Endymion visar sig i Rum för poesi

Bokmässans bästa rum är en tillflyktsort som ligger på övervåningen. Till skillnad från seminarierna räcker det med en entrébiljett för att bli insläppt i Rum för poesi, där poeter turas om att läsa. Framför mig sitter en pappa med ett spädbarn i barnvagn. Den lille pojken med blont lockigt hår sover sig genom hela Adam Zagajewskis uppläsning, som sker på polska alternerat med Anders Bodegårds svenska översättning. Han avslutar med dikten ”Svalorna i Auschwitz”.

När Pernilla Berglund läser sina dikter från samlingen Fälla hickar pojken till. En rutinerad gungning från pappan får honom att vaggas till ro igen, alltmedan Berglunds norrländska uppläsning konkretiserar dikterna och stärker mig i min uppfattning att hon har skrivit en av årets starkaste diktböcker.

Jag nämner det här för att det är en så stark kontrast till det hav av otålighet och geschäft som utspelar sig på Bokmässans entréplan. Om det är det bistrare ekonomiska klimatet som är orsaken till de hårda tagen mellan förlagen låter jag vara osagt, men det är en befrielse att komma till en plats där den välkomna friden råder.

Vilket inte är att säga att poesin är någon högtidlighet: tvärtom dominerar olika uppläsningsstilar i detta rum, allt från det nedtonade till det teatraliska eller rentav melodramatiska. Det snackas regelbundet om poesins kris, men ett sätt att komma till tals med sin ängslighet är att uppleva den.

Och högläsning kan då förstärka upplevelsen, just genom att erbjuda en ny dimension till det skrivna. Förvånande nog är rummet nästan fullsatt, något som också gäller ett seminarium om Paul Celan på fredagseftermiddagen.

 

Mikael van Reis och Anders Olsson.

Celan är mer aktuell än någonsin på svenska, genom Mikael van Reis majestätiska bok – en ”poetografi” kallar han den – Den siste poeten, och Anders Olssons översättning av Andningsvändning. De båda samtalar med Linda Östergaard, som har översatt Ingeborg Bachmannn, som periodvis var Celans älskarinna. Vid ett tillfälle råkar moderatorn Jonas Ellerström kalla henne för ”Ingeborg”.

Vare sig barn eller vuxna somnar under detta sällsynt engagerade samtal. Jag anar med viss optimism att återväxten är god för svenska poesiläsare, och att få sova likt en annan Endymion medan Nobelpristippade Adam Zagajewski läser dikter är ändå avundsvärt.       

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/9 2015)