Vasakärven och järnröret. Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 30-talet, Per Svensson, Weyler

Det kusligaste som skett under 10-talet är nog normaliseringen av Sverigedemokraterna, något som har intensifierats efter valet förra hösten. Då utkom Per Svenssons bok Vasakärven och järnröret, som visar paralleller mellan 30-talets svenska nazister i Lund och nutidens sverigedemokrater. När den nu utkommer i pocket berättar Svensson i ett nyskrivet extra kapitel om den politiska depression han upplevt under det knappa år som har förflutit. Dess nya undertitel inskärper också kopplingen till nutiden.

Därför är det här en ännu mer akut bok i år än förra året, när SD:s valresultat kom som en äcklig överraskning. Nu stiger deras opinionssiffror, i takt med att retoriken hårdnar allt mer, och nyhetstexterna talar om ”flyktingströmmar” och ”volymfrågan” och ”kvoter”. Hur länge dröjer det innan vi får läsa om ”tiggerifarsoten”? För vi vet ju – eller borde veta – vad som händer sedan, när vi gett efter för den typen av retorik.  

Det här är också en berättelse om hur Jimmie Åkesson kryper fram ur en brun gardin, borstar bort dammet från sina axlar och knyter sin blommiga slips och sopar igen stövelspåren efter sig. När han är nio år gammal eller så blir han ordförande för SD:s lokalförening i Sölvesborg.

I början var det lätt att skratta åt SD, och vissa episoder som återberättas här låter onekligen, som Svensson föreslår, som parodier från fiendehåll. Jo, nog kunde de te sig löjliga till en början, men det har blivit allt svårare att skratta bort dels den hårdare retoriken, och dels som sagt de otäckt höga opinionssiffrorna. Även om jag ler en aning när jag läser om besvikelsen att schack på medeltiden gjorde ett fornnordiskt sällskapsspel överflödigt, att de på fullt allvar önskar tillbaka något som hette ”nävbräde”.

Det är en behärskad indignation som ledsagar Svenssons stil. Nu kan man fråga sig hur lång preskriptionstiden är för SD, för hur lång tid rötterna i BSS (Bevara Sverige Svenskt) är ett dugligt argument. Antagligen biter sådant endast på de som redan tagit ställning mot allt som SD står för. Samtidigt: det räcker med att skrapa lite på ytan så framträder monstret.

Svensson menar att i SD:s nuvarande dröm om ett stor-Sverige är det tidiga 1900-talet den stora förebilden, med andra världskriget som en parentes. Annars kan inte nationalism försvaras. Men det är ett diffust ”Sverige” som avses, om det ska inhysa både Heidenstam och Ekelöf, för att ta ett exempel på konstnärliga bearbetningar av nationen.    

Hur ska SD bemötas? Att tiga hjälper inte. Att bemöta deras motsägelser då: varför görs inte det i större utsträckning? Jo, för alla gånger de har fått motstånd – som när Skavlan intervjuade den sjuke Jimmie Åkesson – så ökar sympatierna. Skavlans frågor tog upp just motsägelserna, men kritiken handlade om det etiskt oriktiga att ställa kritiska frågor till en sjukskriven partiledare.

Nu är Svensson inte intresserad av att binda de gamla syndarna vid en skampåle, utan mer om att hitta ett mönster som är mer entydigt än tidigare historieskrivning har visat. På 30-talet fanns det gott om intellektuella som supportade nazismen, som Sven Hedin, Fredrik Böök, PO Sundman, Örnulf Tigerstedt. Vad har SD? Marcus Birro.

I sitt nyskrivna kapitel påminner Svensson om ”Leifs” insändare i Jyllands-Posten från slutet av mars i år, där han föreslog att invandrare skulle utrotas. Svensson jämför med Jonathan Swifts berömda anspråkslösa förslag (även om han fått grundidén om bakfoten), att en välvillig tolkning är åt satirhållet. Men inget försvarar Jyllands-Postens publicering. 

Som skribent är ju Per Svensson balanserad, men också oväntat fyndig: ”De nöjer sig med en Ullaredsversion av 1800-talets föreställningar om det folkliga och fosterländska.” Men raljans åsido, det Sverige som SD söker efter och vill ”återskapa”, förblir en hägring, en anomali och något som måste innehålla rejäla citattecken. ”Sverige”. Det kan inte åter-skapas, utan bara skapas, och för sådant räcker det inte med ord utan handling. Det krävs nävar, vapenskrammel, uniformer, stängsel, taggtråd, utrensningar, blodspillan, våld, överfall, död.

De likheter Svensson hittar mellan Lunds studenter och nutidens SD:are är kusliga. Med en saklighet som i sig är ett argument skriver han ett reportage som effektivt sticke hål i SD:s bajsballonger. För att inte tala om den utbredda myten om representanternas vanlighet: lika tröttsam som Marcus Birros eviga tjat om ”eliten” i sina krönikor. 

Attack från alla håll, Tore Renberg, Atlas

Andra delen i Tore Renbergs serie Stavanger-western är våldsam och rolig, ofta i samma andetag. Det är en roman att underhållas av, att bli upprymd av, att helt enkelt bara lägga sig platt inför.  

Förra årets succédeckare Vi ses i morgon smälte många av de mest kallhamrade kritikerhjärtan. Tore Renbergs uppföljare Attack från alla håll är svårt efterlängtad.

Bröderna Rikki och Ben är på väg att ta sina första steg på brottets bana. De flyr snåljåpspappan och psyksjuka mamman för att söka upp släktingarna i Hillevågsgänget, Jan Inge och Rudi, med ett fräckt förslag på en kupp.

De äldre släktingarna lever småkriminellt under en flyttfirmas täckmantel. Nu ska de ”gå straight”, men först behövs ett sista inbrott. Rudis tjej Cecilie ska ha tvillingar. Det har blivit svårare att försörja sig på småstölder, även i den snuskigt rika staden Stavanger. Dessutom är polisen dem på spåren.

Det är bäddat för trubbel, och det är en njutning att uppleva hur Renbergs fantasi söker efter nya infall att utforska. Han unnar sig att skarva, och forsar fram sin berättelse i ett attackerande tempo. Det är ofta nästan hysteriskt roligt, men också skoningslöst våldsamt. Våldet blir kanske extra drabbande när det infaller i en så gemytlig miljö, där det ibland kan kännas som att Quentin Tarantino fått för sig att regissera en Jönssonligan-film.

I Renbergs prosa finns en sällan skådad frenesi. Hårdrocksreferenserna har tonats ned, och det är nog en bra idé. Det är en något mer stadgad intrig också, med färre sidospår. Det mesta av humorn finns kvar – här skrattade jag nog mest åt den konstant snuskpratande Rudis möte med en homosexuell frisör.

Från förra romanen känner vi igen Rudis ambivalens – då var det hårdrockaren som i smyg lyssnade på Coldplay, kanske för att känna sig vuxen. Nu ska han bli pappa, och har mycket att bekymra sig över. Renberg är överlag skicklig på att låta sina figurer vara nyckfulla. De är karikatyrer, visst, men samtidigt så oerhört mänskliga att jag inte kan låta bli att beröras av deras öden. De är endimensionella men med ofattbara djup, med sidor som överraskar omgivningen och chockerar läsaren. 

Det handlar ju om människans längtan efter att få ingå i ett sammanhang. De unga brödernas säregna relation är ovanligt fint skildrad. Den efterblivne Rikki och den psykopatiske Ben: en livsfarlig kombination. Rudi är en märklig kombination av intuition och dumhet, medan Jan Inge är den mer rationellt styrda ledargestalten. Och polisen Tommy Pogo, som är extra nitisk i kraft av tidigare kriminella erfarenheter.  

Men genom hela linjen är människoskildringen av högsta klass. De kan bete sig som svin, men det finns en särskild sorts värme mellan dem. Jag måste också berömma översättaren Marcus Grahn, för jag tror det spelar en viss roll att han i replikerna låter den norska ordföljden vara kvar. Det ger lite extra stuns åt de korthuggna replikerna.

Jag har bara ett problem med den här boken: den tar slut alldeles för fort. Lyckligtvis kommer fler böcker i serien. De kan inte komma fort nog.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/8 2015)

Abandon Green Language, Jonas Rolsted, Gyldendal

Pharmakons distade meditativa brus är en lämplig fond till Jonas Rolsteds andra diktsamling, Abandon Green Language. Så heter ju också deras debutskiva från 2013 “Abandon”, och Rolsted nämner dem i förbifarten i boken. En bok som är snyggt formgiven, med de dubbla titlarna som en ingång till bokens tematiska dubbelhet. Svarta sjok avgränsar delarna, med den suggestiva “JAG LÆNGES EFTER SKOVENE” som inramar de längre partierna “SKOVENE” och “STILLHEDENS TÅRNE”.

Det är en romantisk estetik som antyds här, och människans förhållande till skogen tar stor plats. Åtminstone inledningsvis, i de starka korta dikterna på prosa. Sedan blir det kärlek och död för hela slaget, och kanske av det väl konventionella slaget dessutom. Mer gillar jag ansatserna i början, där det kretsar kring vad vi inte bör ta med oss till skogen.

För vi går gärna med fickorna fulla av teorier. Men orden betyder inget i skogen, som förblir stum inför våra tafatta försök att förklara våra upplevelser av den. Skogen? Den består bara av ljud ju, ungefär som Pharmakons musik inte består av melodier, utan bara av ljud.

I Rolsteds dikter väntar skogen på att antändas, att sättas i rörelse. Vad då: träden, som hos Shakespeare, eller är det Tranströmer? Nä, mer skogens själva idé, dess särart i tillvarons myller av ting och tecken. Och Rolsted vänder gärna på begreppen, på världen. I paradoxens rike är det lätt att trollas bort av lockelsen att uppfatta det nya som sant bara för att det är nytt, och bara för att allt kan sägas behöver det inte betyda att det ska sägas.

När dikten lämnar skogen och rör sig mot en älskad kvinna, som närgånget skildras som avlägsen, förlorad – då mattas intensiteten och närvaron i språket, och dikterna blir mer berättande och förklarande. Allra mest i ganska långa resereportage från Iran och omnejd, där vi hamnar i en annalkande kärlekshistoria. Rolsted berättar okronologiskt sin ledsna kärlekssaga. Hur ska en iransk kvinna tilltalas, och vad händer med den västerlänning som blir påkommen i en intim situation med henne?

Om förälskelsens väsen säger nog Rolsted både en och två saker som är giltiga, och jag kan tycka att han både lyckas respektera kvinnans integritet och göra henne levande och begriplig för oss. I denna bok där blod, mörker och incest spelar en rätt stor roll.

Hade han bara bevarat stringensen och koncentrationen från inledningen hade jag blivit mer övertygad, för nu blir den längre och mer pratsamma berättelsen lite för full av kulturkrockarnas truismer, och den distans som uppstår tror jag inte är medveten.

Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar?), Helena Österlund, Bonniers

I sin nya prosaberättelse skriver Helena Österlund om sorgen efter en död mamma. Det är annorlunda berättat, och blir personligt och trovärdigt på ett helt annat sätt än man är van vid.

En av senare års märkligaste svenska prosaböcker är definitivt Helena Österlunds Kari 1983, som kom för två år sedan. Även när jag glömt det mesta jag har läst kommer jag att minnas flickan som bytte hjärta med en järv i denna udda berättelse på gränsen mellan saga och psykos.

 

Nu utkommer Österlund med en ny prosabok. Det skulle vara falskt att kalla den för roman, då den bara är 68 sidor lång. Det är en begränsning, som kräver finess hos författaren. Som självbiografi är den ändå längre än Tomas Tranströmers Minnen ser mig. Även om båda böckerna utger sig syssla med minneskonst ska du inte förvänta dig några uttryckliga stilistiska likheter.

Nä, för här är det ett helt annat temperament som dikterat villkoren för hur berättelsen ska formas. Liksom i förra boken finns ett helt menageri av djur: en björn, en räv, en zebra, hästar, en fladdermus … Djur som berättaren lockas till, på ett sällsamt och äventyrligt sätt.  

Österlund gör i sin berättelse ett försök att komma till rätta med det som smärtar. Den sorg som bara kan uttryckas som fragment. En död mamma. Och barnet, på väg att växa upp. Ett vuxenblivande som tar sin omväg genom djurriket. Ett inte helt ofarligt vuxenblivande, dessutom.  

Det är sorgen som bildar förutsättningen för de förvandlingar som berättelsen antyder. Jag tror inte Österlund delar Montaignes idé om att vi gör oss av med vårt gamla jag när vi utvecklas, att barnet tar kål på spädbarnet liksom den vuxne tar kål på barnet. Att vi utplånar allt inom oss. För hos henne lever olika versioner av oss kvar.

Det är också sorgen som kan få en människa att tappa fotfästet, och det är så jag uppfattar detta självporträtt. Psykos kan te sig som den sundaste reaktionen när vi hamnar i ett extremt läge, som i det här fallet, ett dödsfall inom familjen. Då kan det vara behovet av en flyktvärld som föranleder det Underland huvudpersonen hamnar i, där vi på slutet också bevittnar ett möte nästan lika häpnadsväckande som flickans möte med järven i förra boken.  

Om du liksom jag ibland kan tycka att svenska författare generellt är mer än lovligt förälskade i verkligheten borde Helena Österlund vara en författare för dig. Hon representerar ett skrivande som tar fantasin på allvar, och hon landar med fötterna före i en vildare terräng än den gängse. Det är faktiskt uppfriskande och löftesrikt, bland annat för att det känns som att hon inte på förhand vet vad som ska hända. Då laddas hennes berättelse med en speciell sorts spänning. 

Det blir också trovärdigt på ett okonventionellt sätt, och som sådant dokument öppnar den här lilla boken för ett nytt självbiografiskt skrivsätt. Om än inte helt enkelt att följa. Men återigen: om du vågar ta dig an något som inte bara bekräftar det du redan vet, då har du något att bita i här. Ge det en chans bara, så kommer rader av oväntad skönhet till dig lika plötsligt som efterlängtat.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/8 2015)

Cilla Naumann, Bära barnet hem, Natur & Kultur

I Cilla Naumanns förfarna händer knyts fiktionen samman med verkligheten på ett vinnande sätt. Hennes nya roman Bära barnet hem skildrar något högst realistiskt – moderskapet – med hjälp av en berättelse som fylls av det outtalade och oinfriade. Hon dubbelexponerar två mindre konventionella föräldrarepresentanter. Dels berättaren, som tillsammans med sin nu vuxna adoptivson återbesöker Colombia för att söka upp hans biologiska mor. Och dels Ana, föräldralös kvinna uppvuxen på ett kloster, och nu en barnsköterska som går aningen för långt i sina omsorger. Två icke-mödrar som ändå tar sig ur det vi förknippar med en snäv mödraroll.   

Det här är en roman som antar skepnaden av ödesmättad saga. Bakgrunden tecknas summariskt men varsamt. Trovärdigt skildras oro och vankelmod hos de dubbla protagonisterna, vars berättarperspektiv vi växelvis följer. Hemligheter anas, och Naumann bevarar mystiken. Hon skriver skarpt och trovärdigt, med en inlevelseförmåga som sträcker sig långt utanför bokpärmens minimala omfång. Som läsare befinner du dig hela tiden sida vid sida med karaktärerna, i denna imponerande tätt skrivna roman, vars språk präglas av exakthet och pregnans.

(Också publicerad i Vi 9/2105)

Bli som folk, Stina Stoor, Norstedts

Stina Stoor debuterar med en novellsamling från Västerbottens inland. Det blir en uppväxtskildring på dialekt, självständigt och underhållande på ett behärskat sätt.

”Di skull int kollres och pjollres och skämmes bort! För int fick hunna gömm se inunder täcke hos småbåna när bjön komme!

   Nä, det skulle inte vara na vekhunna, di hunna som han hadd.”

Om du tycker det här låter obegripligt kan du sluta läsa här. Stina Stoor från lilla byn Balåliden utanför Bjurholm skriver på dialekt, och det är förstås ett vanskligt företag att ge sig in på. Speciellt för den västerbottniska författaren, som riskerar att hamna i de långa skuggor exempelvis Sara Lidman och Torgny Lindgren kastar.

Nu skulle jag ändå säga att Stoor manövrerar sig ut ur den skuggan, och hittar sin egen nisch med sina nio noveller i debuten Bli som folk. Hon undviker också den omedelbara fällan att skriva ”mustigt”, detta värdeomdöme som för mig blivit något av ett hatord. Mer handlar det om ett robust skrivande, där miljön format människorna sedan generationer. Så är det också som om tiden står still här; man betalar med tiolappar. 

Stoors miljö är sparsmakad. Likaså de karaktärer som befolkar den. Så pass att några av dem gör återbesök i flera av novellerna, kanske som en eftergift till att Stoors hembygd är så glest befolkad. Jag tror det bor tolv personer där. Bjurholm är förresten Sveriges minsta kommun.  

I flera av fallen skriver hon om barn, ur barnets perspektiv. Exaktheten i hur det är att vara barn: att avlyssna vuxnas prat, att alltid vara utanför, aldrig bli tagen på allvar. Det är skickligt gjort, och jag gillar nog mest de novellerna, där barnen är huvudpersoner, och tillåts bli just huvudpersoner. Stoor har absolut gehör för personernas särart, deras individuella språk. De får egna röster. Jag är också tacksam över att slippa de klichéer som distribueras av filmer som Jägarna. Stoor tar sina karaktärer på allvar.  

Men det är nästan provocerande odramatiskt. De umbäranden som presenteras ges inget förklarande ljus, och kanske är det en brist, att det är som om en dimension saknas. Novellerna växlar stämning från ljus till mörker, men det sker behärskat. Likaså är humorn återhållsam, och kanske är det ändå Torgny Lindgren-spöket som härjar, att man från norrländskt håll aktar sig för att ta ut de humoristiska svängarna.  

Så var det dialekten då. Att jag gillar det är självklart – Balåliden ligger ett norrländskt stenkast (15 km) från Hörnsjö, där min farfar bodde, och det är lätt för mig att känna igen både miljöerna, människorna och språket. Men går det att förstå för den utomstående?

Det låter jag vara osagt. Men till litteraturens uppgifter hör ju att göra oss bekanta med det främmande, så därför uppmanar jag dig att göra försöket. För jag tror att det är mindre av en gimmick och mer av en nödvändighet med det dialektala. Därmed tillåts vi komma riktigt nära personerna, och få uppleva det där sällsamma som inträffar när kontakten med det mänskliga etableras.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/8 2015)

Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates, Johan Hilton, Natur & Kultur

Johan Hilton har skrivit en fascinerande bok om skådespelaren bakom skräckfiguren Norman Bates. Men också ett välskrivet kulturhistoriskt reportage om dubbellivet som homosexuell.

Även den måttligt filmintresserade känner till Hitchcocks skräckfilm Psycho, som också innehåller en av filmhistoriens mest eftertryckliga skådespelarprestationer: Anthony Perkins som mördaren Norman Bates. I Johan Hiltons bok Monster i garderoben framstår det tydligt vilka förutsättningar Perkins hade för att spela denna roll, genom att själv ha en liknande uppväxt som den modersbundne motellföreståndaren. Men också hur rollen präglade återstoden av karriären innan han dog i aids, drygt trettio år senare.

Det här är en bok som, vilket undertiteln pedagogiskt visar, sönderfaller i olika delar. Dels i en biografi om skådespelaren Anthony Perkins yrkeskarriär och privatliv, och dels i en essä om Psycho, samt i längre reportage kring homosexualitetens kulturhistoria.  

Anthony Perkins föds 1932. Pappan är en relativt känd skådespelare, men dör när Tony är liten pojke. Mamman lever i symbios med sonen – en symbios som övergår i fysiska närmanden. Enligt tidsandans psykologer förklaras homosexualitet – man har finjusterat Freuds begrepp ”inversion” till det mer skrämmande ”perversion” – av att mamman antingen varit för kyligt avståndstagande eller intimt bortklemande.

Tony lever dubbelnaturens liv. Tillsammans med kollegan Tab Hunter går han på dejt med två kvinnor, som efter att ha fotograferats för pressen skjutsas hem för att Tony och Tab ska tillbringa resten av natten tillsammans. Först när han är nästan 40 tappar han sin heterosexuella oskuld, och gifter sig strax med en kvinna och får två söner. Men dubbellivet på bögbarerna fortsätter av allt att döma.

Det mesta som Hilton redovisar om Perkins är känt sedan innan. Om jag till en början störs av de många inblickarna i hur samhället förhåller sig till homosexualitet inser jag successivt hur dessa blir nödvändiga inslag för att göra boken mer heltäckande och mångbottnad. Här skapas möjligheten att förstå hur livet tedde sig för de garderobsbögar som fanns i Hollywood förr, de som inte kunde komma ut därför att det till och med saknades ett ord för att ”komma ut”.

Det blir då en bok om dubbelnaturen, och som sådan belysande på många plan. Hilton har gjort jobbet, men inte för att briljera med pikanta anekdoter. Snarare går han på djupet utifrån en personlig besatthet, och det personliga engagemanget leder honom till spännande jämförelser och slutsatser. Inte minst när han skriver om mammans betydelse i förklaringsmodeller kring homosexualitet, från skräckpropagandan på 50-talet till antydningar att den modersfixerade Anders Behring Breivik skulle vara bög.   

Därför torde Hiltons bok intressera både den filmintresserade som den kulturhistoriskt intresserade. Samtidigt som den refererar och koncentrerar sig på helhetsbilden är den rik på insikter. Att den är så saklig och i stort sett saknar spekulationer är en god förutsättning för att ge oss en balanserad bild av sitt ämne.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2015)

Psycho, Robert Bloch, Corgi

Romanförlagan till Hitchcocks kanske mest berömda film Psycho har lite dåligt rykte, i synnerhet bland dem som inte läst den. Av en slump fick jag tag på den när jag var ung, och minns att jag mest var förvånad över att filmen hade tillfört så lite: det är en nästan ordagrann filmatisering av romanens intrig, något som inte brukar tillhöra vanligheterna. Jag trodde jag hade gjort mig av med boken, men den hukade visst bakom några Ray Bradbury-pocketar.

Tråkigt nog dog Bloch 1994, för annars kanske han hade fått uppleva den typ av upprättelse Stephen King har fått de senaste tjugo åren. För inte är det här mycket sämre än King, som givetvis har läst denna roman noggrant. Bloch var en av H.P. Lovecrafts protegéer, och ett bekant namn för den som i likhet med mig livnärde sig på skräckserier från 40- och 50-talet i ungdomen. När regissören Hitchcock läste Blochs roman Psycho när den utkom 1959 bestämde han sig genast att genomföra en filmatisering. Inför filmpremiären skyndade han sig att se till att dammsuga bokhandlarna på kvarblivna exemplar för att intrigens överraskning(ar) skulle förbli hemlig(a) för biobesökarna, berättar Johan Hilton i sin bok Monster i garderoben.

Dålig? Böcker har olika syften. Blochs roman inspirerades delvis av Ed Gein, som ett par år tidigare mördat och dekorerat sitt hus med sina offer. Han hade ”Psycho” som ett av sina smeknamn, och har även influerat Motorsågsmassakern och När lammen tystnar. Bloch nämner honom i förbifarten i sin roman.

I romanen är Norman Bates en fyrtioårig fet tunnhårig glasögonprydd halvalkis – det största och kanske enda egentliga avsteget i Joseph Stefanos manus till filmen är transformationen till den unge tunne barnslige stammande godisknaprande Anthony Perkins, som man inte riktigt ser framför sig när man läser romanen. Men ”mamman” kallar honom konsekvent och förnedrande nog för ”boy”, och hånar hans beroende av alkoholen: ”Baby needs his bottle.” I ett försök att tala henne till rätta börjar han berätta om Freuds Oidipus-teori.

Han stoppar inte heller upp fåglar i romanen, utan andra djur (ekorrar, bland annat), och Bloch missar därmed skämtet att bytet – the bait – har fågelnamnet Crane (trana). Och på tal om namn är namnet rena önskedrömmen för en semiotiker: Norman som ekar av ”normal”, och Bates som dels kan tydas som ”bait” (att lura ett byte alltså) och kanske ”abate”, verbet som min ordbok Merrier-Webster tyder som ”to put an end to”, vilket ju passar en mördare. Då kan ”Bates” indikera både offret och förövaren. Åtminstone visste Bret Easton Ellis vad han gjorde när han lät sin seriemördare heta Bateman, som ju med lite fantasi blir ”a bateman”. Det mest geniala med namnet är ändå att det är i plural: hans jag är splittrad i tre personer – dels den övervakande döda modern, dels den skötsamme motellföreståndaren, och dels den instabile sonen som mördar för att komma åt sitt eget begär.

Den stora skillnaden är alltså att boken inte har Anthony Perkins, och det är en brist. Perkins gör Bates mänsklig, och jag tvekar inte att kalla det en av filmhistoriens mest minnesvärda skådespelarinsatser. I romanen är Norman Bates lika hemmastadd bland pornografi som litterära klassiker som markis de Sade och J-K Huysmans, samt att han refererar till ockultisen Aleister Crowley.

Av visuella skäl utgör i filmversionen huset, kråkslottet på kullen, en inblick i Normans psyke – med den vanliga freudianska tolkningen att den döda mamman på övervåningen utgör överjaget, Norman på bottenvåningen jaget och i källaren då detet, dit mamman inhyses på slutet. I romanen är det snarare träsket som blir den återkommande symbolen för hans psyke. 

Jag ska inte förneka att romanen har sina brister. Mary (filmens Marion) hinner vi inte riktigt lära känna förrän hon mördas i duschen. Dessutom dekapiteras hon här, vilket låter på gränsen till övernaturligt. Det är mycket inre monologer, och trots sitt ringa omfång blir det en långrandig berättelse, med väldigt mycket beskrivande på bekostnad av gestaltningen.

Duschscenen hör till filmens mest omtalade ögonblick. Romanen gör också några intressanta saker här, bland annat genom att gå längre in i Bates psyke när han spionerar på Mary genom hålet i väggen. Bloch visar god insikt i pornografins väsen när han ger ord åt Bates kluvna känslor när hon klär av sig och gör en utmanande gest mot sin spegelbild: ”he wanted to scream at her to stop because this was an evil, peverted thing she was doing and she must stop before he became evil and perverted too.” När han senare ska samla ihop hennes kläder blir han kräkfärdig när han rör vid hennes bh och trosor.

Även om romanen är känd i skräckgenren innehåller den inga scener lika fasansfullt skrämmande som några av filmens mest lyckade ögonblick. Ett sådant är när Lila och Sam åker till motellet, och Norman precis har gjort sig kvitt den efterhängsne detektiven Arbogast. Det vet vi inte, förutsatt att vi kan gå tillbaka till den första gång vi ser filmen, för det är ju hans mamma som har mördat. Medan det skymmer – en mörkersättning som är oslagbar i svartvitt – åker kameran långsamt in mot den tyste Perkins/Bates (Bates/Perkins?). Kameran vilar lite för länge, kanske obscent länge, mot det mörkerlagda ansiktet, knappt urskiljbart, och gör oss till större voyeurer än i duschscenen. Ansiktet är helt slutet vid detta ögonblick, och ett av de mest ogenerat otäcka ansikten som har visats på film. Han – Perkins+Bates – ser rätt in i kameran, rätt in mot oss som tittar på filmen, som om vi delar en hemlighet. Ler han? I så fall är det lika mycket rovdjurets sinistra leende mot sitt byte som det motsatta, bytet som ler förtvivlat underkastande mot sitt rovdjur. Så ska väl namnet ”Baits” förklaras.

Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-41, Tasjkenthäftena 1941-42, Lidia Tjukovskaja, Ersatz

Den första delen av ett stort arbete om Anna Achmatova utkommer nu på svenska. Det är ett oskattbart dokument utifrån både historiska och litterära värderingar.

När Anna Achmatova av redaktörer fick frågan varför hennes dikter var så dystra svarade hon: ”Bristen på proportioner kan nog förklaras av säregenheterna i min biografi”. Det bekymmersamma liv hon levde dokumenterades av redaktören Lidia Tjukovskaja i trilogin Anteckningar om Anna Achmatova, vars första del nu utkommer i Ola Wallins översättning.

Den 49-åriga poeten Anna Andrejevna Achmatova har när de träffas i november 1938 haft publiceringsförbud i drygt tio år. Hon bor i en kollektivlägenhet, vägg i vägg med sin före detta man och hans nya kvinna. Sonen är fängslad. Tjukovskajas man är också fängslad, och de besöker fängelset tillsammans, och en djup vänskap uppstår. Varje gång de träffas noterar Tjukovskaja vad de har talat om, och fram träder ett innerligt porträtt av en av 1900-talets viktigaste ryska poeter.

Innerligt, men inte insmickrande. Achmatova har sina besvärliga sidor, och är ofta sjuklig i feber, med återkommande hjärtproblem, samt en bröstoperation för cancer som hon helst vill genomgå utan narkos. Rörelsefriheten är kringskuren, matbristen är genomgripande. Tjukovskaja skriver delvis i chiffer, byter ut referensen ”AA” till ”NN” när hon börjar frukta att dagboken ska hittas. Inte heller omtalas politiken eller fängelsestraffen bokstavligt. Achmatovas strider mot myndigheterna och censuren meddelas i kommentarsdelen.

Achmatova uttalar sig tvärsäkert om den ryska litteraturen, som hon har tillägnat sig utantill. Det är lärorikt att ta del av dessa omdömen, där hon inte har tålamod med det som inte är äkta, det som bara rör sig på ytan. Hon kunde likna sitt eget skrivande med att ”snava på diamant”.

Lite framfusigt kan sägas att hon själv skrev poesi som var så bra att hon kunde kosta på sig att vara nonchalant med interpunktionen, som hon överlåter åt Tjukovskaja, som i viss mån agerar redaktör åt de dikter som skrivs i smyg. När de har lästs och memorerats bränner Achmatova upp pappret.   

Två av dessa längre dikter finns med i bokens appendix, i översättningar av Hans Björkegren från 70-talet, nu reviderade. Båda omtalar den terror hon levde under, och ”Rekviem” kunde inte publiceras förrän drygt tjugo år efter hennes död, under den perestrojka som rådde strax innan Sovjetunionens fall. Tjukovskajas anteckningar ger en resonansbotten åt Achmatovas liv, som kanske är nödvändig för att uppskatta hennes dikter fullt ut. Åtminstone blir de för mig både begripliga och gripande på ett helt nytt sätt när jag läser dem direkt efter biografin.   

Den mest kända dikten ”Poem utan hjälte” är verkligen fantastisk, en rysk ”Det öde landet” (hon citerar helt kort T.S. Eliots ”East Cooker”). Men det är i ”Rekviem” hon har skrivit det mest gripande jag har läst av henne, när hon tar upp sin fängslade son och rädslan för det egna vansinnet. Efter ett besök i fängelset räknar hon upp vad hon inte får ta med sig därifrån, och avslutar:

”inte händernas ömsinta svalka,

inte lindarnas upprörda skuggor

eller de trista, tröstande ordens

avlägsna och lätta klang.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/8 2015)

Kantslag och Minna saknar en övningslokal, Dorthe Nors, Ordfront

När det danska stjärnskottet Dorthe Nors introduceras på svenska görs det med besked, i två udda böcker som visar på talang för det irrationella. Det är excentriskt skrivet, men också sällsynt verklighetsnära.

Vi som tycker att litteraturen gärna får vara en lekplats för fantasin, där det påhittade ges fritt spelrum, vi får vårt lystmäte hos danskan Dorthe Nors, född 1970. Hon har fått den typen av internationellt genombrott som svenska författare knappt verkar våga drömma om – bland annat en novell publicerad i The New Yorker.

Det är också ett välförtjänt genombrott. Den här boken består trots sitt ringa omfång av två volymer: dels novellsamlingen Kantslag från 2008 och dels den besynnerliga romanen Minna saknar en övningslokal från 2013. Även om jag har läst mycket måste jag säga att framför allt romanen tillhör det knäppaste jag har stött på.

De korta novellerna kan i viss mån liknas vid Hjalmar Söderbergs Historietter, kanske det mest lyckade vi har på svenska i novellväg. Alltså, korta berättelser med en melankolisk grundton som ändå är vansinnigt roliga. Nors har liksom vår svenske tungus förmågan att skapa situationer som är mänskliga trots rätt absurda premisser. Han fick för drygt hundra år sedan på näbben för att han behagade skämta om allvarliga saker – hans belackare skulle nog sätta punschen i halsen om de hade känt till vad Dorthe Nors skulle hitta på.

Nors skriver kantigare och skevare än den habila slöjdkonst alltför många svenska prosaförfattare ägnar sig åt. Hennes texter kan bli riktigt explosiva – allra mest lyckad är nog titelnovellen, där det farliga långsamt smyger sig in i textens besvikna kvinnoporträtt.

Och hon är verkligen bra på att just porträttera människor, göra dem levande, med de allra minsta medlen. Händelseförloppen hotar hela tiden att slå över i lyteskomiken, men hon styr undan med järnhård disciplin. Hennes korta historietter liknar också punksinglar: detonationer på en minut och femtioåtta sekunder, med kapaciteten att bita sig fast och skapa euforiskt uppror i läsaren.

I den klart märkliga romanen om den neurotiska Minna skriver hon ännu taggigare, i en imitation av barnbokens rader. Minnas kille Lars gör slut i ett SMS, och hon ger sig ut i en jakt på en övningslokal (hon är musiker).

Till sin hjälp tar hon böcker av Ingmar Bergman. Metonymi kallar man ibland när ett namn står för helheten: uttrycket ”att älska Bergman” står ju för att man älskar hans konst, inte personen. Här är metonymin av rörligare slag, när Minna lägger honom mot sina bröst (det gillar han). Bergmans demoner ger sig så småningom också till känna.

I sådana här påståendesatser är hela boken skriven, som ett feministiskt manifest: ”Minna tänker skaffa sig ett skitstövelfilter. / Minna tänker inte vara värddjur längre. / Minna tar med sig Bergman på resan. / Bergman kan vara i ryggsäcken.” Jag tycker om det så otroligt mycket, för det är så befriande lekfullt och annorlunda, samtidigt som det inte går att ta miste på allvaret i Nors metodiska arbete. Det är faktiskt ett storartat äventyr att följa Minnas frigörelse.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/8 2015)