Luftmensch, Joanna Rzadkowska, Bokvennen

Joanna Rzadkowska gav ut en science fiction-diktsamling 2012, och återkommer nu med sin andra bok Luftmensch. Med ett motto från Stanislaw Lem (Solaris) återknyts det till s/f, medan det andra från Robyn lite oväntat återknyter till Nietzsche (övermänniskan och dansen). I fallet Robyn kanske det är ett av de sällsynta fallen då sånglyrik fungerar bättre i bokform än i sjungen form.

Tekniken är fortsatt i fokus för Rzadkowska, och på tal om fokus är det påtagligt att det här är en poet som lägger stor vikt vid sina avslutningar. Det är ett sätt att förskjuta tyngdpunkten mot diktens slut, som kan erinra om Larkin och Ekelöf, för att ta två exempel på poeter som liksom tar ett djupt andetag inför sin dikts oåterkalleliga slut.

På tal om luft, alltså. En ”luftmänniska” är på jiddisch en opraktisk människa, men det kan förstås också syfta på en flyktig människa utan förankring i tillvaron. Jag fuskläser mig till detta i Ine Sunde Laviks recension av den här samlingen i senaste numret av Bokvennen Litterær Avis (BLA), en recension som jag för övrigt inte är helt ense med, då den bygger sin negativa inställning på att Rzadkowskas dikter ofta är för ensidigt berättande. Det är en recension som underskattar det suggestiva anslaget, de dunkla och nästan kusliga antydningarna i flera av dikterna: ”Du er den eneste som vet / det værste jeg har gjort”.   

Det är så en av de tidiga dikterna avslutas, och det griper tag, i kraft av sin definitiva kadens. Det här kan tas som ett generellt råd till den som tycker att poesi är svårt: börja med sista raden. Där finns ofta en nyckel som låser upp bryderierna. Fusk? Förmodligen, men jag lovar att inte skvallra – för den delen kan lite fusk behövas när poeterna i allmänhet är så förbaskat luriga.

Jag gillar hur Rzadkowska så att säga utgår från det konkreta, från det vardagliga, så som stadslivet, trafiken, fattigdomen, städsysslorna, arbetet, träningen – här kommer andningen in, och biologin. Hon skriver om hur svårt det är att traggla sig fram, hur svårt det är att bara klara sig. I dikten ”Musehjerte” gör hon en jämförelse mellan den lilla musens hjärtslag (670 slag i minuten) och blåvalen (6 slag i minuten). Nyligen var jag med på skolans dissektion av just skogsmusens pyttelilla hjärta, i det fallet ställd i förhållande till älgens betydligt mer gigantiska hjärta. Och så ofattbart tungt älgens hjärta är, till att börja med!

Maskinerna, och människans relation till dem. Här visar Rzadkowska hur människan, som inom sig bär skogar, kontinenter, alltid är större än mekaniken. Tänk bara på den snillrika scenen i Jane Campions Pianot, där Ada med ryggen mot kameran stirrar rätt in i den mörka skogen och kameran zoomar in mot hennes hår med alla sina knutar och sedan hur bilden växlar från hennes mörka till skogens mörka knutar. ”I am large, I contain multitudes”, med Walt Whitmans ord.

Livet är mångdimensionellt, ja, och där är ledan en viktig komponent. Enda sättet att klara sig helskinnad är ju att bli förtrolig med ledan, med ångesten, med det hopplösa. Att läsa poesi av den här kalibern är en bra förberedelse, eller en bruksanvisning till det som går under beteckningen ”livet”.

Det världsliga avlyssnas. Luften ger oss förutsättningar att sväva, men också att sväva ut, att dels nå det omöjliga, och dels att göra oss omöjliga. Luften blir en distansskapande fristad, men också – med Paul Celans ord – en grav (från ”Dödsfuga”): ”där ligger man inte trångt”, som han så klarsynt påpekar. Vi kan också göra oss okontaktbara där, eller ta oss fram likt flygplan. I Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero lyder ju den emblematiska inledningen: ”People are afraid to merge on freeways of Los Angeles.”

Luftmänniskor är alltid fattiga. Rzadkowska visar att poesin är kapabel till en större eller snarare högre grad av känslighet. Hennes prognos är allvarlig: ”Vi er forstadiet. / Forstadiet til en maskin.” Just vårt förhållande till maskinen är en allvarlig fråga: hur vi håller på att göra oss beroende av dem, och därmed bortrationaliserar något. Vårt hjärta? Vår själ? Det här var aktuella frågor på 80-talet (Rzadkowska är född 1986), men borde definitivt inte vara mindre aktuella nu på 2000-talet. Men det är inte enbart därför det här är en ytterst läsvärd bok.  

Nä, jag läser med stigande – upp i luften, liksom – bestörtning, dessa besynnerligt nedtonade varningar. Kanske luftmänniskan ändå ska uppfattas som den mest markant förankrade människan, hon som fattat vad det går ut på, som fattat vad som håller på att hända. ”All I poet can do today is warn”, som Wilfred Owen sa redan för 99 år sedan.

Rzadkowska har skrivit en välkomponerad bok, där de korta dikterna åstadkommer kraftiga avtryck. Det är dikter fulla av oväntade inslag, som i en av de många vardagliga dikterna, som skildrar en begynnande tristess som ändå förefaller vara hanterbar. Men i det trygga finns ett skri av förtvivlan: ”Jeg eier ting (mest bøker), / en gammel sofa, / en bil jeg kaller Moby Dick. / Jeg har fått lese poesi. / Jeg har kjent varmen fra en kropp / som foraktet meg.” Marken är inte riktigt krattad för den avslutningen: den är lika plötslig som ett stenskott, eller ett skärsår när du hackar lök – med en kniv så vass att du inte känner snittet, bara ser hur blodet börjar täcka skärbrädan.