Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer, Herta Müller, översättning Madeleine Gustafsson, Wahlströms & Widstrand

Ingen fiktiv figur existerar i skalan 1:1, säger Herta Müller i sin nya bok Mitt fosterland var en äppelkärna. I mötet mellan konkret erfarenhet och fantasi uppstår hennes litteratur, hennes oupphörligt fascinerande och ofogliga litteratur, som här utvidgas i en självbiografisk bok med utgångspunkt i Angelika Klammers diskreta frågor. Svaren från Müller är uttömmande, om just hur de privata erfarenheterna är viktiga för romanerna, men också hur språket kommer till henne. Ett exempel finns i de rim hon hittade på i sitt huvud på väg till förhören i ungdomen. En språklek hon fortsätter med än i dag i sina kollage bildade från urklippta tidningsord. Dråpliga uttryck, som också märks i titlarna till hennes böcker – denna inget undantag.

I samtalen berör hon barndomsminnen, med en mor som var sargad av fem års internering i fångläger och en far som sjöng SS-sånger långt efter krigsslutet. Hon menar att individen ändå måste ta ansvar som vuxen, inte skylla ifrån sig på dåliga erfarenheter, eftersom ”barndomen har ett kort förbrukningsdatum”. Att Müllers böcker har tigandet som ursprung beror förstås på att hon härstammar från ett samhälle, det kommunistiska Rumänien, där det bokstavligen var livsfarligt att säga för mycket. Vaksamheten över ords nyanser har gett oss ett av samtidens inte bara klart bästa författarskap utan också något av de lärorikaste. Du ska läsa den här boken inte i första hand för dess klargörande åsikter om litteratur, utan för dess viktiga insikter i vad det innebär att vara människa.  

(Också publicerad i Vi 9/2016)