Självporträtt med bisvärm, Jan Wagner, översättning Aris Fioretos, Rámus

Jan Wagner är namnet på en begåvad tysk poet. Jag ska inte låtsas om att jag hört talas om honom förut. Tvingas jag nämna en levande tysk poet får det bli Hans-Magnus Enzensberger, och det är väl på tiden att jag lär känna någon yngre (Enzensberger är född 1929, Wagner är född 1971). Förvisso, Durs Grünbein känner jag också till.

Grünbein är översatt av Aris Fioretos, samme man som nu tolkat Wagner, i ett urval från de sex diktböcker som publicerats under 2000-talet. Det har resulterat i boken Självporträtt med bisvärm. Till det speciella hör de bundna versformerna. Däribland sonetten, och haikun – två svåra former, som av allt att döma behärskas till fullo. Det finns saker att säga om haikun – som vi strax blir varse.

Wagner har nära till de hisnande perspektivväxlingarna. Ett vanligt problem hos skickliga versmakare är att tekniken kan skymma innehållet, men här blir formen sekundär, där form och versfötter osynliggörs. Det är också roliga dikter att läsa: poesin är ett bra medel när komiken är målet – och vice versa.

Innehållsmässigt är det gott om resedikter – ofta från USA, vilket kan vara deprimerande läsning dessa tider, i synnerhet när Wagner så ofta använder ordet ”presidenten”. Resedikten är ju generellt en svår genre, av två anledningar. Antingen blir det torftiga vykort, eller så blir det excentriska vykort. Jag vet inte vad som är värst. Wagner förefaller åtminstone ha tagit intryck av platsen. I några av bildikterna är det som att läsa Tranströmer: ”strålkastarnas ljuskäglor trevade – ömkliga / insektsspröt – efter den dolda solen: / allt var mindre och trängre”. Jag vill ha ett kommatecken där i sista raden – något som håller igen kopplingen mellan ”mindre” och ”trängre”, en cesur, men den finns inte där.

Poesin lever av och lever i sådana frågor. Hos Wagner görs rörelsen mer intensiv med den sparsamma kommateringen. För att inte tala om hans vidlyftiga överklivningar! Hans dikter lever gott på de djärva associationerna, det dristiga bildspråket. Ett sätt att koppla ihop företeelser som i mindre grad bygger på visuella överensstämmelser, och mer på språkliga förbindelser. Jag blir återigen påmind om Tranströmer, och den man som ”somnar in krökt i ett nej”. Det ser ut så också hos Wagner, med språkliga föreställningar som flammar upp, oväntade men självklara. Det kan röra sig om gondoler som blir ”svarta semikolon / mellan palatsens berättelser”. Här finns även välfunna miniatyrer, som nöjesparkens ”sockrade skrik” och örnens öga, ”lika starkt som en espresso”.  I sådana stunder påminner det om imagism. (Vad originell jag är, tänker jag, tills Wagner själv nämner Pound i den sista texten, ”Isbiten på spisplattan. Ett samtal”. Äsch.)    

Men Wagner vet också när han ska vara obskyr, och när han ska vara glasklar. Han vet exakt när sprickorna ska förhöja skönheten i dikten. Han är inte heller rädd för vare sig det storslagna eller det småskurna. Det blir en rörelse i dikterna, från de stora frågorna till de små perspektiven. Jag vet inte om Wagner direkt skriver om Gud, om han är vanvördig eller uppskattande, och det finns något otryggt i detta.

Det roliga kan å andra sidan också bli påfrestande, i synnerhet en viss sorts ordvitsande (Lex Joyce), och det kan medges att jag ibland himlar med ögonen och ibland svimmar av briljansen, eller åtminstone darrar till med imponerad blick. Så är det med det som är bra på riktigt: man kommer inte överens med det, för det bråkar, finner sig inte till rätta. Finner sig inte, eller bara – finner inte. En gnista dysterkvist och ett spann spefullhet finns hos mången god poet. Och en del spetsfundighet. Och en stark dikt om en pitbull, som hotar att bli klassisk som makalös djurdikt tillsammans med alla makalösa kattdikter.

I det pigga efterordet skriver Fioretos med sedvanlig vighet om en poet som givetvis liknar honom själv, så pass att man möjligen med visst fog kan undra hur mycket det här är en ny bok av Fioretos själv. Urvalet är i vilket fall generöst, med minst tolv dikter från vardera bok, samt ett kortare ”samtal”. Det är väl alltid svårt att bedöma översatt poesi.   

Så också med haiku, som man väl kan säga ofta låter bättre än den är. Det vill säga: en haiku är spontan och direkt, vacker men har kort levnadstid. Den är versformernas tomtebloss. Flera av Wagners haiku är förbluffande bra. Tycker jag nu, men hur låter de om några månader? Jag väjer ut en:

                      de vilda gässen

                      svärtar himlen, flygaska

                      som drar söderut

Jag gillar det informella ”drar söderut”, men fascineras också av bilden av fåglarna, svärtan som åstadkoms, och hur den kopplas till det besynnerliga ordet ”flygaska”. 

På internet har Malte Persson roat sig med att översätta sju dikter, och några dikter överlappar varandra. Det finns en uppenbar affinitet mellan både Wagner och Persson och Persson och Fioretos, men Perssons versioner går sällan lika direkt in i det nonchalanta talspråk som Fioretos ofta väljer. En strof ur dikten ”haute coiffure” lyder i original:

                      draußen heulten hunde, frisch geschnitten
                      sträubte sich mein nackenhaar,
                      und in mir riß der wolf an seiner kette

Så här hos Persson:

                      därute skällde hundar, nyfriserat
                      reste sig mitt nackhår, medan
                      vargen inuti mig slet i kedjan

Jämför Fioretos:

                      ute ylade hundarna, nyklippt

                      reste sig nackhåret,

                      och i mig slet vargen i sin kätting

Några fler exempel på hur Perssons formellare ordval till vänster kan brytas mot Fioretos mer vardagliga till höger:

musealt objekt                 museiföremål                  

tjänarskara                       tjänarstab

flakonger                          flaskor

golvets släta kakel           glatta kakelplattor

tussarna                            fluffet

Nu när jag har tappat alla läsare med den här översättningsutvikningen kanske jag behöver påpeka att Wagners dikter ofta innehåller så mycket mer än det som är skrivet i dem. Han är både liderligt lärd och spänstigt anspråkslös. Det här är en bok att återkomma till, antar jag – och har tomteblossen slocknat, finns det nog annat här som fortsätter lysa.