Den
amerikanska romanessän (essäromanen?) har ovanligt nog hittat fram till svenska
läsare i år, med ett flertal exempel: Chris Krauss I Love Dick och Kate Zambreons Hjältinnor
påminner om varandra, och Jenny Offills Avd.
för grubblerier hör väl också dit, liksom i viss mån Leslie Jamisons Empatiproven, samt James Woods Så nära livet man kan komma. Jag vet:
det finns fler exempel, men de här är de jag har haft tid att läsa hittills. En
blandform av självbiografi och roman och litteraturkritik i sin bredaste form,
så kanske begreppet essä är det enda som på riktigt täcker in det.
Dit
hör också Maggie Nelsons Argonauterna,
som kom ut förra året, och nu – liksom Krauss och Zambreno på Modernista – i
svensk översättning av Karin Lindeqvist. Det är en på många sätt strålande bok.
En bok som imponerar, som vågar vara pretentiös utan att det blir tillgjort och
störtlöjligt.
Det
är en bok om analsex, knogtatueringar, Beckett och Wittgenstein – och då har vi
fortfarande inte lämnat första sidan … Sedan? I raskt tempo tecknas konturen av
en okonventionell kärlekshistoria – fast stopp: vad då ”okonventionell”? Vad är
queert? En graviditet, svarar Nelson, och det här är, bland mycket annat, en
bok om en graviditet. Maggie Nelsons graviditet. Hennes kärleksrelation med
konstnären Harry, som föddes som kvinna men håller på att bli man. Alltså: en
bok om kärlek, men också om genus. En bok om familjebildning. En bok om
äktenskap. En bok om mödraskap. En bok om intimitet. En bok om att skriva. En
bok om normalitet. En bok om skam. En bok om abjektionen (Kristeva). Men också:
”Snarare är det den gemensamma, förkrossande insikten om vad det innebär att
leva i ett patriarkat.” En queer bok om det queera.
Tempot
är forcerat, och det är ju ofta så med dessa amerikanska essäister, där de
flesta är kvinnor, att de skriver lite som Camille Paglia gjorde på 90-talet,
typ iklädd utrustningen för en amerikansk fotbollsspelare. Det är både ett plus
och ett minus – en fråga om temperament, beroende på om du föredrar denna
hetsjakt på idéerna eller exempelvis James Woods sävliga resonemang.
Nelson
är kvicktänkt, har en sardonisk humor som är inspirerande att ta del av. Här
används romanformen som en form för undersökning. Hur långt räcker orden till?
Långt, alldeles för långt, men aldrig tillräckligt. I den grekiska myten var
Argonauterna sjömännen på skeppet Argo, i sällskap med Jason på jakt efter det
gyllene skinnet. Nelson lånar en tanke från Roland Barthes, att frasen ”jag
älskar dig” måste få sin betydelse utbytt varje gång den ändras, och likaså kan
delarna i skeppet Argo bytas ut utan att skeppet byter namn.
Låter
det krångligt? Jag har goda nyheter till dig: att läsa den här boken innebär
att du måste vänja dig vid att byta ut dina tankar, utan att du därmed blir
något annat än den du är. Du är Argo, get
used to it.
Och
det är faktiskt befriande med den här ambitionen hos Nelson. Hennes
föreläsningar är nonchalanta. Associationerna flödar. En bra bok ska ju utmana.
Ofta när jag läser sådant kan jag bara tänka ”vad är det här ens?” Nelson går
in i och ut ur – in ur och ut i – teorierna. När Eve Kosofsky Sedgwick, Luce
Irigaray och Judith Butler är flitiga källor, då vet du att du får putsa
läsglasögonen. Nelsons text svämmar kanske över ibland, blir enbart plump. Eller
poänglös. Eller bara smaklös, som när hon skämtar om när en abort ska vara
laglig – två dagar efter förlossningen, spekulerar hon.
Men vad gör vi då? När
orden inte räcker till – när språket går sönder, eller att vi bara kan
konstatera att språket är sönder, att
det är trasigheten som är dess kännetecken. Och vi människor är lika trasiga.
Som det heter hos Depeche Mode: ”We're damaged people / Praying for something /
That doesn't come from somewhere deep inside us / Depraved souls / Trusting in
the one thing / The one thing that this life has not denied us […] When you're
in my arms / The world makes sense / There is no pretense / And you're crying /
When you're by my side / There is no defense / I forget to sense I'm dying”.
Att
läsa den här boken kan också påminna om hur det var att läsa Jeanette Winterson
för länge sedan, när hon var briljant – egensinnig, berusad av den vackraste av
engelska glosor: effrontery! Det
slags roman Virginia Woolf drömmer om i Ett
eget rum, som förresten kanske är den bok som tydligast är en föregångare
till de här moderna amerikanska essäromanerna (romanessäerna?).
Nelsons
uppsåt är klart feministiskt, med konkreta exempel på härskartekniker och
förtryckande strukturer.
Här
finns några uppmuntrande ord, som jag skickar vidare till den Camilla Läckberg
som blev gramse av Helena Granströms artikel i Expressen 21/11 2016. Få saker
provocerar så mycket som föräldraskapsråd. I all välmening ville nog Granström
bara få Läckberg att inse att föräldrar som använder bestraffning som metod lär
barnen att deras värde ligger i att anpassa sig. Läckberg var inte sen att
spela ut kortet där kvinnor sablar ned kvinnor, men Nelsons mening handlar mer
om att kvinnor inte litar på kvinnor. Med konkreta exempel visar hon att råd
mottages på helt andra sätt när de ges av män.
I
den här boken finns dessutom det som borde bli det slutgiltiga ordet om vad som
är allra viktigast i ett föräldraskap, när hon resonerar kring sin son: ”Jag
vill aldrig göra misstaget att behöva honom lika mycket som han behöver mig.”
Vsg, klipp ut orden och sätt dem på kylskåpet om du funderar på att bli
förälder. Och om du är känd: tänk på att vara varsam med hur du skildrar ditt
barn i sociala medier, så det går inte lika illa som för Loudon Wainwright som
skrev låten ”Rufus Is A Tit Man” 1975.
Det
finns en del saker i översättningen av Argonauterna
som jag inte är helt överens med. Anglicismer är måhända oundvikliga. Ett
stilprov kan se ut så här:
”Jag
skickade stycket inte därför att jag på något vis hade uppnått dess sinnesfrid.
Jag skickade det i förhoppningen att jag en dag kanske skulle – att en dag
kanske min svartsjuka skulle dämpas och jag skulle kunna se namnen och bilderna
som andra ristat in i din hud utan disjunktion eller avsmak. (Alldeles i början
gjorde vi ett romantiskt besök hos dr Tattoff på Wilshire Boulevard, båda två
fnissiga av lycka vid tanken på att nollställa ditt förflutnas konto. Vi gick
därifrån förtvivlade över priset, över att det var osannolikt att vi någonsin
skulle få bort bläcket helt.)”
I
original:
”I didn't send the fragment
because I had in any way achieved its serenity. I sent it with the aspiration
that one day I might—that one day my jealousy might recede, and I would be able
to behold the names and images of others inked onto your skin without disjunct
or distaste. (Early on we made a romantic visit to Dr. Tattoff on Wilshire
Boulevard, both of us giddy at the prospect of clearing your slate. We left
crestfallen at the price, the improbability of ever completely eradicating the
ink.)”
”Fragment” och ”stycke” är
väl inte riktigt samma sak. Här missas också den snygga allitterationen
”disjunct or distaste”, vilket man får leva med i en översättning – dock blir
då ordvalet ”disjunktion” lite opassande. Det är ofta så med teoretiska
begrepp, att de inte helt obekymrat kan vandra mellan olika språk, och det som
låter avslappnat på engelska blir ibland onödigt stramt på svenska. Men är det
inte också lite felaktigt att låta de namn och bilder som tatuerats in på hans
hud – hans förra älskare – i den svenska versionen reduceras till namn och
bilder som ”andra” ristat in? Innebörden är kanske densamma, fast det är
vidöppet för missförståndet.
Värre
är kanske den onödigt omständliga svenskifieringen av engelskans LGBT, som här
blir LHBTQ, och då kan jag naivt undra om det inte i så fall för säkerhets
skull borde heta LHBBTQ. (Lesbiska, Homo-, Bi-, Bögar, Trans-, Queer.) Enstaka
fadäser som det hyperkorrekta ”grejor” i stället för ”grejer” är bara dålig
stilkänsla (kolla SAOL annars). Likaså är det frekventa bruket av styggelsen
”även fast” något som sticker i ögonen.
I
ärlighetens namn är nog det här en ovanligt svåröversatt bok, och det finns
många förtjänster med översättningen också. Nelson skriver en besvärlig,
poetisk prosa – hon har gett ut fyra diktsamlingar – och står för ett skrivande
helt utan skyddsnät. Fint ändå att hennes stil har fångats upp av Lindeqvist,
och att vi får läsa henne på svenska.
(?? kan heta både grejor och grejer, enligt SAOL... att läsa är väl inte lyckan att hitta "fel"?)
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera