna sjömännen på skeppet Argo, i sällskap med Jason på jakt efter det gyllene skinnet. Nelson lånar en tanke från Roland Barthes, att frasen ”jag älskar dig” måste få sin betydelse utbytt varje gång den ändras, och likaså kan delarna i skeppet Argo bytas ut utan att skeppet byter namn.

Låter det krångligt? Jag har goda nyheter till dig: att läsa den här boken innebär att du måste vänja dig vid att byta ut dina tankar, utan att du därmed blir något annat än den du är. Du är Argo, get used to it.

Och det är faktiskt befriande med den här ambitionen hos Nelson. Hennes föreläsningar är nonchalanta. Associationerna flödar. En bra bok ska ju utmana. Ofta när jag läser sådant kan jag bara tänka ”vad är det här ens?” Nelson går in i och ut ur – in ur och ut i – teorierna. När Eve Kosofsky Sedgwick, Luce Irigaray och Judith Butler är flitiga källor, då vet du att du får putsa läsglasögonen. Nelsons text svämmar kanske över ibland, blir enbart plump. Eller poänglös. Eller bara smaklös, som när hon skämtar om när en abort ska vara laglig – två dagar efter förlossningen, spekulerar hon.

Men vad gör vi då? När orden inte räcker till – när språket går sönder, eller att vi bara kan konstatera att språket är sönder, att det är trasigheten som är dess kännetecken. Och vi människor är lika trasiga. Som det heter hos Depeche Mode: ”We're damaged people / Praying for something / That doesn't come from somewhere deep inside us / Depraved souls / Trusting in the one thing / The one thing that this life has not denied us […] When you're in my arms / The world makes sense / There is no pretense / And you're crying / When you're by my side / There is no defense / I forget to sense I'm dying”.

Att läsa den här boken kan också påminna om hur det var att läsa Jeanette Winterson för länge sedan, när hon var briljant – egensinnig, berusad av den vackraste av engelska glosor: effrontery! Det slags roman Virginia Woolf drömmer om i Ett eget rum, som förresten kanske är den bok som tydligast är en föregångare till de här moderna amerikanska essäromanerna (romanessäerna?).

Nelsons uppsåt är klart feministiskt, med konkreta exempel på härskartekniker och förtryckande strukturer.

Här finns några uppmuntrande ord, som jag skickar vidare till den Camilla Läckberg som blev gramse av Helena Granströms artikel i Expressen 21/11 2016. Få saker provocerar så mycket som föräldraskapsråd. I all välmening ville nog Granström bara få Läckberg att inse att föräldrar som använder bestraffning som metod lär barnen att deras värde ligger i att anpassa sig. Läckberg var inte sen att spela ut kortet där kvinnor sablar ned kvinnor, men Nelsons mening handlar mer om att kvinnor inte litar på kvinnor. Med konkreta exempel visar hon att råd mottages på helt andra sätt när de ges av män.

I den här boken finns dessutom det som borde bli det slutgiltiga ordet om vad som är allra viktigast i ett föräldraskap, när hon resonerar kring sin son: ”Jag vill aldrig göra misstaget att behöva honom lika mycket som han behöver mig.” Vsg, klipp ut orden och sätt dem på kylskåpet om du funderar på att bli förälder. Och om du är känd: tänk på att vara varsam med hur du skildrar ditt barn i sociala medier, så det går inte lika illa som för Loudon Wainwright som skrev låten ”Rufus Is A Tit Man” 1975.   

Det finns en del saker i översättningen av Argonauterna som jag inte är helt överens med. Anglicismer är måhända oundvikliga. Ett stilprov kan se ut så här:  

”Jag skickade stycket inte därför att jag på något vis hade uppnått dess sinnesfrid. Jag skickade det i förhoppningen att jag en dag kanske skulle – att en dag kanske min svartsjuka skulle dämpas och jag skulle kunna se namnen och bilderna som andra ristat in i din hud utan disjunktion eller avsmak. (Alldeles i början gjorde vi ett romantiskt besök hos dr Tattoff på Wilshire Boulevard, båda två fnissiga av lycka vid tanken på att nollställa ditt förflutnas konto. Vi gick därifrån förtvivlade över priset, över att det var osannolikt att vi någonsin skulle få bort bläcket helt.)”

I original:

”I didn't send the fragment because I had in any way achieved its serenity. I sent it with the aspiration that one day I might—that one day my jealousy might recede, and I would be able to behold the names and images of others inked onto your skin without disjunct or distaste. (Early on we made a romantic visit to Dr. Tattoff on Wilshire Boulevard, both of us giddy at the prospect of clearing your slate. We left crestfallen at the price, the improbability of ever completely eradicating the ink.)”

”Fragment” och ”stycke” är väl inte riktigt samma sak. Här missas också den snygga allitterationen ”disjunct or distaste”, vilket man får leva med i en översättning – dock blir då ordvalet ”disjunktion” lite opassande. Det är ofta så med teoretiska begrepp, att de inte helt obekymrat kan vandra mellan olika språk, och det som låter avslappnat på engelska blir ibland onödigt stramt på svenska. Men är det inte också lite felaktigt att låta de namn och bilder som tatuerats in på hans hud – hans förra älskare – i den svenska versionen reduceras till namn och bilder som ”andra” ristat in? Innebörden är kanske densamma, fast det är vidöppet för missförståndet.

Värre är kanske den onödigt omständliga svenskifieringen av engelskans LGBT, som här blir LHBTQ, och då kan jag naivt undra om det inte i så fall för säkerhets skull borde heta LHBBTQ. (Lesbiska, Homo-, Bi-, Bögar, Trans-, Queer.) Enstaka fadäser som det hyperkorrekta ”grejor” i stället för ”grejer” är bara dålig stilkänsla (kolla SAOL annars). Likaså är det frekventa bruket av styggelsen ”även fast” något som sticker i ögonen.  

I ärlighetens namn är nog det här en ovanligt svåröversatt bok, och det finns många förtjänster med översättningen också. Nelson skriver en besvärlig, poetisk prosa – hon har gett ut fyra diktsamlingar – och står för ett skrivande helt utan skyddsnät. Fint ändå att hennes stil har fångats upp av Lindeqvist, och att vi får läsa henne på svenska.

Självporträtt med bisvärm, Jan Wagner, översättning Aris Fioretos, Rámus

Jan Wagner är namnet på en begåvad tysk poet. Jag ska inte låtsas om att jag hört talas om honom förut. Tvingas jag nämna en levande tysk poet får det bli Hans-Magnus Enzensberger, och det är väl på tiden att jag lär känna någon yngre (Enzensberger är född 1929, Wagner är född 1971). Förvisso, Durs Grünbein känner jag också till.

Grünbein är översatt av Aris Fioretos, samme man som nu tolkat Wagner, i ett urval från de sex diktböcker som publicerats under 2000-talet. Det har resulterat i boken Självporträtt med bisvärm. Till det speciella hör de bundna versformerna. Däribland sonetten, och haikun – två svåra former, som av allt att döma behärskas till fullo. Det finns saker att säga om haikun – som vi strax blir varse.

Wagner har nära till de hisnande perspektivväxlingarna. Ett vanligt problem hos skickliga versmakare är att tekniken kan skymma innehållet, men här blir formen sekundär, där form och versfötter osynliggörs. Det är också roliga dikter att läsa: poesin är ett bra medel när komiken är målet – och vice versa.

Innehållsmässigt är det gott om resedikter – ofta från USA, vilket kan vara deprimerande läsning dessa tider, i synnerhet när Wagner så ofta använder ordet ”presidenten”. Resedikten är ju generellt en svår genre, av två anledningar. Antingen blir det torftiga vykort, eller så blir det excentriska vykort. Jag vet inte vad som är värst. Wagner förefaller åtminstone ha tagit intryck av platsen. I några av bildikterna är det som att läsa Tranströmer: ”strålkastarnas ljuskäglor trevade – ömkliga / insektsspröt – efter den dolda solen: / allt var mindre och trängre”. Jag vill ha ett kommatecken där i sista raden – något som håller igen kopplingen mellan ”mindre” och ”trängre”, en cesur, men den finns inte där.

Poesin lever av och lever i sådana frågor. Hos Wagner görs rörelsen mer intensiv med den sparsamma kommateringen. För att inte tala om hans vidlyftiga överklivningar! Hans dikter lever gott på de djärva associationerna, det dristiga bildspråket. Ett sätt att koppla ihop företeelser som i mindre grad bygger på visuella överensstämmelser, och mer på språkliga förbindelser. Jag blir återigen påmind om Tranströmer, och den man som ”somnar in krökt i ett nej”. Det ser ut så också hos Wagner, med språkliga föreställningar som flammar upp, oväntade men självklara. Det kan röra sig om gondoler som blir ”svarta semikolon / mellan palatsens berättelser”. Här finns även välfunna miniatyrer, som nöjesparkens ”sockrade skrik” och örnens öga, ”lika starkt som en espresso”.  I sådana stunder påminner det om imagism. (Vad originell jag är, tänker jag, tills Wagner själv nämner Pound i den sista texten, ”Isbiten på spisplattan. Ett samtal”. Äsch.)    

Men Wagner vet också när han ska vara obskyr, och när han ska vara glasklar. Han vet exakt när sprickorna ska förhöja skönheten i dikten. Han är inte heller rädd för vare sig det storslagna eller det småskurna. Det blir en rörelse i dikterna, från de stora frågorna till de små perspektiven. Jag vet inte om Wagner direkt skriver om Gud, om han är vanvördig eller uppskattande, och det finns något otryggt i detta.

Det roliga kan å andra sidan också bli påfrestande, i synnerhet en viss sorts ordvitsande (Lex Joyce), och det kan medges att jag ibland himlar med ögonen och ibland svimmar av briljansen, eller åtminstone darrar till med imponerad blick. Så är det med det som är bra på riktigt: man kommer inte överens med det, för det bråkar, finner sig inte till rätta. Finner sig inte, eller bara – finner inte. En gnista dysterkvist och ett spann spefullhet finns hos mången god poet. Och en del spetsfundighet. Och en stark dikt om en pitbull, som hotar att bli klassisk som makalös djurdikt tillsammans med alla makalösa kattdikter.

I det pigga efterordet skriver Fioretos med sedvanlig vighet om en poet som givetvis liknar honom själv, så pass att man möjligen med visst fog kan undra hur mycket det här är en ny bok av Fioretos själv. Urvalet är i vilket fall generöst, med minst tolv dikter från vardera bok, samt ett kortare ”samtal”. Det är väl alltid svårt att bedöma översatt poesi.   

Så också med haiku, som man väl kan säga ofta låter bättre än den är. Det vill säga: en haiku är spontan och direkt, vacker men har kort levnadstid. Den är versformernas tomtebloss. Flera av Wagners haiku är förbluffande bra. Tycker jag nu, men hur låter de om några månader? Jag väjer ut en:

                      de vilda gässen

                      svärtar himlen, flygaska

                      som drar söderut

Jag gillar det informella ”drar söderut”, men fascineras också av bilden av fåglarna, svärtan som åstadkoms, och hur den kopplas till det besynnerliga ordet ”flygaska”. 

På internet har Malte Persson roat sig med att översätta sju dikter, och några dikter överlappar varandra. Det finns en uppenbar affinitet mellan både Wagner och Persson och Persson och Fioretos, men Perssons versioner går sällan lika direkt in i det nonchalanta talspråk som Fioretos ofta väljer. En strof ur dikten ”haute coiffure” lyder i original:

                      draußen heulten hunde, frisch geschnitten
                      sträubte sich mein nackenhaar,
                      und in mir riß der wolf an seiner kette

Så här hos Persson:

                      därute skällde hundar, nyfriserat
                      reste sig mitt nackhår, medan
                      vargen inuti mig slet i kedjan

Jämför Fioretos:

                      ute ylade hundarna, nyklippt

                      reste sig nackhåret,

                      och i mig slet vargen i sin kätting

Några fler exempel på hur Perssons formellare ordval till vänster kan brytas mot Fioretos mer vardagliga till höger:

musealt objekt                 museiföremål                  

tjänarskara                       tjänarstab

flakonger                          flaskor

golvets släta kakel           glatta kakelplattor

tussarna                            fluffet

Nu när jag har tappat alla läsare med den här översättningsutvikningen kanske jag behöver påpeka att Wagners dikter ofta innehåller så mycket mer än det som är skrivet i dem. Han är både liderligt lärd och spänstigt anspråkslös. Det här är en bok att återkomma till, antar jag – och har tomteblossen slocknat, finns det nog annat här som fortsätter lysa.

Självförtröstan, Ralph Waldo Emerson, översättning Ola Klippvik, Vikbopress

Det är snudd på svindlande, hur sju så framstående författare kunde vara verksamma i Amerika under samma tidsepok, grovt räknat mitten av 1800-talet och ett par decennier före och efter. Melville, Whitman, Dickinson, Hawthorne, Thoreau, Poe, Emerson. Äldst av dem: Ralph Waldo Emerson, och kanske minst ryktbar i Sverige.

Kanske det blir lite ändring på det nu när Ola Klippvik översätter den klassiska essän ”Self-Reliance” från 1841, som ”Självförtröstan”, och ger ut den på det egna förlaget, som en makalöst snygg liten bok. Nästan hälften av utrymmet ägnas åt ett efterord. Det är 99 år sedan den förra översättningen, signerad August Carr, så att säga att det är på tiden är ju en underdrift.

Själv läste jag den, tillsammans med en handfull andra essäer av Emerson, när jag pluggade engelska. I mitt genombläddrade exemplar av de 2459 sidorna i Norton’s Anthology of American Literature, Volume 1 är Emerson-texterna flitigt annoterade.  

Självförtröstan är en unik text. Man kan säga åtskilligt om klokheten som redovisas, att det är en klokhet som bottnar i ödmjukhet, och som åstadkommer eftertankens insiktsfulla slutsatser. Emerson pekar också fram mot Whitmans grandiositet. För paradoxen är att först den självupptagne kan kosta på sig omsorg om andra. Varför är det så? Det handlar nog om tryggheten i det egna jaget. Om stabiliteten. Om att ha ett tydligt definierat centrum – något helt annat än det vedervärdiga uttrycket ”att brinna för något”.

Att läsa Emerson innebär att följa en konsekvent tankelinje. Några rader kan korsbefruktas med idéer från andra verk. Sålunda skriver han i denna essä: ”I varje genialiskt verk känner vi igen våra egna avvisade tankar: de återvänder till oss i ett visst slags alienerat majestät.” I essän ”The American Scholar” skriver han: ”There is some awe mixed with the joy of our surprise, when this poet, who lived in some past world, two or three hundred years ago, says that which lies close to my own soul, that which I also had well nigh thought and said.” Med andra ord: det är med hjälp av en rörelse mellan bekanta men även obekanta idéer som Emerson skriver. Och han lever upp till sin doktrin, att läsaren erfar den där känslan av igenkänning.

Emerson skyggar inte för att uttrycka vad han verkligen menar. Han hyser de starka åsikterna, underbyggda mindre av yttre empiri än av inre rannsakan. Hela förutsättningen för hans filosofi är att modifiera Marcus Aurelius uråldriga maxim att vända sig inåt. Dock är essäns inledande motto om att inte söka utanför sig själv hämtat från en annan romersk författare, satirikern Persius, något Klippvik lite slarvigt avstår från att nämna. Sällan låter Emerson så modern som när han raljerar över människans resande – du kan ändå inte fly dig själv, förmanar han barskt, och det kan erinra om hur Satan yttrar sig i Miltons Paradise Lost: ”Which way shall I fly / Infinite wrath and infinite despair? / Which way I fly is hell; myself am hell”.

Att läsa Emersons essä nu, 2016, detta vidriga år, ger förtröstan. Det speciella med dåtidens skribenter – för amerikanskt vidkommande alltså en septett av närmast obegriplig kaliber – är att de var iakttagare. Vad har det blivit av oss? I första hand är vi otåligare. Vad vi har gått miste om är alltså en förmåga att uppskatta långsamheten, att invänta tillvarons svar. N.B. svar som också kan innebära ytterligare frågor, eller med Almqvists besynnerligt träffsäkra ord, djup under djup. Men vi har förlorat kapaciteten att uppskatta den förvirring och den frustration som uppstår när vi inte erbjuds de kvicka fixarna.

Ofta luftas den infantila tanken att ”vad hade den och den … (oftast Stig Dagerman, Strindberg, Voltaire) sagt om nutida händelser”, alltså underförstått att vi saknar deras indignation och moraliska resning. Men vi kan inte få tillbaka förlegade ideal, och människans framsteg sker på gott och ont. Vi förlorar somt, och vinner somt. En del föreställningar hos Emerson är jag glad att vara utan, men jag kan också sakna – enormt sakna – en del andra. Det jag mest saknar är nog hur självklart det rätta blir hans ledstjärna.

Den skenbart enkla aforism-genren lockar till sig mindre talangfulla författare ibland. Med pinsamt resultat – det vill säga, att det som lyser så starkt i skaparögonblicket slocknar rätt snart. Men det går att bryta loss Emersons ord, och se hur användbara de är. Nietzsche gjorde det, och – som Klippvik pedagogiskt påpekar i efterordet – även vår Ekelund och norskarnas Hauge. Här finns en källa till det ofta goda humör som talar även i deras texter, hur svårmodiga de än är.

Det är en essä om självständighet. Bra litteratur utgör ju de egentliga självhjälpsböckerna. Emersons enkla råd lyder: ”Gör ditt jobb”! (Jag bifogar utropstecknet för effektens skull.) För vem ska annars göra det? Emerson har en tilltro till människans förmåga, till hennes inre potential. Använd de egna intrycken.  

Att leva genuint, som han säger. Det betyder verkligen något annat 2016 än det gjorde 1841. Emerson försöker bortse från erfarenheterna, och i stället förlita sig på intuitionen. Brasklapp: det här låter onekligen farligt som fan, i synnerhet nu när Trump blir president och England väljer Brexit och Sverigedemokraterna växer sig allt större, detta år då Oxfords ordbok väljer ”post-truth” till årets ord. Men vi måste våga tro att vi har förutsättningen för det genuina inom oss – vad blir det av oss annars?

”Ponera att du skulle motsäga dig själv; än sen.” Den här raden är ju närmast identisk med något av det mest kända från Walt Whitman, speciellt i det engelska originalet: ”Suppose you should contradict myself; what then?” Whitmans ord, från strof 51 i ”Song of Myself: ”Do I contradict myself? / Very well then I contradict myself”.

I Emersons dikt ”Merlin” förutspås en ny sorts amerikans poet: ”The kingly bard / Must smite the chords rudely and hard, / As with hammer or with mace; / That they may render back / Artful thunder”. Det här var ord som var som skräddarsydda åt Whitman, som hänfört utropade: ”I was bubbling, bubbling, and Emerson brought me to the boil.” Enligt Lyndall Gordon är det tänkbart att också Emily Dickinson kan ha inspirerats till sin aviga poesi och otillbörliga rim av Emersons dikt, inte minst när han i avslutningen talar om systerpoeter: ”Subtle rhymes, with ruin rife / Murmur in the hour of life, / Sung by the Sisters as they spin”. Fast Gordon verkar missa att vad som åsyftas är de grekiska moirerna, ödesgudinnorna.  

Efterordet är långt, lite spretigt, men ibland också vackert: ”Emersons ’ord av lysande ensamhet’ är vid närmare anblick en brygga mellan vardag och dröm.” Klippviks översättning är klar och följsam, utan att bli onödigt tväraktuell. I många fall väljer han smått arkaiserade ord, utan att det stör helhetsintrycket. I några enstaka fall är jag oense, som när originalets ”regrets” blir ”bitterhet”, eller den möjliga anglicismen när ”all external support” blir ”all utländsk support”. Främst är det en personlig röst som talar i översättningen, som ger oss en Emerson som kan tala rätt till oss även 2016. Och som vi behöver den rösten nu –