Främlingar på ett tåg, Patricia Highsmith, Modernista

Ett av de stora misstagen man kan begå är att prata med en främling på ett tåg. Ett år i min ungdom fick jag av svenska staten en tågresa i veckan till valfri svensk stad, och då råkade jag själv ut för det här då och då, både som talare och som lyssnare. Du vet: man råkar hamna bredvid någon, börjar prata om något alldagligt, sedan är man inne på något privat och så har man spillt ut hela sitt hjärta (inte bokstavligt!), för man vet ju att man aldrig kommer att träffa den där snubben igen.

Förmodligen var Patricia Highsmith medveten om den sorts förtroenden som enbart kan utbytas mellan främlingar, och i sin kanske mest berömda roman, debuten Främlingar på ett tåg från 1950, utnyttjar hon det som premissen till den djävulska komplott som följer. Den översattes till svenska redan 1953 av Hans Ullberg, en översättning som Modernista nu använder till sin nyutgåva. Att Hitchcock filmatiserade romanen har säkerligen gjort sitt till för att förankra dess centrala plats i thrillerns mest exklusiva kanon.

Thrillern, och inte deckaren alltså, för här är både den skyldige och motivet uppenbart redan från början. Mest pådrivande är den neurotiske Bruno, som vill bli av med sin farsa, och bestämmer sig för att byta mord med den mer rekorderlige Guy, som vill få skilsmässa från sin otrogna hustru. De möts på ett tåg, och allt eftersom Bruno fyllnar till av den whisky han dricker, blir mordplanerna mer konkreta.

Guy glömmer en bok i Brunos kupé – med lite väl övertydlig symbolik är det en av Platons dialoger. Henrik Berggren påpekar i sitt förord att man kan se det som att Guy därmed lämnar sitt rationella tänkande där. Men det är en förenklad tolkning, för som Bruno lite försynt och förundrat påpekar, finns det mycket dialog i Platons bok, och vad är inte mötet mellan Guy och Bruno om inte dialog. Då får dessa beskedliga karaktärer större proportioner.

Bruno är extremt modersfixerad – att mörda pappan bottnar delvis i detta, och hans förälskelse i Guy är tämligen uppenbar. Highsmith ger honom ett ”osunt” ansikte, och den finne han har i pannan utvecklas till en böld som det nog är meningen ska härbärgera det otäcka. Bland annat är Främlingar på ett tåg en homosexuell enkelriktad kärlekshistoria. Och Guys hustru Miriam reduceras till den som får representera den hotfulla sexualiteten, den som måste dödas.

Som författare är det lätt att underskatta Highsmith. Hon skrev spänningsromaner, förvisso, men hon gör det med ett suveränt handlag. Det som bland annat gör henne spännande är hennes cyniska blick på världen, en blick som inte kompromissar. Hon normaliserar mordet, något som jag vet att många deckarförfattare förgäves eftersträva. Men grejen med Highsmith är ju att du inte kan lita på att hennes intentioner är goda.

Här finns gott om antydningar och planteringar, och en svärtad humor som jag tror tjänar på omläsning – mitt minne av romanen, som jag torde ha läst när jag var den där ynglingen som åkte tåg kors och tvärs genom Sverige, handlar inte så mycket om att den var så här rolig och underhållande att läsa. Kampen mellan Bruno och Guy, som inleds på tåget och fortsätter när den förstnämnde hållit sin del av avtalet, kan följas som en studie i retorik, alltså i konsten inte att tala men att övertala.

Det är svårt att övertyga någon som inte redan är på väg i den riktningen, verkar Highsmith mena, och som romanförfattare har hon därmed mer gemensamt med Nathaniel Hawthorne än med sina samtida deckarkolleger som Ira Levin, som tre år senare skrev sitt relativa mästerverk A Kiss Before Dying, som till det yttre liknar Främlingar på ett tåg. De moraliska implikationer som följer de beslut Bruno och Guy fattar rör sig mer i den idévärld från 1800-talet som var Hawthornes. Det är som om Highsmith tappar intresset för mordkomplotten, för det utvecklar sig mer till en berättelse om dualiteten i människan, kampen mellan de olika personligheterna inom oss.

Bruno kan representera detet, om man nu vill tro på Freud. Som Guy konstaterar: ”Han behövde bara tillintetgöra den andra delen av sitt jag och leva i det jag som han var just nu.” Låter enkelt, men det är så förbannat svårt.

Nu är det förstås inte enbart filmens förtjänst att det här är en av få romaner från 1950 som fortfarande har lyskraft. Vore det så enkelt skulle Robert Blochs Psycho också återutges på Modernista. Nä, sanningen är att det här är en både simpel och intrikat historia. Det är iskallt berättat, men sällan är det med så varma känslor jag kan rekommendera läsningen av en bok. För det är ju så att viss äldre litteratur rostar, annan äldre litteratur får patina.