Aftonland, Therese Bohman, Norstedts

I sin tredje roman fortsätter Therese Bohman utforska ensamhet och begär. Hon gör det med stilistisk skärpa och god blick för både individens och omgivningens förfall. 

Vi hålls länge på halster i Therese Bohmans nya roman Aftonland. Den handlar om en nyseparerad kvinnlig konstprofessor i fyrtioårsåldern, Karolina Andersson. Hon är expert på kvinnobilden i symbolismens dekadenta konst från slutet av 1800-talet, och handleder en ung doktorand som säger sig kunna leda i bevis att den bortglömda svenska målaren Ebba Ellis inspirerade Franz von Stucks berömda målning av den nakna Eva omslingrad av en orm, ”Synden”.

Något dåligt ska hända, men vad det är blir länge inte klarlagt. Efter att Karolina börjat svärma för doktoranden får vi långa tillbakablickar. Liksom tidigare protagonister hos Bohman, Den drunknades Marina och Den andra kvinnans namnlösa unga kvinna, är hon neurotisk, och vantrivs med sin ensamhet.

Dessa tillbakablickar stör inte, utan bildar tillsammans med en hemresa till uppväxtens Gusum i Östergötland bakgrund till ett tålmodigt utfört porträtt av Karolina. Ja, liksom i en målning skapar dessa inslag nyanser i henne, ger henne kontur och får henne att bli en både intressant och helt trovärdig person. En kvinna som livet håller på att gå förbi.

Bohman är bra på att skapa stämningsfyllda bilder, men nöjer sig inte med det. Här finns också något ytterligare som dröjer sig kvar, som får romanen att bli något mer än bara en skildring av individens vedermödor – skarpa karikatyrer av kulturskribenter, vass analys av samtidsfrågor, klargörande redogörelser för maktspelet på universitetet. Samt precisa iakttagelser av den tunga ensamhet som Karolina bär på.

En ensamhet som lockar henne till drastiska åtgärder. Hon identifierar sig själv som en typisk missbrukarpersonlighet, med konst, sex och alkohol som de ingredienser som bedövar ångesten. Att jag nyss kallade henne ”trovärdig” är förstås en kliché: jag menar nog bara att hon är fullständigt mänsklig, och som sådan ett ganska unikt inslag i nutida svenska romaner.

Bohman är då en författare som ger sig in i känslorna med hull och hår. Det är sensuellt skrivet, men också kroppsligt. Glöm kliniska kyssar och doftlösa samlag. Det är en roman om begär av olika slag, ett inte fullt lika vanligt romanmotiv som kärlek eller svartsjuka.  

I bakgrunden tecknas en undergångsstämning, som inte ligger långt från den dekadenta fin-de-siècle-atmosfär Bohman trivs så bra med. Aftonland må vara en titel lånad från Pär Lagerkvist, men det tecknar framför allt en bild av västerlandets slutperiod. Hon kopplar ihop individens undergång med samhällets.   

Mystiken och spänningen bidrar till att denna bladvändare kunde ha skrivits av Patricia Highsmith. Det här är liksom hennes bästa romaner en roman som oroar, som tar sig djupt ned i själens hemligaste skrymslen. Även här finns den svartsynta men också klarsynta blicken på de destruktiva krafter som styr människors handlande. Men också den skärpa och balans som präglar en riktigt läsvärd roman.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2016)