Blåst!, Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur

Eva-Marie Liffner fortsätter utforska litterära miljöer i sin nya roman, som hämtar näring kring de märkliga Brontë-syskonen. Det är en djärv och avancerad roman, men också lite rörig och enformig.

Är det tänkbart att Tolkien inspirerades till sina fantasyromaner av syskonen Brontë? När de ännu var barn skapade Charlotte, Branwell, Emily och Anne sagovärldar som nog måste sägas förebådar fantasygenren. Deras världar hette Gondal och Angria, och fungerade i hög utsträckning som privata författarskolor där de i konkurrens med varandra skrev om hjältedåd och romantiska äventyr, influerade av romantikens poeter som Byron och Keats.

Eva-Marie Liffner går både ett och två steg längre i sin nya roman Blåst! Det är en svindlande fantasi med tidsresor och spöken och fiktiva karaktärer med förmåga att ta sig ut ur sin litterära värld för att klättra in i den verkliga (den oskrivna världen).

Som berättelsens nav fungerar mekanikern Ned Shaw som anmäldes försvunnen under första världskriget. Han lärde känna en viss Johnnie Tolkien, som hade lagt vantarna på ett manuskript författat av syskonen Brontë. Detta sker 1916, hundra år efter Charlotte Brontës födelse. Hundra år senare, i nutid, utför litteraturforskaren Margaret egna efterforskningar, och stöter på både hemliga texter och Neds spöke.

Liffner har skrivit en tekniskt avancerad roman, raffinerad och fängslande. Ändå vill jag inte breda ut mig för mycket om berättarteknikens förtjänster, då de hotar att skymma berättelsen. För här finns inte bara berättelsen om syskonen, nedtecknad av brodern Branwell, utan också den krigsskadade Neds historia, en man fångad i tiden och ändå fri att röra sig både framåt och bakåt i den.

Att utforska det tänkbara verkar vara Liffners styrande princip. Så skrev hon sin förra roman Lacrimosa, som spekulerade i om Almquist haft en verklig förlaga till sin karaktär Tintomara från Drottningens juvelsmycke. Det är inte mycket bevänt med fiktion som inte förmår få oss att tvivla, att på riktigt ifrågasätta världen och hur vi uppfattar den.

Blåst! som lånar titeln från den första svenska översättningen av Emilys roman Svindlande höjder är djärv och experimentell, men lider också av en viss rörighet och fallenhet för upprepningar.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2016)

Om Ofissim, Malte Persson, Bonniers

Malte Persson trampar vidare i tramsets fotspår, med aforismer som skärskådar samtiden. Det är underhållande och uppiggande, och ibland bitande allvarligt.

Ofissim är en tillbakadragen excentriker med visst drag av tvångstänkande, men för att du ska förstå den utsagan korrekt måste du först ställa dig frågan om han finns på riktigt. Svaret på den frågan är både ja och nej.

Jag tillhör inte de kritiker som betraktar fiktiva karaktärer som en uppsättning bokstäver enbart. I Malte Perssons nya icke-roman Om Ofissim är huvudpersonen verklig nog, även om det verkar som att han levde för cirka hundra år sedan. Så vem eller vad är han? Givetvis en mask som författaren håller upp, i vars skydd han kan uttrycka privata tankar.

Men också en helt egen person, även om han förevisar släktskap med ett par absurda figurer i Kafkas besynnerliga prosaböcker, liksom Nathanael Hawthornes förtjusande antihjälte Wakefield, litteraturhistoriens store lille nejsägare. 

Det är som vanligt kul att läsa Perssons infall. Liksom Lars Gustafsson är han ju både lillgammalt barn och orakelklok gubbe, och hans Ofissim är både naiv och cynisk. Mycket av förtjänsten ligger nog hos författaren, att denna genreöverskridande bok är – bland annat – en förtäckt självbiografi.

”Varhelst Ofissim behagade gå / strödde han brödsmulor efter sig, / för att de hungriga småfåglarna / säkert skulle sudda ut hans spår.” En tydlig bild av samtiden, där brödsmulorna kan ses som de inlägg i sociala medier vi föder följande småfåglar med, vår jakt på likes (som vi inte låtsas om). 

Malte Persson har sedan sin debut Livet på den här planeten (2002) etablerat sig som en av få svenska författare som lyckas förena trams med allvar. Det är gott om trams i den här boken också, ibland lite tröttsamt mycket, men också en del självironi och satir som uttrycker avslöjande insikter i våra ängsliga förehavanden.  

De aforismer som ledsagar Ofissim utmynnar ofta i att livet inte låter sig påverkas. Enda acceptabla reaktionen är att rycka på axlarna, att sluta slåss mot den verklighet som alltid ser till att få sista ordet. Så läst blir ”Om Ofissim” en levnadsmanual, där fantasin blir rättesnöret och räddningsplankan för den utsatta stackars människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2016)

Paradoxia. Ett rovdjurs dagbok, Lydia Lunch, översättning Erika Johansson, Lynx

På 80-talet var mångsysslaren Lydia Lunch med i utkanterna av The Birthday Party. Hon bodde med Nick Cave i två veckor, och tillsammans skrev de 50 enaktspjäser, som kan läsas i hans bok King Ink. Pjäserna är ojämna, och likadant kan sägas om den självbiografi hon gav ut 1997, Paradoxia. Nu finns den på svenska, och den är ojämn.

Så är också hennes karriär, som jag känner till den, mestadels från musiken, med en del bra oväsen och en del oinspirerat oväsen, av det onödigt svåra slaget. Det här är dock en relativt sammanhållen bok, relativt kort, relativt – nä, vi kan skippa ordet ”relativt” hädanefter, för det är faktiskt en väldigt extrem bok, men mer innehållsmässigt än stilistiskt.

Den har en underbar premiss: ”Inga namn har ändrats för att skydda de oskyldiga. / De är fan alla skyldiga.” Sexuellt utnyttjad av fadern från sexårsåldern lär sig Lydia att hata män, och rymmer hemifrån i de tidiga tonåren, för att leva på droger och sex. Hon dras till det hon avskyr, för att överleva. Det är ett beteende som brukar gå under beteckningen ”promiskuitet”. En del småkriminalitet följer med på kuppen.     

Rovdjuret är en lämplig metafor, om det ens är en metafor. Det är en värld full av skit som tonårs-Lydia äntrar. Smuts och svett dominerar, men det är gott om kroppsvätskor och utbytandet av detsamma. Och så mycket misär – mer än det egentligen går att kontrollera, eller härbärgera, som det brukar heta med ett nutida modeord. Cynismen blir ett skydd, när känslor blir skitfarliga. Dödslekar dominerar skeendet, där myt och verklighet glider in i varandra – nej, förresten, säg hellre då att myt och verklighet knullar med varandra, tills de närapå slår ihjäl varandra.  

Musiker som skriver prosa brukar vara om inte usla så som folk i gemen som skriver prosa, det vill säga mediokra. Lunch höjer sig klart över det snittet, och skriver en koncentrerad prosa, om än något monoton, och delvis lite väl sneglande åt karikatyrhållet. Lyckligtvis är det förhållandevis (”relativt”) pregnant och kortfattat, denna mer levnadshistoria än dagbok. Redan på 80-talet omsusades hon ju av rykten, och hennes konstnärskap på den tiden visar också att det verkligen var en annan tid, att det fanns utrymme för större mångfald då än nu. ”Just call me Lady Gaza”, brukar hon presentera sig numera, och det är förstås roligare med en subversiv Lunch än den måttligt omstörtande Lady Gaga.    

Har du läst Burroughs och Sade vet du kanske vad du får. Det är maskinellt redan i orgienal, och det är väl en inneboende brist, att hur Lunch än vrider och vänder på sig måste hon landa i det pornografiska. Vertigo ger ofta ut böcker av liknande slag, och det här är förlaget Lynx första utgåva (en underavdelning till surrealistförlaget Sphinx). Hos Vertigo dominerar manliga pornografers skildringar, så det är ett ovanligt perspektiv som ges när Lunch rör sig från objekt till subjekt. 

Hon upprätthåller ett gott humör genom fnaskandet, vilket får skildringen att närma sig pikareskgenren, där den paradoxala oskuldsfullheten hålls intakt i trots mot alla penetrationer. Lydia Lunchs frigörande ljus blir det som får hennes bok att ändå kännas hoppfull och konstruktiv, hur mycket elände hon än vräker över läsaren. Det finns också något frigörande i energin, och i det bejakande i hennes livsprojekt. Bejakande, ja, men också något farligt. Med Jeanette Wintersons ord: ”Pleasure on the edge of danger is sweet.”  

Något Lydia Lunch förstås är medveten om. Så här summerar hon sin relation med Marty, en av männen hon träffar: ”Mer levande ju närmare döden. Vårt gemensamma band var behovet av acceleration. Hastighet. Kaos. Hans ambition: att köra motocross så fort som möjligt i leriga spår och åsamka sig en massa brutna ben, en skallfraktur, oberäkneliga besök på akuten. En ursäkt för sitt beteende. Min besatthet: kraftigt ökat blodtryck, överstimulerade binjurar, att reta döden. Våra äktenskapslöften: ett löfte om att skrämma skiten ur varandra. Som de apatiska rövhål vi var. Vi levde på fruktan. Fruktan: den största av alla afrodisiakum.”  

Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer, Herta Müller, översättning Madeleine Gustafsson, Wahlströms & Widstrand

Ingen fiktiv figur existerar i skalan 1:1, säger Herta Müller i sin nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna. I mötet mellan konkret erfarenhet och fantasi uppstår hennes litteratur, hennes oupphörligt fascinerande och ofogliga litteratur, som här utvidgas i en självbiografisk bok med utgångspunkt i Angelika Klammers diskreta frågor. Svaren från Müller är uttömmande, om just hur de privata erfarenheterna är viktiga för romanerna, men också hur språket kommer till henne. Ett exempel finns i de rim hon hittade på i sitt huvud på väg till förhören i ungdomen. En språklek hon fortsätter med än i dag i sina kollage bildade från urklippta tidningsord. Dråpliga uttryck, som också märks i titlarna till hennes böcker – denna inget undantag.

I samtalen berör hon barndomsminnen, med en mor som var sargad av fem års internering i fångläger och en far som sjöng SS-sånger långt efter krigsslutet. Hon menar att individen ändå måste ta ansvar som vuxen, inte skylla ifrån sig på dåliga erfarenheter, eftersom ”barndomen har ett kort förbrukningsdatum”. Att Müllers böcker har tigandet som ursprung beror förstås på att hon härstammar från ett samhälle, det kommunistiska Rumänien, där det bokstavligen var livsfarligt att säga för mycket. Vaksamheten över ords nyanser har gett oss ett av samtidens inte bara klart bästa författarskap utan också något av de lärorikaste. Du ska läsa den här boken inte i första hand för dess klargörande åsikter om litteratur, utan för dess viktiga insikter i vad det innebär att vara människa.  

(Också publicerad i Vi 9/2016)

Shakespeare 5: Lady Macbeth

Lady Macbeth: Men vem kunde tro att den gamle skulle ha så mycket blod i kroppen?

Ett skämt från 90-talet: nyvalde presidenten Bill Clinton med hustrun Hillary tankar sin bil nära hennes hemstad, och hon känner igen han som jobbar där som en pojkvän från high school. Bill säger att om hon hade stannat kvar skulle hon ha varit gift med någon som jobbar på en bensinmack. Hillary svarar: ”Nä, om jag hade gift mig med honom hade han blivit president.”

Det var också på 90-talet Hillary Clinton, som troligen själv blir president i höst, jämfördes med Lady Macbeth, den intriganta hustrun till soldaten Macbeth som av tre häxor får höra att han ska bli skotsk kung. Hon vet precis hur hon ska gå till väga: ”Kom fram nu, andar, ni, / som tänker så på död. Avköna mig / och fyll mig nu från hjässan ner till foten / med vidrig grymhet.”

 

Marion Cotillard som Lady Macbeth i Justin Kurzels film (2015)

Hon vädjar gång på gång till makens manlighet, hetsar honom och driver fram de nödvändiga morden: ”din natur är alltför full av mänskosläktets mjölk”. Mjölk fungerar som enhetlig metafor genom hela pjäsen, inte enbart för Lady Macbeth, utan även den mördade kung Duncans son Malcolm talar om ”sämjans söta mjölk”.

Mjölken är inte enbart bildlig, utan har för Lady Macbeth en konkret koppling till hennes bakgrund. Hon säger att hon har ammat, något som antingen betyder att hon har haft egna barn eller arbetat som amma åt andras barn. Den senaste filmatiseringen (2015), regisserad av Justin Kurzel, inleds med att paret begraver sitt barn. Senare i filmen visar det sig att de tre häxorna har ett litet barn i sitt följe, som för att håna Macbeth.

Tidigare har det ansetts klarlagt att Shakespeares huvudsakliga källa till pjäsen ”Macbeth” har varit en samtida krönika av Raphael Holinshed, men förra året förseslog litteraturforskaren John-Mark Philo två romerska drottningar, Tanaquil och Tullia, som tänkbara förebilder. Shakespeare kan ha läst om dessa, som vardera arbetade hårt för att sina män skulle få makten, i ett standardverk av William Painter.  

Macbeth är i första hand en pjäs om maktens berusning, om den fartblindhet som blir följden av det orättmätiga maktövertagandet. När Macbeth inte klarar av att återvända till liket och smeta in vakterna med blod för att de ska få skulden tvingas Lady Macbeth dit: ”Nu har min hand din färg. Men bara inte / mitt hjärta var så blekt som ditt.”

Mjölk är inte den enda flytande metaforen i pjäsen. Vattnet likaså, allt ifrån hennes inbillning att ”med lite vatten frias vi från brottet” till hans mer klarsynta retoriska fråga ”kan Oceanens vatten skölja blodet från min hand?” Blodet är också framträdande, både bokstavligt och bildligt. ”Blodets tron” heter Kurosawas filmatisering, och det är betecknande att flera andra stora regissörer – Welles, Polanski – har lockats filma den här våldsamma pjäsen.

Det är blod den sömngående Lady Macbeth försöker gnugga bort från sina händer i sista akten, när hon jagas av samvetet. En lönlös syssla, som bara visar effekterna av parets egoistiska gärning. Ångern kommer för sent, och det är knappast någon spoiler att här avslöja att hon möter sin död med större värdighet än maken.  

Medan Macbeth i pjäsen reduceras till en förvirrad marionett, en stolle som vettlöst vadar i allt blodigare vatten, är hustrun en mer sammansatt figur. När hon inleder med att önska sig bli avkönad – att svika kvinnlighetens mildhet till förmån för manlighetens skoningslöshet – förebådar hon de maktstrukturer vi ser i våra dagar. En kvinnlig makthavare genomgår en process där hon också avkönas och antas äga manliga egenskaper när hon visar exempelvis handlingskraft.

Macbeth är översatt av Ulf Peter Hallberg (Norstedts 2016)

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/9 2016)

Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl, Norstedts

Det är den slumrande potentialen hos kvinnan som blivit ämnet för Anneli Jordahls senare romaner. I den förra, Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, fick vi stifta bekantskap med en huvudperson som lät den coola artisten Julie London skapa kontur till drömmarna om ett bättre liv. Drömmar som inte förmådde ta henne bortom frustrationen i ett olyckligt äktenskap och en småstad – Östersund – som vägrade bekräfta hennes existens eller ta henne på det allvar hon förtjänade.

I den nya romanen Som hundarna i Lafayette Park är Jeanette andligt besläktad med Mona. Fast här är hon i det så kallade livets slutskede, där maken dött fem år tidigare i en arbetsplatsolycka. Nu samlar hon på tidningsnotiser om just sådana olyckor, och klistrar in dem i en ”dödsbok”. Liksom Mona har hon en dålig relation med sin dotter, som skänkt henne en hund. Jeanette väljer att kalla den Boris, efter maken.

Man skulle kunna kalla Jeanettes tillvaro för patetisk. Mer än en gång under bokens inledning stör jag mig på hennes småaktiga syn på tillvaron, och inser först i efterhand att det är en del av karakteriseringen: Jordahl har verkligen ansträngt sig för att ge sin huvudperson ett autentiskt tilltal, och vi möter en romanfigur i full belysning.  

Det är i sig skickligt gjort, och lika förtjust är jag i Jordahls tuffa språkbruk, som sannerligen skär sig mot den gängse samtidsprosan, uppfylld av sin egen duktighet som den är. Jordahls kärva stil är ett välkommet inslag här, och bidrar starkt till närvarokänslan när man följer Jeanette så närgånget. Att ta del av Jeanettes tankar filtrerade genom Jordahls bitskhet är en fröjd.  

En avgörande vändpunkt inträffar redan efter knappt halva boken. Efter att ha sett en dokumentär om Angela Davis blir Jeanette intresserad av rättskämpen, och hamnar på en feministisk konferens i San Francisco. Tyvärr trasslar romanen in sig i en fars, med lättköpta poänger kring hur besvärligt det blir för en äldre kvinna med begränsade kunskaper i engelska att delta i samtal med de amerikanska akademikerna.   

Givetvis hör det här till Jordahls syfte med den här romanen, att skildra kollisionen mellan olika samhällsklasser – en tematik som även finns i den frostiga relationen mellan Jeanette och dotterns pojkvän, en smått odräglig universitetsstudent. Jag hade önskat mindre övertydlighet här, och färre förnumstiga utläggningar om politisk historia, där läsaren underskattas.

För det politiska syftet har sin givna plats i den här romanen ändå. Jeanettes notiser bildar en sorgkantad ram till berättelsen, där de bortglömda grovarbetarnas farliga liv får sin historia nedtecknad. Det är tydligt nog hur Jordahl låter Jeanettes uppassande slit ge henne förutsättningar till djupgående inlevelse med arbetarnas olyckliga öden, något som förstärks i hennes möte med rasismen. Som berättelse om identifikation och vilja till förståelse fungerar romanen ypperligt.

Det är också värdefullt med ett berättande som visar att det aldrig är för sent att lyfta blicken. Vi kan le i mjugg åt Jeanettes försenade uppvaknande, men bättre sent än aldrig. Genom att intressera sig för något som är större än den egna tillvaron sätts mekanismer i gång, och även om Jordahls slutsats må uppfattas som ett utslag av pessimism är det fortfarande att föredra framför den stagnation som är alternativet när vi navigerar oss genom olika skeenden i livet.

(Också publicerad i Sydsvenskan 19/9 2016)

Om jag dör, lämna balkongen öppen, Federico García Lorca, översättning Ingmar Simonsson & Martin Tegen, Themis

I år är det 80 år sedan Federica García Lorca sköts ihjäl. Det är en anledning så god som någon att läsa dikter av Lorca – det borde alltid finnas anledning att läsa Lorca. På senare år har hans pjäser och essäer verkat skymma sikten från poeten Lorca, men nu finns det en ny samlingsvolym som motivation till att återuppsöka en av de poeter som starkast lyckades kombinera hätskheten med vemodet.

Om jag dör, lämna balkongen öppen (titeln är från en diktrad), heter den, i Ingmar Simonsson och Martin Tegens översättningar. Föredömligt nog är den tvåspråkig, och ett antal teckningar finns med som ytterligare illustrerar spännvidden hos det elastiska estetiska snillet, med sin kontrastverkande naivitet. Det är, som jag skrev inledningsvis, underbart att få den här chansen att än en gång få upptäcka – nästan med häpnad – hur bra Lorca är som poet.

Häpnad är också något som ledsagar tonfallet i dikterna, en häpnad som konfronterar diktjaget så att säga från sidan. Lorca skriver ju helst i det korta formatet, ibland så kort att det kan upplevas rumphugget, ofullbordat – eller bara spontant och direkt. I efterordet trycker Simonsson på hans musikalitet, och ja, det är mycket av popmusikens direkthet i de här dikterna.

Otidsenligt nog talar Lorca gärna om musan – berätta inte det här för vissa av sena tiders kritiker, som nog vill ge skapandet en mer solid vetenskaplig grund. Men konstnärligt arbete är ömtåligt och flyktigt, om det ska vara något bevänt med det. Det kommer från mörka krafter inom oss, något Lorca kände till och fick honom att vända sig till ordet ”duende” för att förklara dessa ”svarta toner”. Simonsson citerar ur Lasse Söderbergs översättning från 1984: ”Duenden är således en makt och inte ett beteende, en kamp och inte ett begrepp […] Vilket innebär att det inte är en fråga om skicklighet, utan om en sann levande stil. Det vill säga om blod, om en mycket gammal kultur, om aktivt skapande …” Men det finns en nyare översättning av Marika Gedin (2009): ”Duende är alltså kraft och inte handling, det är strid och inte tanke […] Det vill säga, det handlar inte om förmåga, utan om ett verkligt levande uttryck; det vill säga, av blod, av uråldrig kultur, och på samma gång skapande i ögonblicket.”

Häpnadsväckande nog låter det inte heller omodernt – annars riskerar mycket av modernistisk poesi att mista sin glans, börja låta allt faddare ju längre tiden går (eller om det bara är jag som tröttnat på upptåg). Lorcas bildspråk erbjuder nya och oväntade kopplingar. Men vad då, det är väl poängen med metaforer, att de ska upplevas så? Förvisso, fast mer eller mindre, och när de blir för nya och för oväntade känns de bara sökta – trickset är ju att de ska vara tillräckligt förbluffande utan att imponera och pråla. Här är då Lorca återhållsam nog för att inte skapa irritation.

Vad menar jag då med Lorcas hätskhet? I hans dikter finns det både ilska och uppgivenhet, och dessa känslor rör sig parallellt. De tidiga dikterna kan ge intryck av att vara beskedliga, och nog inträffar en slags acceleration – men den sker rätt tidigt i det här urvalet, att helt plötsligt, i sviten ”Sviter” från 1921 (samma år som han debuterade, 23 år gammal!), är han inte längre gesäll, utan färdig poet.   

Och det i dessa korta dikter, så korta att de kan påminna om imagismens miniatyrer. Ögonblick, infångade i ett par pregnanta rader, uttryck som skalar av och skalar bort och bara behåller essensen. Det märks: här har skett reduktion, ett arbete för att nå det kärnfulla. Nå hjärtat av dikten. Ta bara dikten ”Första åtråns lilla visa”, som inleds så här rart: ”I den gröna morgonen / ville jag vara hjärta. / Hjärta.” Fast upprepningen av ”hjärta” så här, är det snyggt? Jo, på spanska är det sublimt: ”corazón. / Corazón.” Vilket ord! Och när de ställs så här intill varandra, vad är det som händer? Det är poesi som händer. Händer.

En poet med starkt känslopåslag. När effekten är så här häpnadsstark, då går det inte att värja sig. För att det är starkt? Ja, starkt, och slående, uppseendeväckande, och som allt starkt det som får annat att förblekna:

                      Bland gips och jasminer, var din blick

                      en svag gren med frön.

                      Jag sökte, för att ge dig, från mitt bröst

                      elfenbensbokstäver som säger alltid.

                      Alltid, alltid: min ångests trädgård,

                      din för alltid undflyende kropp,

                      dina ådrors blod i min mun,

                      din mun nu utan ljus för min död.

Det är mycket i den här boken som fungerar ypperligt, och det påminner oss också om att det ibland är det enklaste som är det djupaste. Då blir det klargörande dikt, helt enkelt, helt djupt, och jag kan vara förvånad över att de här dikterna och just den här poeten har klarat sig så oerhört bra så här länge, relativt sett. 

Sammantaget ger Simonssons efterord och kronologi en god insyn i Lorcas biografi, även om det på sina ställen är lite väl personligt hållet. Alltså en mycket välkommen bok, som bara kan uppmuntra till ytterligare utfärder till detta ett av 1900-talets allra mest centrala författarskap.

Vägen hem för Benjamin Blå, Magnus Hördegård, Hördegård Musik

Magnus Hördegård sings the blues … Det må låta som en efterhandskonstruktion när jag så här inledningsvis konstaterar det musikaliska i Magnus Hördegårds romandebut Vägen hem för Benjamin Blå. Det är i egenskap av musiker jag känner honom, och det är förstås svårt att bortse från det under läsningen. Lika svårt som att tänka bort pipan från Torgny Lindgren.

Men jag kastar mig ut, och hävdar alltså att det är musikaliskt skriven litteratur. Omslaget anger verkligheten som romanens byggstenar, och den kallas rentav ”biografisk roman”. Annars vore det en ohederlig lek med läsaren med en protagonist som delar yrkeskarriär och födelseår med författaren. Här heter han Benjamin Blå, och företar en resa till sin nu åldrade mamma Anna, för att hon ska få läsa den roman han har skrivit både om och till henne, i hennes namn.

Det är ett ovanligt projekt, dessutom djärvt, och jag finner mig väl omhändertagen av denna berättarteknik som annars hade hotat skärma av och distansera Hördegård, alla dessa lager av nivåer, från ”Benjamin” till ”Anna”.  

De vardagliga detaljerna sköts klanderfritt, och det är lätt att känna närheten – dels mellan sonen och mamman, och dels till det skildrade när de umgås i hennes kök, funderar på vilken mat som ska lagas och hennes oro över att de inte ska hinna skala potatisen. Dessa scener är oerhört levande, och fungerar klart bättre än lyriska naturskildringar där det är som att Hördegård rör sig med trollstav över naturen och ger den ett besjälat liv som den ärligt talat hade klarat sig utan. Sedermera stabiliserar sig stilen.

Nu utgör de nutida mötena mellan Benjamin och Anna en portal till de redan skrivna kapitlen som han låter henne läsa. Det är ett liv präglat av sorg, med i första hand en ung son som dör i leukemi. Strax därpå insjuknar Benjamin i cancer, och det är romanens kärna – hans tillfrisknande. Som alltså, mer än antyder Hördegård, sker med hjälp av Gud.

Mina kinder blir röda. Jag som inte har en religiös cell i min kropp (fast jag både önskar och försöker, dagligen, jag har som Jakob brottats både med och mot ”Gud”) klarar knappt av det. När jag hör någon prata om Gud får jag lust att ringa polisen.    

Mammans berättelse får autentiska anspråk, och det är skildrat med den slags närgångenhet som bara äkta fiktion kan åstadkomma. Alltså betydligt mer intimt än dokumentären klarar, och det är en god balansgång Hördegård åstadkommer när hans berättelse ges skjuts av fiktionen och lämnar sina dokumentära förutsättningar. Hon ges egenskaper och framträder som en helt levande person. Detta tack vare den originella och smått raffinerade berättartekniken, som inte heller är så iögonfallande att den överskuggar innehållet, utan det behålls ett konstant fokus på moderns historia.

Jag läser Hördegårds roman som en förvånansvärt blygsam berättelse om identiteten och vad man kan göra med sina förutsättningar. Det är en ljus roman som inte väjer för mörkret: tidigt definierar han sitt grubbleri och vemod, och efter att ha läst boken är det inte svårt att se hur den har bäring i hans person. Att på det här sättet spegla sitt eget liv i sin mors historia är en ovanlig och fruktbar idé, och det är där jag finner det blygsamma i projektet, och det är med en slags smygande ton den egna historien tar sig in, diskret och successivt, som en dov basgång i moderns redan sargade historia. Där får det egna jaget dåligt svängrum, men det kan som sagt vara just det som jag gillar med boken, att det är en så sällsynt icke-framfusig berättarröst.

Nästan provocerande tillbakadragen, snarare. Benjamin Blå söker sig själv i sin döda pappa (en karaktär som inte heller tar mycket plats i historien). Eftersom jag inte kan förlika mig med religionen – jag har mina skäl, vi har alla våra skäl – blir jag lite ilsk av den förklaringsmodell som ges till pappans död, och anar att det finns mer att hämta där. Men det är en annan historia, och det finns sannerligen tillräckligt i denna.   

Jag är Hill, Kristofer Flensmarck, Natur & Kultur

Jag är Hill heter Kristofer Flensmarcks nya roman. Han är verkligen inte den förste författaren att intressera sig för konstnären och poeten Carl Fredrik Hills bildvärld. Han nämner de flesta av dem i efterordet, som Lars Norén, Ann Jäderlund, Åsa Maria Kraft, Eva Ström, och många fler. För två år sedan utkom Jesper Svenbros briljanta diktsamling Hill, Hill, Hill, och i fjol Kerstin Norborgs nästan lika briljanta roman om systern, Marie-Louise.

Mättnad, sa du? Nåväl, Flensmarck har visat sig vara en originell författare, med både konceptpoesi (Almanacka) och en dokumentärroman om en filminspelning (Blondieland) bakom sig, så nog ska han visa sig duglig att skriva en biografisk konstnärsroman också.

Fast det är svårt, fasligt svårt, att få fason på porträttet av Carl Fredrik Hill. En roman av det här slaget bär sin tillkomsttids prägel (2010-talet alltså), på samma sätt som filmatiserade romaner oundvikligen mest speglar de kulturella värderingar och estetiska ideal som råder när den filmas.

Sålunda dominerar fragmentiseringen när Hill framträder, eftersom det är så biografiska romaner skrivs för stunden. Dock fungerar det rätt bra för en så splittrad person. Vi får korta nedslag hos ett oregerligt barn, för att raskt förflyttas till perioden i Paris och försöken att nå fram till en unik konst. Ett misslyckat försök i omgivningens ögon, som ser till att han blir inspärrad på institution som vansinnig.

Det är biografin, kort och gott. Flensmarck gör stor sak av vansinnet, av vanföreställningarna och hallucinationerna och megalomanin. Det är övertygande utfört, och obehagligt närgånget, som om författaren har suttit med förstoringsglas och följt varje rörelse hos den stackars människan som står som förebild för det här inträngande porträttet. Åtskilliga beskrivningar av vad Hill tar sig för, vad han tänker … Det är noggrant skrivet, och belöningen kommer när de minutiösa beskrivningarna följs upp av en breddad undersökning av psykologin bakom sönderfallet.

Även om det liv som skildras rör sig mot upplösning måste författaren Flensmarck ge det en form. Ur det privata virrvarret föds ett maniskt tecknande, där åtskilligt eldas upp eller blir dasspapper. Trots dessa ingrepp består hans konstnärskap som ett av de mest fascinerande – de många författarnas dragning hitåt vittnar ju också om det. Det är en säregen – för att inte säga makalös – symbolik i hans skenbart enkla målningar, och att de bär på så mycket ångest är förstås ingen efterhandskonstruktion. Det är ohyggliga målningar, även när idyllen är första intrycket.

Det mest gripande i Flensmarcks roman blir ändå porträttet av modern, den melankoliska kvinnan med poesiambitioner som får nöja sig med att låta orden glittra i de brev hon avstår från att skicka till sonen. Kanske det hade räckt ändå till en hel roman om henne, och hennes äktenskap med den principfaste mannen och relationen till den besvärlige men älskade sonen. Som roman om moderskärlek hade det kunnat bli något alldeles storslaget. 

Aftonland, Therese Bohman, Norstedts

I sin tredje roman fortsätter Therese Bohman utforska ensamhet och begär. Hon gör det med stilistisk skärpa och god blick för både individens och omgivningens förfall. 

Vi hålls länge på halster i Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den handlar om en nyseparerad kvinnlig konstprofessor i fyrtioårsåldern, Karolina Andersson. Hon är expert på kvinnobilden i symbolismens dekadenta konst från slutet av 1800-talet, och handleder en ung doktorand som säger sig kunna leda i bevis att den bortglömda svenska målaren Ebba Ellis inspirerade Franz von Stucks berömda målning av den nakna Eva omslingrad av en orm, ”Synden”.

Något dåligt ska hända, men vad det är blir länge inte klarlagt. Efter att Karolina börjat svärma för doktoranden får vi långa tillbakablickar. Liksom tidigare protagonister hos Bohman, Den drunknades Marina och Den andra kvinnans namnlösa unga kvinna, är hon neurotisk, och vantrivs med sin ensamhet.

Dessa tillbakablickar stör inte, utan bildar tillsammans med en hemresa till uppväxtens Gusum i Östergötland bakgrund till ett tålmodigt utfört porträtt av Karolina. Ja, liksom i en målning skapar dessa inslag nyanser i henne, ger henne kontur och får henne att bli en både intressant och helt trovärdig person. En kvinna som livet håller på att gå förbi.

Bohman är bra på att skapa stämningsfyllda bilder, men nöjer sig inte med det. Här finns också något ytterligare som dröjer sig kvar, som får romanen att bli något mer än bara en skildring av individens vedermödor – skarpa karikatyrer av kulturskribenter, vass analys av samtidsfrågor, klargörande redogörelser för maktspelet på universitetet. Samt precisa iakttagelser av den tunga ensamhet som Karolina bär på.

En ensamhet som lockar henne till drastiska åtgärder. Hon identifierar sig själv som en typisk missbrukarpersonlighet, med konst, sex och alkohol som de ingredienser som bedövar ångesten. Att jag nyss kallade henne ”trovärdig” är förstås en kliché: jag menar nog bara att hon är fullständigt mänsklig, och som sådan ett ganska unikt inslag i nutida svenska romaner.

Bohman är då en författare som ger sig in i känslorna med hull och hår. Det är sensuellt skrivet, men också kroppsligt. Glöm kliniska kyssar och doftlösa samlag. Det är en roman om begär av olika slag, ett inte fullt lika vanligt romanmotiv som kärlek eller svartsjuka.  

I bakgrunden tecknas en undergångsstämning, som inte ligger långt från den dekadenta fin-de-siècle-atmosfär Bohman trivs så bra med. Aftonland må vara en titel lånad från Pär Lagerkvist, men det tecknar framför allt en bild av västerlandets slutperiod. Hon kopplar ihop individens undergång med samhällets.   

Mystiken och spänningen bidrar till att denna bladvändare kunde ha skrivits av Patricia Highsmith. Det här är liksom hennes bästa romaner en roman som oroar, som tar sig djupt ned i själens hemligaste skrymslen. Även här finns den svartsynta men också klarsynta blicken på de destruktiva krafter som styr människors handlande. Men också den skärpa och balans som präglar en riktigt läsvärd roman.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2016)