Paradoxia. Ett rovdjurs dagbok, Lydia Lunch, översättning Erika Johansson, Lynx

På 80-talet var mångsysslaren Lydia Lunch med i utkanterna av The Birthday Party. Hon bodde med Nick Cave i två veckor, och tillsammans skrev de 50 enaktspjäser, som kan läsas i hans bok King Ink. Pjäserna är ojämna, och likadant kan sägas om den självbiografi hon gav ut 1997, Paradoxia. Nu finns den på svenska, och den är ojämn.

Så är också hennes karriär, som jag känner till den, mestadels från musiken, med en del bra oväsen och en del oinspirerat oväsen, av det onödigt svåra slaget. Det här är dock en relativt sammanhållen bok, relativt kort, relativt – nä, vi kan skippa ordet ”relativt” hädanefter, för det är faktiskt en väldigt extrem bok, men mer innehållsmässigt än stilistiskt.

Den har en underbar premiss: ”Inga namn har ändrats för att skydda de oskyldiga. / De är fan alla skyldiga.” Sexuellt utnyttjad av fadern från sexårsåldern lär sig Lydia att hata män, och rymmer hemifrån i de tidiga tonåren, för att leva på droger och sex. Hon dras till det hon avskyr, för att överleva. Det är ett beteende som brukar gå under beteckningen ”promiskuitet”. En del småkriminalitet följer med på kuppen.     

Rovdjuret är en lämplig metafor, om det ens är en metafor. Det är en värld full av skit som tonårs-Lydia äntrar. Smuts och svett dominerar, men det är gott om kroppsvätskor och utbytandet av detsamma. Och så mycket misär – mer än det egentligen går att kontrollera, eller härbärgera, som det brukar heta med ett nutida modeord. Cynismen blir ett skydd, när känslor blir skitfarliga. Dödslekar dominerar skeendet, där myt och verklighet glider in i varandra – nej, förresten, säg hellre då att myt och verklighet knullar med varandra, tills de närapå slår ihjäl varandra.  

Musiker som skriver prosa brukar vara om inte usla så som folk i gemen som skriver prosa, det vill säga mediokra. Lunch höjer sig klart över det snittet, och skriver en koncentrerad prosa, om än något monoton, och delvis lite väl sneglande åt karikatyrhållet. Lyckligtvis är det förhållandevis (”relativt”) pregnant och kortfattat, denna mer levnadshistoria än dagbok. Redan på 80-talet omsusades hon ju av rykten, och hennes konstnärskap på den tiden visar också att det verkligen var en annan tid, att det fanns utrymme för större mångfald då än nu. ”Just call me Lady Gaza”, brukar hon presentera sig numera, och det är förstås roligare med en subversiv Lunch än den måttligt omstörtande Lady Gaga.    

Har du läst Burroughs och Sade vet du kanske vad du får. Det är maskinellt redan i orgienal, och det är väl en inneboende brist, att hur Lunch än vrider och vänder på sig måste hon landa i det pornografiska. Vertigo ger ofta ut böcker av liknande slag, och det här är förlaget Lynx första utgåva (en underavdelning till surrealistförlaget Sphinx). Hos Vertigo dominerar manliga pornografers skildringar, så det är ett ovanligt perspektiv som ges när Lunch rör sig från objekt till subjekt. 

Hon upprätthåller ett gott humör genom fnaskandet, vilket får skildringen att närma sig pikareskgenren, där den paradoxala oskuldsfullheten hålls intakt i trots mot alla penetrationer. Lydia Lunchs frigörande ljus blir det som får hennes bok att ändå kännas hoppfull och konstruktiv, hur mycket elände hon än vräker över läsaren. Det finns också något frigörande i energin, och i det bejakande i hennes livsprojekt. Bejakande, ja, men också något farligt. Med Jeanette Wintersons ord: ”Pleasure on the edge of danger is sweet.”  

Något Lydia Lunch förstås är medveten om. Så här summerar hon sin relation med Marty, en av männen hon träffar: ”Mer levande ju närmare döden. Vårt gemensamma band var behovet av acceleration. Hastighet. Kaos. Hans ambition: att köra motocross så fort som möjligt i leriga spår och åsamka sig en massa brutna ben, en skallfraktur, oberäkneliga besök på akuten. En ursäkt för sitt beteende. Min besatthet: kraftigt ökat blodtryck, överstimulerade binjurar, att reta döden. Våra äktenskapslöften: ett löfte om att skrämma skiten ur varandra. Som de apatiska rövhål vi var. Vi levde på fruktan. Fruktan: den största av alla afrodisiakum.”