She’s Wild Again Tonight – En operation i August Strindbergs Fröken Julie, Josefine Adolfsson & Fia-Stina Sandlund, Natur & Kultur

Filmmanuset till den besynnerliga She’s Wild Again Tonight finns nu som bok. Det är ett egensinnigt och kaxigt manus, helt i Strindbergs anda.

Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie från 1950 har nog suttit som en hämsko på regissörer som eventuellt haft ambitionerna att göra något eget av Strindbergs drama från 1888. Det är en egensinnig film: märkbart gnagd av tidens tand, men ändå förbluffande fascinerande att titta på fortfarande.  

Fyra filmer från bara de senaste åren visar att Fröken Julie ändå lockar filmskaparna.  2013 kom två försök, av Mikael Berg och Helena Bergström, båda lika dåliga. För två år sedan gjorde Liv Ullmann en engelskspråkig version, som åtminstone behöll något av råheten och fräckheten i originalets språk. Och i höstas hade ytterligare en filmatisering premiär, regisserad av Fia-Stina Sandlund: She’s Wild Again Tonight.

Glädjande nog är detta inte en filmatisering rakt av, utan ett tilltag som kan föra tankarna till Tom Stoppards Hamlet-film Rosencrantz & Guildenstern är döda, eller Michael Winterbottoms Tristram Shandy-film A Cock and Bull Story. Båda är geniala verk, och kanske det är ett underkännande av den svenska filmkritiken att den inte lät sig charmas av She’s Wild Again Tonight. De klagade på att man måste känna till Fröken Julie för att uppskatta något av den – men det är ju det som är poängen, för fan!  

Filmen handlar om en uppsättning av Miss Julie, som ska sättas upp i New York. Skådespelarna Shima Niavarani och Gustaf Norén ska spela huvudrollerna. Nu utges filmmanuset som bok, där Sandlund skrivit manus tillsammans med Josefine Adolfsson.

”She’s Wild Again Tonight” lyder ju pjäsens öppningsreplik i engelsk översättning. Och nog är hon både galen och vild, Shima Niavarani, som pjäsens Julie. Hon tilldelas en roll som i vissa delar samstämmer med hennes bakgrund. Likaså Gustaf Norén, tidigare sångare i Mando Diao, vars problemfyllda Jean tar sig in under huden på rockidolens bekräftelsejakt.

Det här filmmanuset visar hur farlig fiktionen är, hur den har en sällsam förmåga att gripa in i människans liv. För Shima och Gustaf, som typ spelar sig själva, hamnar i situationer som är hämtade rakt från Strindbergs pjäs. Ligger de med varandra? Ja. Går det åt helvete efteråt? O ja!   

Jean/Gustaf vill vara en douchebag. Julie/Shima vill bara bli älskad. I marginalen skymtar amerikanen Jon/Kristin, som plikttroget följer Grevens/Regissörens kommandon. Om det här låter krångligt kan du din Fröken Julie för dåligt: påpassligt nog ingår både den och Strindbergs förord här, vilket blir obligatorisk läsning innan du tar dig an Adolfsson & Sandlunds manus.

För det ska du ju, eftersom det här är en modig text, som också ifrågasätter upphovskvinnorna själva, och deras intentioner. Det är en text som ibland slår knut på sig själv i sin iver att gestalta ett strukturellt problem, och den teoretiska överbyggnaden blir stundtals så tung att inte ens Atlaskrafterna hos Niavarani och Norén i filmversionen förmår hålla den uppe.

Trots dessa invändningar är det en läsvärd text, som jag välkomnar därför att den beter sig exakt så kaxigt och hänsynslöst mot Strindbergs original som han själv brukade uppföra sig. Det är en i ordets rätta bemärkelse strindbergsk text, och sådana kan vi inte få för många av. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/3 2016)