Tjevengur, Andrej Platonov, översättning Kajsa Öberg Lindsten

Ämnet är större än personerna i Andrej Platonovs massiva roman Tjevengur från 1928. Länge brottas jag med individer som helt tappas bort i denna krönika om provinsstaden Tjevengur, i synnerhet den unge Sasha, den godtrogne unge bolsjeviken som ständigt förvägras bli den huvudperson jag inbillade mig att han skulle vara. Men det går också att läsa det här som en sovjetisk Middlemarch, där George Eliot på 1800-talet så att säga uppfann såpoperan med sin rundmålning av engelsk landsbygd. Den politiska såpoperan, kanske ska tilläggas.

Platonov har ju också ett politiskt ärende, kring kollektivet, människans relation till maskinerna, och hur vi nyttjar och utnyttjar varandra. Hans roman är både burdus och uppsluppen, där han arbetar lika hårt med ironins distans som medkänslans närgångenhet. Jag läser den som en mångstämmig pikaresk, full av perspektivbyten och även en del magisk realism. Det finns en hetsighet i Platonovs stil, en rastlöshet som underlättar läsningen av denna länge åsidosatta roman.

(Också publicerad i Vi 12/16)