Den
första delen av ett stort arbete om Anna Achmatova utkommer nu på svenska. Det
är ett oskattbart dokument utifrån både historiska och litterära värderingar.
När
Anna Achmatova av redaktörer fick frågan varför hennes dikter var så dystra
svarade hon: ”Bristen på proportioner kan nog förklaras av säregenheterna i min
biografi”. Det bekymmersamma liv hon levde dokumenterades av redaktören Lidia
Tjukovskaja i trilogin Anteckningar om
Anna Achmatova, vars första del nu utkommer i Ola Wallins översättning.
Den
49-åriga poeten Anna Andrejevna Achmatova har när de träffas i november 1938
haft publiceringsförbud i drygt tio år. Hon bor i en kollektivlägenhet, vägg i
vägg med sin före detta man och hans nya kvinna. Sonen är fängslad.
Tjukovskajas man är också fängslad, och de besöker fängelset tillsammans, och
en djup vänskap uppstår. Varje gång de träffas noterar Tjukovskaja vad de har
talat om, och fram träder ett innerligt porträtt av en av 1900-talets
viktigaste ryska poeter.
Innerligt,
men inte insmickrande. Achmatova har sina besvärliga sidor, och är ofta sjuklig
i feber, med återkommande hjärtproblem, samt en bröstoperation för cancer som
hon helst vill genomgå utan narkos. Rörelsefriheten är kringskuren, matbristen
är genomgripande. Tjukovskaja skriver delvis i chiffer, byter ut referensen
”AA” till ”NN” när hon börjar frukta att dagboken ska hittas. Inte heller
omtalas politiken eller fängelsestraffen bokstavligt. Achmatovas strider mot
myndigheterna och censuren meddelas i kommentarsdelen.
Achmatova
uttalar sig tvärsäkert om den ryska litteraturen, som hon har tillägnat sig
utantill. Det är lärorikt att ta del av dessa omdömen, där hon inte har tålamod
med det som inte är äkta, det som bara rör sig på ytan. Hon kunde likna sitt
eget skrivande med att ”snava på diamant”.
Lite
framfusigt kan sägas att hon själv skrev poesi som var så bra att hon kunde
kosta på sig att vara nonchalant med interpunktionen, som hon överlåter åt Tjukovskaja,
som i viss mån agerar redaktör åt de dikter som skrivs i smyg. När de har lästs
och memorerats bränner Achmatova upp pappret.
Två
av dessa längre dikter finns med i bokens appendix, i översättningar av Hans
Björkegren från 70-talet, nu reviderade. Båda omtalar den terror hon levde
under, och ”Rekviem” kunde inte publiceras förrän drygt tjugo år efter hennes
död, under den perestrojka som rådde strax innan Sovjetunionens fall. Tjukovskajas
anteckningar ger en resonansbotten åt Achmatovas liv, som kanske är nödvändig
för att uppskatta hennes dikter fullt ut. Åtminstone blir de för mig både
begripliga och gripande på ett helt nytt sätt när jag läser dem direkt efter
biografin.
Den
mest kända dikten ”Poem utan hjälte” är verkligen fantastisk, en rysk ”Det öde
landet” (hon citerar helt kort T.S. Eliots ”East Cooker”). Men det är i
”Rekviem” hon har skrivit det mest gripande jag har läst av henne, när hon tar
upp sin fängslade son och rädslan för det egna vansinnet. Efter ett besök i
fängelset räknar hon upp vad hon inte får ta med sig därifrån, och avslutar:
”inte
händernas ömsinta svalka,
inte
lindarnas upprörda skuggor
eller
de trista, tröstande ordens
avlägsna
och lätta klang.”
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 22/8 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.